Men det var väl onödigt?

– Men mamma, det var väl onödigt att morfar dog? Han lovade ju att komma på mitt 8-årskalas och nu kan han inte det.

– Ja, hjärtat. Det var hemskt onödigt och nu kan han inte komma på ditt kalas.

Så Min pappa, barnens morfar, dog i helgen. Jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att jag numera är föräldralös. Märkligt ändå att oavsett hur gammal man är, jag var 29 när min mamma dog och alltså 41 när min pappa dog, men den mest framträdande känslan är ändå samma som när man som liten blev ledsen och förtvivlad och grät “jag vill ha min mamma

Jag grät efter min mamma när hon dog. Jag vill ha min mamma!

Jag gråter efter min pappa nu. Jag vill ha min pappa!

De kan inte trösta mig. De kan inte göra det bra igen.

Hur gör man nu?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

18 juni

I vintras sprang jag och äldsta unge på en bekant med barn i samma ålder. Vi har mer eller mindre tappat kontakten på grund av orsaker och det är väl bara så det är ibland. Det var det vanliga, hur är det, kul att ses och det där, men sen fortsatte han med att prata med ungen och fråga om han ville komma och spela tvspel med hans son någon dag. Och det är klart att han ville. Både komma hem till bekanten och spela ett tvspel han själv inte har.

Och han väntar fortfarande. Frågar mig ibland när han ska hem till X och få spela tvspel för det frågade han ju när vi sågs.

Det är sånt man kanske måste tänka på när man pratar med barn. Jag blir irriterad på folk som säger att vi måste ses, vi hörs av och sen gör man inte det, men jag har förstått att det på något sätt ingår i det sociala spelet. Det är en skitdel i spelet, men tydligen så är det så.

Barn vet inte det där. Förstår inte. Så min unge frågar igen och igen och först ville jag inte göra honom ledsen. Mitt hjärta värker eftersom jag nu förstår att det var ännu en såndär sak man bara säger, och jag tycker att man hade kunnat strunta i det. För min unge krävde inte. Han tjatade inte. Han frågade inte ens, utan blev inbjuden av bekanten.

Senast för några dagar sen togs det upp igen. Den här gången så sa jag faktiskt att folk säger saker de menar i stunden, men som kanske inte var helt på riktigt ändå och att jag tror att det här kanske är en sån sak.

Men han förstår inte varför man gör så och i ärlighetens namn gör jag det inte heller. Att man säger att man ska ses och sen kommer livet emellan och tiden går är en sak, men då kollar man väl ändå av med jämna mellanrum? Du vet, “jag har inte glömt, men…”, särskilt när det gäller småglin. För de kommer ihåg. De minns.

Det här var inte första gången och säkert inte den sista heller, men att säga till en unge att du kan komma och leka någon dag och sen inte ta ansvar för det är bara taskigt. Det kanske inte är så jävla kul, och i ärlighetens namn kanske man inte vill riskera att behöva umgås med en annan förälder, men då kanske man inte tar upp det heller?

Jag säger inte att jag vill ses om jag inte vill det. Man kan vara trevlig ändå och säga att det är kul att ses och du verkar må bra och oj, vad länge sen, tiden går.

Men visst, det är säkert en sån där växa-upp-grej där man år för år blir lite mer cynisk, lite mer hårdhudad. Jag är den sista som ska säga något om att lita på människor, men vore det inte för jävla fint att ha helt fel ibland? Om det visar sig att mänskligheten (alltså inte bekantingen som nu fick stå här med hundhuvudet) egentligen är ganska trevlig att ha att göra med? Om man kunde slippa fundera över vad som menas och eventuella baktankar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det är en hamburgare

Vi har en granne som har en sån där liten sköldpadda som hon ibland under sommarhalvåret tar med sig ut på gräsmattan. Jag tänker mig att det är skönt även för sköldpaddor med lite vind i skalet och gräs mellan tårna (har sköldpaddor tår?) ibland.

Idag var barnen utan med pappan på gården och träffade på nämnda granne och sköldpadda och samtal uppstod. För barn som “bara” har katter framstår förstås ett sånt djur som tämligen exotiskt och den lilla fattade nog inte riktigt.

Nu tror jag han förstår precis efter att pappan förklarat att det var en hamburgare och att det är sådär de ser ut innan de är klara för stekpannan.

(dag 100! Måååål!)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Pendeln svänger

Min pappa har alltid varit såndär att han talar om hur det ligger till och säger åt folk. Det betyder inte att han vet vad han pratar om, men ja, du vet.. Min uppfostran var ganska auktoritär på det sättet, inte så mycket diskussion utan “du ska göra så här, du får inte göra så där” typ. När jag hade flyttat hemifrån och mina föräldrar kom på besök så kontrollerade han om jag hade bäddat sängen (det hade jag inte) och sen blev jag tillsagd att göra det (det gjorde jag inte) till exempel.

Det här har förstås förändrats. Jag var tvungen att tala om för honom att hemma hos mig så bestämmer jag och passar det inte så kan han åka hem igen. Han har aldrig varit den som kommer på besök i tid och otid, men han slutade inspektera och tala om vad jag ska göra så jag blev väl erkänd som vuxen där någonstans antar jag.

Idag fyller han år och jag och yngsta pojken ringde för att gratta och eftersom han (min pappa) gillar att prata mer än att lyssna så gjorde han just det. Bland annat berättade han att han hade varit uppe på taket och lagat ett hål varpå jag direkt svarar “Men jag har ju sagt åt dig att du inte ska klättra upp på taket!”

När hände det här? Samma pappa som jag i tonåren vare sig vågade eller såg någon mening med att fråga om lov för att göra saker fick inte lov av sin dotter att klättra upp på taket? (det kommer han att göra igen)

Eller som när han börjar säga otroligt dumma saker och jag talar om för honom att han inte får säga sådär så att mina barn hör. Inte “jag gillar inte” eller “jag tycker inte”. Du. Får. Inte. Säga. Så.

Hade någon sagt för 20 år sen att jag skulle säga åt min pappa att han inte får göra si eller så hade jag tagit för givet att människan var stollig, för ingen talar om för min pappa vad man får göra.

Eller ja, tydligen så gör jag det.

(Pappa fick det här i födelsedagspresent. Han samlar på grejer och just grejer är något han behöver väldigt lite så jag tänkte att jag köper nåt som någon annan behöver. Det är antingen det eller trisslotter, för såna kan man faktiskt inte få för många av)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Blogg 100, dag 98?

Något som är jättedåligt när man 1. jobbar obekväma arbetstider, 2. alla dagar på året och 3. har en partner som jobbar ungefär lika konstigt är när den ena går av sitt nattskift när den andra ska gå på och all barnomsorg är stängt på grund av helgdag på en måndag.

Då har man att välja på att den som går av efter i det här fallet 3 nätter inte får sova eller den som går på första av 3 inte får sova. Lätt val, tänker du kanske, men har du då tänkt på att den som inte får sova har hand om två barn som inte säger ja, tack om alltihop utan rentav har egna åsikter. Och ändrar sig.

En kör ett vakendygn med barn. Hurra?

Jag måste verkligen ha bättre koll på helgdagar i fortsättningen när jag lägger schema.

Nej, men på allvar. Såna här saker kan man ju bli sjuk av på riktigt. Eller galen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Man undrar ju

Idag gör jag det enkelt för mig, fast ändå inte. Riksdagen håller på att utreda om polisen ska få tillgång till PKU-registret och åtminstone någon jag nämnt det för ser inte problemet. Gott så, man kan ju tycka olika, men om man inte ser problemet för att man inte brytt sig om att undersöka saken närmare så..

Jag hade tänkt skriva något om det, men som med så mycket annat så får jag inte till det och istället för att rafsa ihop något (som jag tydligen gör nu ändå) så tycker jag att du ska gå och läsa vad Opassande skriver om det här.

Sen kan man förstås fundera över hur stor nytta av den tillgången polisen egentligen skulle ha. Du måste ha ett namn för att kunna söka i registret (än så länge) efter vad jag förstår, du kan inte jämföra dna på måfå och få en träff som i amerikanske tvserier utan lite krångligare än så är det allt.

Och då får det mig att fundera över vad syftet är egentligen? Sen kan jag börja vika mig ännu en foliehatt förstås, men särskilt effektivt verkar det inte. Redan när FRA-lagen röstades igenom blev jag misstänksam och den ändamålsglidning som skett  med till exempel datalagringen (som ju bara skulle användas för grova brott, terror och sånt och tydligen hör fildelning dit också) har ju inte fått mig lugnare. Själv är jag lite för gammal för att ingå i registret och våra barns tester fick förstås inte sparas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Perspektiv/Saker barn säger

Igår när vi stod i kö och skulle hämta ett paket, jag med feber och stora ungen med en slush frågar han plötsligt: – mamma, varför har Sverige egentligen rökpinnar?

Va?

Jag visste inte om jag inte fattade eller inte hörde vad han sa, men han upprepade exakt samma fråga flera gånger och till sist följt av “man kan ju dö av dem. Man kan faktiskt få lungsjukdomar”

Ahaaaa! Du menar cigaretter!

Lilla hjärtat… ändå så skönt att han snart fyller 7 och inte vet vad de heter. Ibland känner jag mig som en horribel förälder med noll tålamod, men såna där saker visar ändå att vi skyddar dem ganska bra ändå. När jag var 7 kunde jag laga lättare mat till mig själv och visste både vad cigaretter var och vilket stort vattenglas min mamma ville ha påfyllt när hon var bakis.

Perspektiv. Intressant ändå när barnen blir gamla nog att man själv minns åtminstone brottstycken från den åldern själv. (Jag minns också att när jag skulle börja första klass så fick jag och mamma gå till skolan på ett samtal och träffa fröken som hette Annica. Mamma sa att barn som inte kunde sitta stilla fick vänta ett år till med att börja skolan så jag satt så stilla jag kunde. Så här i efterhand förstår jag att antagligen satt som en skyltdocka i min iver att behaga för som alla vet så är det barnens fel att mamma/pappa dricker)

Idag frågade stora ungen mig om jag hade gula tänder.

Va? Sa jag igen och eftersom frågan upprepades så frågade jag varför. – Nä, jag bara undrade, svarade han. Jahaja. Tack då. All eventuell milf-faktor man hade innan rann ju av där då och kvar blev en yabba the hut-lik figur med gulnade tänder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ge mig ditt blooood

Så i onsdags fick jag då äntligen lämna blod för första gången. Jag skulle ha gjort det förra onsdagen, men då visade sig att blodbussen inte fick plats på torget där den brukar stå utan stod helt otillgängligt för mig. Innan dess så har jag också försökt utan att lyckas och under våren har det varit det ena med det tredje som gjort att jag inte kunnat eller fått lämna, men nu var jag alltså äntligen på gång.

Lite orolig för den där grova nålen var jag allt, fast jag inte är spruträdd, men det kändes faktiskt inte mer än ett vanligt blodprov. På riktigt alltså. Och så fick jag dricka, ett äpple och en trisslott utan vinst.

Sen blev jag ju genomförkyld, så jag vet inte vad det där blodet duger till egentligen, men nu har jag lämnat i alla fall. Så här två dagar efter kan jag tala om att det inte ens blev ett blåmärke, till skillnad mot när man lämnar blodprover på sjukhuset eller vårdcentralen.

Det är synd att vi inte har någon riktigt blodcentral här utan bara en blodbuss, för det var i ärlighetens namn ganska trångt för sköterskorna, särskilt när någon var klar och skulle ta sig förbi och ut. Är underlaget verkligen så dåligt i Södertälje? (med andra ord, är du södertäljebo och inte ännu blodgivare, gör en insats)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Förkylt

Sent igår kväll blev jag täppt i näsan och när jag vaknade var jag genomförkyld. Så genomförkyld att jag fick be mannen hämta stora gossen innan han gick till jobbet, för jag orkade inte gå hela 500 meter i vardera riktningen. Lite oväntat faktiskt.

Ensam med två barn som går mig och varandra på nerverna. Jag har hållit mig upprätt i alla fall, men mycket mer är det inte. Min toppnotering måste ha varit när jag röt “Vad fan håller ni på med” på gården när stora ungen ännu en gång tacklade en lilla så att han kullerbyttade sig ofrivilligt ner i sandlådan.

Vi är sams nu dock, men ingen hade något bra svar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Tunna skorpor

Jag vet inte hur andra funkar, men jag är i alla fall sån att när det händer jobbiga saker så kanske jag inte vill prata med alla om det eller ens någon. Vissa saker kan man prata sig ur, andra saker.. tar man sig bara igenom. Såret som revs upp får en skorpa och så småningom så värker ärret bara lite ibland, men det är förstås en lång väg dit.

Eftersom livet bland annat består av jobbiga saker i varierande grad kan det också vara så att man har många skorpor, men varierande tjocklek. Så länge man lämnar dem ifred så stör de varken mig eller dig och ännu en dag kan läggas till handlingarna.

Det kommer en dag när man kan säga att det här hände mig, utan att bli ledsen. Till en början kan man inte ens tänka på det utan att bli det, efter ett tag kan man till och med prata om det när man måste, men skorpan är skör och det krävs inte mycket för att såret ska gå upp igen.

Och då, då är det sista jag behöver empati och medlidande. Det jag behöver är krass verklighet och nuläge, inte klapp på armen och “stackars dig, jag förstår att det varit jobbigt för dig”.

Ja. Det var jobbigt. Det är inte det längre, men det är jobbigt nu för att du är där och gräver. Jag gråter inte för det som hände, utan för att du måste dit och skrapa och gräva till ingen nytta alls.

Det är dessutom ingenting som blir bättre av att älta och prata om allting! För att ta ett exempel; det är nu 13 år sen min mamma dog. Jag blir fortfarande ledsen av att tänka på det, skorpan blir nog aldrig särskilt tjock där, men oftast kan jag faktiskt prata om det. Rent kliniskt alltså. Det här är vad som hände och då blev det så här.

Det är en sorg att hon inte fick träffa mina barn och den taggen sitter där den sitter utan att någon ska dit och “ja, vad jobbigt det måste vara för dig att din mamma inte fick träffa dina barn”. Jag förstår inte varför man skulle göra något sånt mot någon alls?

Mitt exempel är alltså inte aktuellt alls utan just ett exempel för jag kan inte uttrycka mig klarare utan att hamna där igen. Stackars dig. Vad jobbigt för dig.

Ja. Tack för att du talar om det för mig. Nu känns det (inte) bättre. Nu gick jag lite sönder igen helt i onödan.

Vissa människor gör sådär och de menar säkert väl, eller, och det här är min misstanke, så lever de av andras sorger och då särskilt tårar. Suger åt sig som vampyrer och delar med sig i fikarummet eller i bekantskapskretsen. Dessutom är ju den där empatin inte ärlig, och det tycker jag att man känner. Man kan vara medkännande i sin yrkesroll, men det märks faktiskt när man låtsas.

Så, vad ska man då säga? Inte som nära vän alltså utan som yrkesmänniska eller bekant? man kan säga “Så tråkigt” utan att gräva. Om personen vill ösa ur sig så kommer man att få både en och två skopor, det vet jag av erfarenhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,