Ställ mig under förmyndare (27)

Såg någon rubrik under helgen om någon kändis som var ”fånge” i sitt eget hem och stod under förmyndare och jag tänkte för mig själv att det var väl typiskt kvällstidningar att försöka få det att se ut som en dålig sak.

För jag är knappast ensam om att ibland känna att det här med att gå till jobbet, betala räkningar, se till att det finns mat i kylen och kläder på kroppen inte är så jävla kul? Att det ibland vore ganska skönt med någon vuxen som bara ”nä, men nu går du och lägger dig och låter oss sköta det här”

Ja. Var så god. Jag sätter mig här under bordet, kanske bygger en koja av filtar och rullar ihop mig till en boll. Kan man få ett glas mjölk kanske?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Ena benet framför det andra. (26)

Igår glömde jag mitt aktivitetsarmband igen!

Det verkar i alla fall vara de enda tillfällena när jag inte kommer över de där 10 000 steg per dag man ska gå. I fredags promenderade jag till jobbet och hade under dagen promenerat från bvc och sen till och från skolan för att hämta barn. Då slutade jag på drygt 26 000 steg. Det ena benet framför det andra igen och igen.

Det underlättar förstås att inte ha körkort, för det är klart att en timslång promenad till jobbet kontra ett par minuter i bil är inte ens rimliga valmöjligheter. Att välja mellan buss med människor som låter och luktar illa och att ta en promenad för sig själv är lite annat.

Men ändå, hur gör man för att inte gå 10 000 steg? Hälften får jag ihop hemma utan att gå utanför dörren ens och det är inte så att jag steppar omkring överdrivet mycket här hemma, men jag fixar te, nåt barn vill nåt, några toabesök, kanske samla lite tvätt.. ja, ni fattar.

Ni fattar också att jag hade absolut noll inspiration idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Sorans krig (25)

Idag vill jag tipsa om Soran Ismails serie Sorans krig som du kan titta på på svt play. Soran är uppväxt i Sverige, men också kurd och åker med sin familj till kurdiska Irak där han funderar över vad han har för ansvar, vad han kan och ska göra med det här kriget.

Han träffar människor på flykt som inte har kvar någonting. Bland annat en man som visar huset där de hann bo i 8 dagar innan det blev förstört. Man kan fortfarande se schampoflaskor och barnens kläder ligga i bråten. Samtidigt säger mannen att han vill bjuda på kaffe.

Det låter tungt och jobbigt och vi har alla sett de här människorna på nyheterna och inte velat, orkat ta in. Soran och hans familj möter de här människorna med värme blandat med stand up.

Dessutom är varje avsnitt ungefär en kvart långt och i ärlighetens namn är det ungefär vad man orkar ta in. Sex avsnitt. Det hinner du. Det orkar du.

Nej, jag vet. Du struntar i kurderna och deras krig. Eller struntat och struntar, det rör ju inte oss.

Nä. Men precis som det mesta som händer i världen inte rör oss så kan vi ändå försöka förstå och ta in och en sak har till och med sverigevännerna rätt i, nämligen att daesh är ute efter oss också. De hatar alla.

Många tror att Soran Ismail är en inte så jävla rolig stand up-komiker (det är han visst) och ganska ofta så fastnar skrattet i halsen, men det är just det jag gillar mest med honom. Hans lågmälda röst i en samtid där man uppmuntras att knuffa sig fram och skrika för att märkas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Blogg100, samhälle | Lämna en kommentar

Slutkontroll (24)

Lustigt det där med bvckontroller. Med första ungen så kommer man ihåg alla papper och ungen är hel och ren och välartad.

Idag var vi med andra ungen på slutkontrollen på bvc. Vi fick förvisso med oss alla papper, men det var efter att ha glömt dem först, men ungen slutade samarbeta mitt i synundersökningen (tills jag sa åt honom att det går snabbare om han samarbetar istället) och ville inte prata med bvctanten. Alls. Däremot så ville han gärna ställa in den där grejen man mäter längden med, och prova vågen och jaha, här fanns det grejer att riva ner och..

Han var så tyst att vi föreslog att vi kunde stanna hela dagen, men det fick vi inte. När vi var klara sa han inte ens hejdå utan klampade ut genom dörren efter att ha gett henne en mördande blick som man kan få när man huggit någon i armen med en nål.

Okej. Hejdårå.

(han blev godkänd)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Att vara rädd (23)

Från att förr skriva om samhälle och politik åtminstone ibland gör jag det nästan aldrig längre. Inte för att jag inte bryr mig, men ärligt talat, hur ska man ens orka tycka något om presidenten på andra sidan Atlanten? Förutom att han inte verkar riktigt klok och kanske rentav vansinnig?

Och senast igår var det en dåre som hade ihjäl flera stycken i London. På årsdagen av ett annat terrorattentat, fast då i Bryssel.

Världen är helt vansinnig och vi är rädda för allting hela tiden och försöker skydda oss mot en fiende som vi inte ens vet vem det är. Daesh? Trump? Grannen? Alla?

Samtidigt så låter vi dem vinna genom att agera på vår rädsla, men att inte oroa sig alls är å andra sidan också naivt.

Jag, som är rädd för nästan allting  (även grannen) är faktiskt inte särskilt rädd för terrorister. Enkelt för mig här i  mina lilla avkrok där jag sällan befinner mig i folkmassor och inte åker jag tunnelbana oftare än någon gång per år heller.

Men jag vet att det är jobbigt att vara rädd och börjar man så finns det alltid något mer att vara rädd för. Istället så måste man utmana rädslan. Hälsa på den där läskiga grannen (inte hälsa på som i gå och fika hos), gå ut i mörkret, ta tunnelbanan, men inte vara dum.

Jag behöver ju inte gå igenom den mörkaste parken i stan om jag hör att det är ett gäng som hänger där och låter illa. Till exempel. Oftast är de där som dräller i parken på kvällarna inte heller farliga förstås, men är man ensam är man förstås mer utsatt än om man är flera så… kanske en annan, upplyst väg fast ändå gå ut i mörkret?

Vet inte ens vart jag var på väg med det här inlägget. Det började någonstans med mitt bristande samhällsengagemang och fortsatte med allt hat i världen och landar i att vi måste vägra bli rädda och vara snälla och ta hand om varandra, oavsett om det är tiggaren på gatan eller kompisen som har det stökigt privat.

Vi är rädda allihop, men förhoppningsvis för lite olika saker, så när jag är rädd kan du gå före och tvärt om.

Och vi måste sluta mata trollen. Troll som sprider hat och lögner för att föda ännu mer hat. Dra fram dem i ljuset, syna deras lögner så krymper de.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Blogg100, samhälle | Lämna en kommentar

Äru släkt med kungen eller? (22)

Jag ansökte om ett lån ikväll (via lendo. Onödigt enkelt nästan) och när jag bestämt mig för vilken bank som skulle få den stora äran så fick jag besked om att lånehandlingar skulle skickas som rekommenderat brev.

Ännu en liten stund senare fick jag sms från banken.

”Vi behöver ytterligare upplysningar”

VAAAAAA??? tänkte den fattiga kyrkråttan som är jag.

De ville veta vart jag betalar skatt och om jag, eller någon närstående har befattning som bland annat statschef, diplomat, regeringschef och vad det nu var.

Är det viktigt för min låneansökan om jag är släkt med kungen? Att det inte är jag som är vare sig regeringschef eller kung borde framstå tydligt av min årsinkomst om inte annat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Inte mitt ljusaste ögonblick (21)

Så. Idag serverades fläskpannkaka, lingonsylt och cole slaw till middag. På grund av orsak föll det på min lott att både laga mat och försöka nå fram till trulig sjuåring och det säger sig självt att det inte är lätt.

Ändå, på något sätt, där vid matbordet öppnade han sig och sa ”vet du hur det känns för mig? Så här känns det’ och det är såna ögonblick som man bara måste fånga.

Har man samtidigt en femåring som mal på om hur orättvist livet är för han tog mer sylt igen igen och igen fast man talar om att just nu behöver jag prata med din bror, ta hur mycket dylt du vill  och han ändå fortsätter, då kanske man häller ut ett halvkilo lingonsylt över den där jävla fläskpannkakan bara för att det ska bli tyst ett ögonblick.

Det blev tyst ett ögonblick och minen var obetalbar. Vare sig pannkaka eller sylt blev uppätet, för plötsligt var ungen mätt.

Inte mitt ljusaste föräldraögonblick, men jag mötte min sjuåring där och då, så det var ändå värt det.

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar

Akta svansen! (20)

Nästan varenda människa jag har pratat med och nämnt den här skridskovurpan för berättar sen en historia om hur de själva ramlat och slagit i svansen för 40tusen miljarder år sen och fortfarande har besvär.

Det här är lite som med graviditet och förlossningar alltså? Alla har en historia, men inget säger något till de oinvgda.

Ja, så jag har fortfarande ont, men blåmärket är borta åtminstone. Jag kan till och med sitta vid bordet utan kudde nu.

Frågan är om jag ställt mig på ett par skridskor alls om jag hade vetat? (antagligen, för annars hade ungen vägrat i skolan sen)

Nå. Så jag blir den om berättar för alla då: slår du i svansen är du skadad för livet!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Kosthållning (19)

Jag ska ge exempel på  mitt ”det kommer ändå inga vuxna”. Vid ett tidigare tillfälle köpte jag svart ris. Det visade sig vara ganska gott, men det färgar av sig på all annan mat och barnen vägrar äta. I senaste mathemkassen fick vi en förpackning så den försökte jag ge bort idag istället för att den ska bli tillagad och kastad här hemma. Matsvinn är onödigt som ni vet.

Så, jag försökte ge bort riset och ett av svaren jag fick var att det inte passade in hans kosthållning bestående av cola och ostbågar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Blogg100 | Lämna en kommentar

Det kommer ändå inga vuxna (18)

Idag har vi haft kalas för femåringen. Kalas med kompisarna från dagis och på något sätt så fick vi ihop det trots vi höll på att bli utan huvudpersonen. Han ”orkade” nämligen vare sig ta sig ur pyjamasen eller klä på sig.

Vad det gjorde med mitt humör när jag bakat kladdkakemuffins i flera dagar och dukat och hängt upp vimplar och skrivit inbjudningar och… men han orkar inte klä på sig.

Det som tydligen händer i såna lägen är att jag efteråt blir en idiot. Jag skulle förbereda pajdeg till kusinkalset imorgon och glömde först en av ingredienserna. Jag tyckte förvisso att den betedde sig lite konstigt, men jag hann ändå trycka ut degen i formen och ställa in i frysen innan jag kom på vad problemet var. Ren tur att jag inte hunnit ställa in den i ugnen.

Det jag sen gjorde när jag väl ställde in pajdegarna i ugnen var att gå ut och kasta sopor, ta en sväng runt huset och lämna tillbaka nyckeln för lokalen som vi hyrt inför idag. När jag kom hem igen var det varmt och luktade lite pajigt, men inte ens då föll poletten ner.

Sen kan man säga att allt blir bra efter Graves bäst man vill, men två år senare så är stresståligheten ändå inte optimal. Dock att jag inte lagt mig ner i en hög och grinat för att allt är så jobbigt och att jag inte har en aning och det är alltid något.

Födelsedagsbarnet är nöjd med kalaset trots att kladdkakemuffinsen som godkändes tidigare i veckan nu ”okändes”. Grillspett med varmkorv och köttbullar gick hem kan jag säga om det är någon annan som tröttnat på korv med bröd.

Så nu är jag slutkörd både i huvudet och i kroppen och har tagit det i min mening vuxna beslutet att inte ens försöka baka mer inför kusinkalaset utan helt enkelt köpa glass och städningen blir inte bättre än så här. (Och min hjärna bara: för det kommer ändå inga vuxna människor. För våra kompisar och syskon är inte vuxna, utan syskon. Undrar om inte den yngsta av oss fyller 30 i år? Men inga vuxna som sagt)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Blogg100 | Lämna en kommentar