Vänster, höger, vänster, nu kan vi gå!

Vid två olika tillfällen när jag var ute och promenerade idag så fann jag mig gå över ett övergångsställe samtidigt som ett gäng ungar och deras vuxna.

I det ena fallet var det ett gäng 4-5-åringar och två pedagoger som gick över gatan. Varje pedagog hade en unge i varje hand och så var det nog några till i en klunga. De hängde ihop allihop, men det jag reagerade på var att pedagogerna gick rätt ut i gatan utan att se sig för, däremot så var de väldigt fokuserade på varandra och det pågående samtalet.

Det andra fallet var med lite större barn, kanske 8-9år? Också med två pedagoger och i en klunga, men kanske lite spretigare. Här hade pedagogerna också en unge i varje hand och sen resten på led eller i klunga runt om. Några har tydligen gått på dagiset ovan och går rätt ut i gatan utan att se sig för, varpå en pedagog säger “nej! Man får inte gå ut i gatan utan att se sig för” utan någon som helst reaktion. Så hon ryter i till sist och de får höra hur farligt det är att gå ut utan att se sig för och hela den harangen. Det lät faktiskt ganska illa. Eller som en trött förälder, om du förstår hur jag menar?

Det intressanta med det här är att jag ändå föredrog situation nummer två även om jag hajade till på ett annat sätt. Jag förstår faktiskt inte hur man över huvud taget kan gå över gatan med någon som passerat vagnstadiet utan att stanna och se sig om till vänster, till höger och till vänster innan man går över. Oavsett om man har en eller 12 ungar med sig.

För det är så man gör! Det är klart att de inte fattar vad man håller på med till en början och man känner sig som en idiot när man står där och glor åt alla håll när man sett i ögonvrån att man hinner gå över och tillbaka flera gånger om, men man gör ändå så eftersom man vill att det där ska ske automatiskt när barnen blir större och ska gå över en väg.

Sen kanske jag överdriver när jag säger åt vår stora unge att inte gå över när det är grön gubbe ens utan att kolla att bilarna faktiskt har stannat och sett honom, men det finns ju bevakade övergångsställen där bilar faktiskt får svänga när det är grönt för fotgängare. Plus att det finns bilister som inte alls stannar vid övergångsställen på grund av orsak och jag ser helst att det inte är min unge som står i vägen då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Blogg 100

Det som hade varit jättebra med den här utmaningen är om jag hade hittat var man skulle anmäla sig för att komma med på listan. Den hittade jag idag, när det är.. ja, just. Hade jag numrerat mina inlägg så hade jag ju vetat det förstås.

Så jag tänkte att jag kolla i kategorin hur många inlägg jag har. Jag tror jag var med förra året också, men sen kom jag på att jag vissa dagar skrivit fler än ett inlägg. Så att jag har 190 inlägg i kategorin Blogg 100 säger ungefär ingenting om hur långt jag har kvar.

Återstår att räkna dag för dag hur många dagar jag faktiskt har skrivit och med tanke på att jag hinner med allt jag tänkt och lite till så lär jag bli klar med det framåt nästa år när det är dags för nästa Blogg 100. Då ska jag försöka att komma ihåg att numrera dagarna.

Jag vet att jag inte har missat någon dag (än) i år, men det är också allt. Ett tag tänkte jag att jag kan väl fortsätta att tvinga mig själv att spotta ur mig nonsens dagligen när det här är klart, men jag tror inte det. Dels är jag sämst på att pressa mig själv och hur bra som helst på att lura mig själv. Jo, men jag gör det sen. (som det där kortet till 50årsjubilaren.. för över 2 månader sen. Det kanske blir ett kort till 60årsdagen om jag planerar in det nu)

Hur som helst så är jag ganska nöjd med att ha hängt med så här långt, för det har varit en rörig tid med saker jag velat men inte kunnat skriva om och jag har haft lite för många perioder när jag inte kunnat sova ordentligt efter jobbet och.. ja. Att då faktiskt peta in en halvtimme när man nästan spyr av trötthet kan man vara nöjd med, särskilt om man får ihop fullständiga meningar också.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mors dag

Idag nästan drunknar vi i bilder på morsdagspresenter och rosor. Tidevarvet nu säger att om det inte finns på bild så finns det inte och fick du inga blommor och fina presenter så är du 1. en usel mor och 2. har en skitfamilj. Misslyckad hur som helst.

För att inte tala om alla de som ville bli mor, men som inte fick på grund av orsak. De måste ju vara mest misslyckade av alla, för alla vet att man hittar någon att ligga med, låter bli att skydda sig och sen är det klart.

Nu är både fortplantningen och själva föräldraskapet mer komplext än så.

Såg det där urklippet från 1921 om hur mor ska äras på mors dag med frukost på sängen och sång och barnen skulle laga maten och sen dyker maken upp på slutet och jag funderar på om vi inte har tappat något i jakten på den perfekta presenten.

Vi vet att mammor (oftast) dubbelarbetar och jag ser det ju hos mig själv också. Jag kommer hem efter tio timmars jobb och tömmer diskmaskinen, dukar av i köket och serverar morgonpigg unge frukost innan jag går och lägger mig. När jag vaknar tömmer jag diskmaskinen, kör igång en maskin tvätt och lagar kanske mat och serverar den och sen efteråt dukar jag av och kör igång en maskin disk och går till jobbet och kör tio timmar till.

Så idag kanske jag inte gör det. Idag kanske jag får blommor och presenter (och tårta. Eller så har jag köpt den själv) och barn och pappa säger grattis. Är det en riktigt bra mors dag är den någon av dem som säger att  man är en bra mamma rentav och ser ut som att han menar det.

Så jag diskar inte idag. Kanske tvättar jag inte heller, för det är ju mors dag och vi ska fika och äta tårta (mamma dukar fram) och ställa blommor i vas och så en instagrambild på det.

Och imorgon när jag kommer hem så ligger tvätten som inte blev tvättad idag kvar och bordet behöver dukas av och spisen är kladdig och…

Men det kanske inte var så dumt 1921 heller fast Mor inte fick dyra presenter? Kanske det faktum att hon inte bara inte diskade, tvättade och lagade mat och fick sång och en kaka inte ens betydde att det blev lite mer att göra imorgon.

Nu är jag kanske cynisk, men på sätt och vis har vi som vanligt köpt oss fria. Vi behöver inte vare sig se eller uppskatta det mamma gör e g e n t l i g e n, bara vi har en dyr present. Det kostar oss egentligen ingenting förutom pengar och hushållet fortsätter att sköta sig själv på ett magiskt sätt och i alla fall jag får den där mamma mu-visan om Mamma är trött och sur på repeat i hjärnan med jämna mellanrum.

Med det sagt så gillar jag förstås också tårta och presenter, men jag undrar om vi inte missar någonting och tar den lätta vägen ut istället för att försöka erkänna och uppskatta varandra.

Jag ser hur du sliter med X och idag gör jag det åt dig. Jag ska försöka göra det lika bra som du. Ta en tårtbit under tiden. Nej, nej, sitt du. Jag hämtar. 

Tanken är inte färdigtänkt, men samma sak gäller egentligen alla de här dagarna. Alla hjärtans dag när vi med blommor och presenter ska visa varandra och andra hur mycket just vi älskar varandra. Fars dag. Köp dig fri.

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lugnet

Vi har varit/är inne i en såndär berömd faaaas igen. Ni vet, barnen testar gränser (läs: är billiga) och bråkar mest hela tiden och vi föräldrar tappar tålamodet och.. ja, sådär håller vi på. Slitsamt för alla förstås. Vi borde dra ett par extra djupa andetag och räkna till 40 tusen miljarder, men det orkar man bara så många gånger.

Kom hem efter tiotimmarspass på jobbet och möts av stora ungen som kastar sig om halsen på mig och på den vägen är det. Han har inte hittat på hyss när han har haft lägenheten för sig själv innan jag kom (neeej, han är inte ensam hemma, men ensam vaken) ens.

Vi har pratat om helt vardagliga saker som vad man kan göra idag och hur mycket hostade han i skolan igår egentligen och blev inte osams om någonting alls.

Inte ens pyttelite. När han inte är arg, vilken unge alltså.

(igår vrålade han nånting om att vi ville att han skulle dö på grund av vad det nu var. Det svänger snabbt när man är sex år)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Smittbarriären

Lilla ungen blev hemringd från dagis idag eftersom han spydde ner hela matbordet strax innan lunch. Jag, som trots mitt yrkesval, har väldigt svårt för just spyor hämtade honom mycket motvilligt.

På vägen hem (rätt över gatan alltså) berättade han att han var så dålig, att vi måste skynda oss hem så att han inte kräks på gatan. Ett bad senare somnade han på golvet (han vägrade sängen eftersom “då kommer jag kräkas i den”) och eftersom jag överlät vården på pappan efter hemkomsten så tänkte jag att jag kan ju ha tur.

Jag är antagligen en dålig förälder på det sättet, men jag håller mig gärna så långt borta som det går från kräksjuka barn. Ja, även mina egna. Jag tar det om jag måste, men några kramar blir det inte så att säga.

Självklart så upplyste jag den äldre ungen om läget och sa åt honom att hålla sig lite för sig själv.

Så jag har hållit mig undan och ungen har inte kräkts något mer eller visat upp några andra symtom på sjuka alls. Nu säger han att han var så ledsen och grät så att han kräktes (det händer faktiskt ibland för han eldar upp sig själv) och att han inte alls är kräksjuk. Inte vet jag, men jag tar ju inga risker om jag kan undvika det.

Så barnen försvann ner en våning nu efter maten och när jag tittar efter så ligger båda två nerbäddade i vår säng. Den lille ligger på min sida för säkerhets skull och gnager på mitt täcke. Ett ögonblick senare så hör jag den stora säga: Vågar du pussa mig ens?

Jag. Orkar. Inte.

Lika bra att jag ska jobba, här vågar man ju inte vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Matkärlek

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av recept och mattidningar, men det är ju sådär. Man har kanske 5-10 recept som går runt, runt, år ut och år in och man tröttnar ju på det i längden. Så man kanske abonnerar på en matkasse, som vi gör nu och då äter man förvisso olika maträtter, men ändå kanske inte saker man valt. Numera äter vi t ex fisk en gång i veckan, och ni anar inte ens hur illa jag tycker om det.

I alla fall så hittade jag en tidning om mat till sist, så jag började prenumerera. Hann väl få 4-5 nummer och jag inte bara läste den, utan lagade faktiskt flera recept ur den också. Tidningen hette Matkärlek. Jo, jag vet, den är inriktad på färre kolhydrater, men i i grunden handlar det om ren mat av bra råvaror. Hur svårt är det att komma på pasta till middag egentligen? Det behöver jag ingen jävla tidning till.

Så den gick i konkurs då. För så är det ofta med saker jag gillar, för folk vill ha bantningstips och skvaller och skit och det vill inte jag.

Nu har redaktionen bakom dragit igång ett crowdfoundingprojekt för att kunna driva tidningen själva. Ja! tänker jag. Tanken är alltså att intresserade (som jag) bidrar med valfri summa pengar för att i det här fallet tidningen ska kunna ges ut.

Jag tänker att det finns sämre saker att lägga pengar på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hoya

Mina sticklingar har kommit! De där jag tröstköpte i helgen alltså. Tre hade så stora blad att det inte gick att sätta dem i vatten, så de fick kruka och jord direkt, men de andra 7 står i vatten nu. Förhoppningsvis så rotar de sig allihop.

Extra kul att det var ett sånt där överraskningspaket med tio hoyasticklingar, men utan att vilka var preciserade, och jag hade ingen av dem sen innan.

Så vid tillfälle ska jag googla på namnen och kolla hur blommorna ser ut och.. åh, vad spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Se upp!

Den här katten vi har, du vet, den där dyra och fina raskatten? Ja, det är ju tur att han är söt, för han är totalt hämningslös visar det sig. Dels är det ju den här lilla detaljen med rymmandet, men sen det här med att katter som är födda i en trygg miljö där människan aktivt hanterar dem på ett sätt som ska hjälpa dem att förstå människor, de vet ju att vi är till för dem och inte tvärt om. Det är inte något raskattsspecifikt, men märks antagligen tydligare där eftersom en uppfödare av raskatter har ett syfte med sina kattungar. De ska inte bara se ut på ett visst sätt, de ska också vara trevliga.

Och nu blir det bara jättekonstigt att jag berättar om sambon som låg i soffan igår och skötte sig själv och sen plötsligt vrålar rätt ut och det visar sig att en russian blue som legat på soffryggen för mindre än en sekund sen, fått syn på något och hoppat och antagligen missbedömt avståndet lite. Eller inte brytt sig, för det var ju en grej där han måste kolla.

Hur som helst så fick hussen bokstavligen en katt i ansiktet och det är väl ren tur att han har två ögon kvar och bara någon rispa i pannan och ett hål i läppen.

Trevlig var det ja. Men så var det i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Du börjar bli äldre förstår du

Så idag var jag hos ögonläkaren då. Själva mottagningen imponerade inte särskilt mycket. Inhyst bakom en trist lägenhetsdörr och kungaparet på väggen i vad som såg ut som en vanlig lägenhet. Alltså jag vet inte?

Sköterskan var förvisso trevlig och kollade synen och trycket i ögonen och konstaterade att minsann hade jag ett brytningsfel och ja, jo, jag var ju i den där åldern när det händer saker med synen, men vi ska kolla allt. Trycket var däremot helt normalt och sen fick jag pupillvidgande droppar innan jag skulle träffa läkaren.

Man kan säga att vi inte klickade. Alls. Han inledde med att berätta att jag börjar bli äldre och därför ser dåligt. Varför hade jag inte glasögon? (För att jag såg bra för dryga halvåret sen, försökte jag säga, men..) Han lyste i ögonen och gjorde förvisso en ögonbottenfotografering innan han ännu en gång berättade att jag börjar bli äldre och därför ser sämre. Ja, jo, sa jag, det förstår jag också, men de andra symtomen då? Varför rinner mina ögon? Varför är jag svullen?

Jo, förstår jag. Det beror på åldern alltihop. Ingenting av det hade med graves att göra. Att det enligt min mening kom ganska plötsligt var inte intressant.

Läkaren var så upptagen av sin egen förträfflighet och försökte förvisso förklara för mig, men medicinsvenska angående ögon i kombination med dålig svenska blev inte jättebra och det kändes helt lönlöst att säga att jag inte fattade någonting. (Vilket iofs var tydligt att han redan trodde, och berättade igen att jag behöver glasögon eftersom jag är äldre nu)

Jag frågade om de undersökningar jag hade gjort hade visat om jag hade ögonpåverkan på grund av graves, och det menade han att det skulle han i så fall ha sett.

Samtidigt. När jag framhärdade angående resterande symtom så fick jag ännu en gång höra det där om glasögon och ålder, följt av “levaxin kan också göra dina ögon torra. Och din sjukdom”. Köp tårsubstitut. Finns receptfritt.

Jaha. Men dåså. Den där sjukdomen som alltså inte har påverkat mina ögon. Annat än att den gjort dem torra då? Ja, och så att jag är så gammal. Och äter levaxin. Konstigt bara att han inte har meddelat läkemedelsverket den lilla detaljen, för på fass.se står torra ögon inte alls med som biverkan.

Så jag bestämde mig att mitt första intryck om att den här läkaren helt enkelt var dum i huvudet nog stämde, sa tack, tack och hejdå. Och satte på mig solglasögonen och hämtade min unge och gick och fikade.

Med det sagt så ifrågasätter jag inte hans påstående om att jag skulle se sämre på grund av att det blir så med åren. Det stämmer säkert som han säger, men maken till människa till att avbryta och ha absolut noll intresse för mig som patient får man leta efter. Det var som att han hade bestämt sig för att det jag behövde var ett par glasögon. Eller kanske rentav två par? Bara det.

Jag hade önskat att han åtminstone hade frågat hur länge jag har haft symtom. Vad jag har för symtom förutom själva synen och om det blivit bättre eller sämre. För jag läste ju nånstans att selen var bra, så jag har ätit en ganska hög dos sen januari eller när det var och faktum är ju att själva syndelen är bättre. Från att inte ha orkat läsa alls med trötta ögon så orkar jag läsa nu och det är inte svårt att läsa texten på tvn. Och jag har ju knappast blivit yngre det senaste halvåret?

Inget av det frågade han och jag kände absolut noll förtroende så jag tjatade inte heller. Jag har inte starr och trycket i ögonen är normalt och det är väl bra så. Det kan ju vara så att eventuell ögonpåverkan pga graves är på tillbakagång och jag trodde ju ändå aldrig att det, om över huvud taget, var en särskilt allvarlig påverkan, men ville kolla upp det.

Jag tycker inte att det är orimligt faktiskt, för läser man på så hittar man att “i samband med giftstruma uppstår det nästan alltid förändringar i ögonhålan.” Det står också att de flesta får lindriga symtom och att man inte gör något åt det, men ändå.

Så jag tänker att jag ska fortsätta äta selen och kanske gå till en optiker vid tillfälle. Den där läkaren tänker jag inte gå till igen i alla fall.

Är det så här det blir när man äntligen kommit ur “du kommer att förstå när du blir äldre”? “Du måste förstå att du börjar bli äldre”. Det kändes lite som att jag var 70 år och satt där i tights och leopardkeps typ, inte som att jag var dryga 40 och oroade mig för att en sjukdom som påverkar ögonen faktiskt hade gjort just det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hur man än gör

Två dagar har jag skrivit ett riktigt blajinlägg direkt följt av ett om inte ordentligt, så åtminstone ett riktigt inlägg, så idag tänkte jag att jag inte ska gå på den lätta. För tydligen så kan jag spotta ur mig saker om jag bara väntar lite.

Eller inte, som det visade sig. För jag är trött på att skriva om barnen. Hur kul kan det vara att läsa om någon som ömsom är trött på sina barn och ömsom inbillar sig ha mycket bättre barn än alla andra?

Och filmen jag tipsade om? Tror ni jag såg den? Nä, jag somnade ju efter en halvtimme. Nu har jag sett den förut och läst boken, men ändå.

Så idag blev det blaj. Så jävla oväntat. Mycket så nu. Goda intentioner, men i slutändan blir det inte ens kattskit. Jag har hunnit läsa lite i helgen åtminstone. Ganska fantastiskt med tanke på hur mycket vi gått varandra på nerverna här hemma. Eller kanske just därför.

Kul med Blogg 100, men såna här dagar känns det verkligen långt med 100 dagar. Särskilt om man som jag inte håller räkningen och inte vet när det tar slut. Är det slut? Gissa om jag skulle känna mig blåst om den hundrade dagen var förra veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,