En anledning till att inte bo i markplan är att man slipper en hel del objudna gäster. Som myror till exempel. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot små svarta myror och ser inga problem alls med att dela jorden med dem, men jag går inte hem till dem och de ska inte gå hem till mig heller.

Uppenbarligen är vi inte överens, för igår upptäckte jag att vi fått besök. För att citera valfri sverigedemokrat så vällde svartingarna in och roffade åt sig och stora ungen tjoade “mamma! mamma! Titta en myra på bordet! Och där!” Och då såg han inte ens de som vällde fram från under hyllan när jag dammsög.

Så jag frågade på twitter och på facebook och via sms hur man blir av med dem och det finns lite olika varianter. Jag känner mig dock kränkt av denna massinvandring, så jag tänker helt enkelt ta kål på dem. Det räcker inte riktigt med att de går hem känner jag när de promenerar omkring på bordet och på diskbänken utan någon skam i kroppen. Katterna vi har finner dem för visso intressanta, men några vidare myrmördare är de ju inte.

Jag tänker mig anfall på två fronter, dels ta kål på dem som vågar sig in och gärna statuera ett exempel för resterande så att vi kan göra annat i sommar än att jaga myror.

Alla tips börjar dock med samma sak, att myror kommer in för att hämta mat och att man måste ta bort serveringen. Städa alltså. Gott så och fullständigt logiskt att myror tycker det är mysigare med en barnfamilj med matrester på golvet än pedantisk arbetsnarkoman som aldrig äter hemma, men oavsett hur mycket jag städar och gnor så är det en sak jag inte kan städa bort.

I den här kommunen källsorterar vi. Det betyder bland annat att vi samlar matavfall i en grön påse. Jag kan inte sluta generera sopor och ptja, myror bryr sig föga om ifall middagen serveras på golvet eller i sopskåpet kan jag säga. Frågan är om inte sopskåpet är att föredra eftersom det finns en mångfald i bufféutbudet där.

Vad är era bästa tips? Helst med hänsyn till katter och småbarn, så diesel och sånt går liksom bort här.

 Läs även andra bloggares åsikter om myror, svartmyror, myrinvasion, myrr, kanel, fun light, myrbekämpning inne

En anledning till att inte bo i markplan är att man slipper en hel del objudna gäster. Som myror till exempel. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot små svarta...

- Jag vill köpa en fotboll till pappa så att han kan spela fotboll med mig.

Så då gjorde vi det.

Och idag är det Josh som fyller år och får en fotboll som hans förstfödde har bestämt.

Läs även andra bloggares åsikter om Enligt min humla, josh, födelsedag, födelsedagspresent

    - Jag vill köpa en fotboll till pappa så att han kan spela fotboll med mig.   Så då gjorde vi det. Och idag är det Josh som...

Gårdagen fortsatte i samma anda kan man säga med saker som inte fungerade eller gick helt fel.

En irriterande sak var min frukost. Det är ingen lek att få i sig någonting ätbart med två små barn som ska ha det ena än det andra och som inte kan vänta. Den ena för att han är liten och den andra för att han är tre.

Så jag brukar koka ägg. Det går fort och det gör inget om man råkar koka för länge eller om de hinner kallna och det går fort att få i sig koncentrerad näring. Igår kunde jag tydligen inte koka ägg heller, för när jag började skala så visade det sig att det varmycket löskokt. Mycket som i nästan inte kokt alls. Vet inte om folk äter såna, men jag smakade och konstaterade att jag inte gör det. Kastade ner det andra ägget i kastrullen och kokade lite till, men nej. Ingenting hände. Inga ägg alltså.

Skulle äta knäckemacka med rökt skinka istället, men någon hade ätit upp knäckebrödet så då bestämde jag mig för att äta rökt skinka. Bara. Jag visste att vi hade ett oöppnat paket kvar nämligen och kollade bäst föredatumet. 13/5. Bra bra.

Öppnade paketet, ett sånt där hopvikt  ni vet som Lönnebergas skinkor är paketerade i? Av en tillfällighet så rör det här som om just Lönnebergas basturökta helmuskelskinka. Öppnade och blir mycket förvånad över att en bit skinka sticker ut längs ena kortsidan (den som varit innerst alltså), tittar lite närmare och det visade sig att svetsen på plasten helt enkelt inte gått ihop där, förmodligen för att det låg skinka i vägen.

“Förpackad i en skyddande atmosfär” duger inte så mycket till längre om produkten legat öppnad sen dess tänkte jag och provade en bit på katten som förstås vägrade. Då gjorde jag det också och så var det med den frukosten.

Så jag kastade allt i soporna och tänkte för mig själv att det var väl bra att vi är gjorda av pengar så att vi kan kasta maten vi har betalat och burit hem. Efter ett tag lugnade jag ner mig och tänkte att jag ska maila lönneberga och började leta efter någon slags kontaktmöjlighet. Hittade ett kontaktforumulär på deras säkert påkostade hemsida och beskrev vad jag råkat ut för, skriver i alla datum och ev batchnummer som jag hittade på det nu uppfiskade ur soporna skinkpaketet, försöker skicka och får upp ett felmeddelande som säger att jag måste fylla i mitt telefonnummer. Gör detta och försöker igen.

Och absolut ingenting händer. Klick klick på skickaknappen. Men nej.

Så då bestämde jag att om Lönneberga  inte är intresserad av mig som kund så är jag inte intresserad av att ge dem mina pengar. Det är inte första och säkert inte sista gången jag kommer till en hemsida som ser nog så påkostad ut där kunden är i fokus yadayada och kontakta oss vi är så intresserade av din åsikt, men där det sen visar sig att just den lilla detaljen med kontaktmöjlighet saknas eller inte fungerar på hemsidan. En sån otrolig otur!

Jag gillar inte sånt. Faktum är att jag kräver att jag ska kunna få kontakt med företag på  ett för mig enkelt sätt. Det betyder inte ring det här numret mellan 08.15 och 08.17 helgfria julaftnar i Septober utan det betyder ett enkelt kontaktformulär/mailadress där jag får svar inom ett par dagar.

Obs! Evntuella bristande mellanslag beror på att tröskverket jag sitter vid nu har tangenter man i princip måste slå ner med slägga och jag har frökenhänder och.. ja, ni fattar.

Läs även andra bloggares åsikter om lönneberga, lönneberga skinka, kundtjänst, packad i skyddad atmosfär, otät förpackning, kundmakt

Gårdagen fortsatte i samma anda kan man säga med saker som inte fungerade eller gick helt fel. En irriterande sak var min frukost. Det är ingen lek att få i...

Så när jag gick upp i morse så visade det sig att min dator bara “blåskärmhejdå” och där satt jag och gapade. Eller grinade lite, för det verkar ju vara så det funkar att om man har sparade pengar så fungerar saker och när konton är tömda (för att man kanske köpte en lägenhet och inte lånade ihop varenda krona) så bara *poff**poff*.

Telefonen och datorn på en månad. Nu har vi i och för sig ett par grejer till som kan gå sönder, men jag behöver ju inte fundera över vad skatteåterbäringen ska gå till om man så säger.

Så  nu har jag sparkat igång mitt gamla tröskverk till dator, som visserligen har alla tangenter , men mellanslagstangenten är en såndär som man måste slå på och ja, jo, det här går väl bra, men man kan ju inte ha bråttom så att säga.

Det är lite som förr om åren när man satte på datorn och sen gick och fixade kaffe och macka och kom tillbaka lagom tills datorn hade startat. Lite så jobbar jag numera då.

Men för att uppväga lite gnäll. Googlekontot. Jävlar vad bra. Och chrome. Jag laddade ner chrome och så loggade jag in med googlekontot och så synkades allt ihop, bokmärken, plugins osv och var som vanligt, fast i ultrarapid.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, datorhaveri, ekonomi, köpa ny dator

Så när jag gick upp i morse så visade det sig att min dator bara “blåskärmhejdå” och där satt jag och gapade. Eller grinade lite, för det verkar ju vara...

Vi har varit ganska bekväma vad gäller tandborstning på barnen. Inte så att vi struntar i det eller så, men vi har aldrig brytt oss om det här med barntandkrämer utan använt samma hela familjen. Dessutom så är vi lite griniga vad gäller förbrukningsvaror med reklam indirekt riktad till barn. Ännu en anledning till detta är att jag minns tydligt när min syster var liten och hade hur många olika sorters tandkrämer som helst och ingen var ens i närheten av att vare sig lukta eller smaka som just tandkräm. Roliga färger hade de också. Inte fick det henne att vilja borsta tänderna oftare kan jag säga, men hål i plånboken blev det ju,

När stora gossen var på sitt första tandläkarbesök så fick vi veta att barn ska enbart använda barntandkräm som ju anpassat till barn och vuxentandkrämen innehåller alldeles för mycket flour för små barn. Nu visste vi förvisso inte detta, men det kvittade ju eftersom vi använt pyttelite av tandkrämen så flourmängden har nog inte varit något problem. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det viktiga är att barnen får goda vanor vad gäller tänderna och inte nödvändigtvis mängden tandkräm.

Nu föll det sig så att vår granne gav oss ett gäng med påbörjade tandkrämstuber som enligt deras barn var “fel”. Historien förtäljer inte exakt vad felet var, vi som har småbarn vet att sånt där kan man aldrig veta riktigt säkert. Plus att precis när man tror sig ha kommit på det så visar det sig ha ändrats.

Så. Vi har övergått till barntandkräm då kan man säga. Först hade vi bamsetandkräm, med “mild mintsmak”. Det var inget särskilt med den förutom lille Skutt på tuben till stora gossens förtjusning. Nu är den slut och nästa sort blev Acos Dentosal junior med fruktsmak. Aco är ju apotekets egna märke (väl?), så man tycker ju att det bäddar för en bra produkt även om fruktsmak och tandkräm rimmar lite illa i mina öron.

Men vet ni vad som rimmar ännu sämre? En tandkräm som luktar och smakar som godis! Ja, förutom att den har en sjukt blå nyans då.

Jag fattar att man inte kan borsta tänderna på små barn med en tandkräm som smakar jättestarkt och visst, jag köper det där med att flourhalten i barntandkräm är lägre och att det är bra. Någonstans kan jag också förstå att man har en glad gubbe eller något på tuben också, även om jag personligen tycker att gossen kan välja mellan vanliga märke A och märke B. Tuberna är ganska färgglada och “piffiga” ändå.

Det jag däremot inte förstår över huvud taget är hur man ens kan med att tillverka en tandkräm som smakar godis. För du ska ju börja borsta från första tanden på ditt barn, vilken inte helt otippat kan titta fram runt sex månader eller så. Jag fattar verkligen inte poängen med det, för så här är det också; om du som förälder bestämmer att du ska borsta din bebis nya tand med godistandkräm så vänjer den sig vid det, om du använder en tandkräm som smakar något annat så vänjer den sig vid det, konstigare än så är det inte. Det är när de blir större (och uppkäftiga) som de börjar bli besvärliga.

Om jag tar på mig foliehatten däremot så begriper jag ju direkt, för då tänker jag att om jag tillverkade tandvårdsprodukter så skulle jag tycka att det var ganska bra egentligen om folk åt mycket godis och socker så att folk fick hål i tänderna och sen behövde mina dyrare specialprodukter. Och ett jättebra sätt att få folk att äta mer socker och godis är ju att vänja dem vid saker som smakar sött.

Fast så kan det förstås inte vara.

Läs även andra bloggares åsikter om barntandkräm, tandkräm, flour, tandvård

Vi har varit ganska bekväma vad gäller tandborstning på barnen. Inte så att vi struntar i det eller så, men vi har aldrig brytt oss om det här med barntandkrämer...

Jag köpte en ny telefon för kanske 2 månader sen. Eller tre. Max tre. Nu är jag så teknikfientlig att jag inte tänker betala samma pengar för en telefon som för till exempel en tvättmaskin. I mitt huvud är det här helt orimligt, men å andra sidan så vill jag kunna ringa (om jag måste), skicka meddelande, twittra, läsa mail och spela spel på telefonen.

2000 spänn betalade jag för en telefon som låg bra i handen och som inte verkade kräva alltför lång inlärningsperiod. (jag må kanske vara teknikfientlig, men det är naturligtvis inte samma sak som ovetande eller ointresserad). Bra bra.

Ett smärre utbrott över en saknad bruksanvisning gick över när det visade sig att man på riktigt inte behöver den. Eller ja, om man vill blablabla och blabla enligt konstens alla regler, men jag har ju redan berättat vad jag ska ha den till så, nej, jag behövde den inte.

I helgen tappade jag telefonen på en parkering när jag höll på att packa in ungar i bilen. Det var förstås inte första gången jag tappade den, men kanske första på en parkering? Den höll i alla fall.

Påskimiddag hos barnens farfar och jag satte telefonen på laddning och la den i en hylla kanske 30-40 cm ovanför golvet och nån timme senare när stora springer fram och tillbaka så drar han ner den i golvet. Jag brydde mig inte ens om att titta utan lät den ligga kvar så att den inte skulle åka i golvet igen.

När vi ska åka så upptäcker jag att skärmen har spruckit. Mot ett laminat/parkettgolv. Really? Asfalterad parkering från en meters höjd går bra, men golv inomhus? Då jävlar.

Försökte googla vad det kostar att laga och det verkar ju inte vara någon billig historia. Eller, det verkar kosta som en ny telefon om man inte pratar med Kenta på hörnet. Och det gör man faktiskt inte med en två månader gammal telefon.

Kollade vad en ny kostar. Bästa pris på prisjakt är 1599 kronor.

Men vi har ju drulleförsäkring!

Med en självrisk på 1500 kronor visade sig.

Så jag ska tydligen ha en sprucken telefon ett tag då.

Läs även andra bloggares åsikter om htc, htc one v, smartphone, otur

Jag köpte en ny telefon för kanske 2 månader sen. Eller tre. Max tre. Nu är jag så teknikfientlig att jag inte tänker betala samma pengar för en telefon som...

Tog en halvmilspromenad imorse, dels för att väga en ettåring och sen vidare för att hitta ett särskilt te. Och jo, det var säkert bra med promenaden och ettåringen sov en sväng i vagnen och vi lyckades pricka in den där timmen med solsken till och med.

Hem kom vi med tvättlappar och tonfisk, mycket långt från te alltså.

Men nu vill jag bara lägga mig och sova i två timmar och det har jag inte tid med, för ettåringen tänker inte sova och markservicen utförs tydligen av mig?

Så, då undrar jag hur det är tänkt att det här ska funka? Någon måste komma och städa medan jag promenerar så att jag kan ta en tupplur när jag kommer hem.

Tog en halvmilspromenad imorse, dels för att väga en ettåring och sen vidare för att hitta ett särskilt te. Och jo, det var säkert bra med promenaden och ettåringen sov...

Jag: Ska vi säga förlåt båda två för att vi varit så arga?

Unge: Ja.

Båda: Förlåt för att jag varit så arg idag

Jag: Jag älskar dig.

Unge: Och jag älskar pappa!

Jag: Inte mig?

Unge: Nej, bara pappa!

Gjorde inte alls farligt ont. Inte mer än att jag numera inte har något hjärta eftersom någon slet ut det, trampade på det och sen kastade det till utsvultna hundar som inte ens ville äta det.

Men det är ju bra att han älskar pappa. Själv ska jag stoppa huvudet i en hink kallt vatten.

 Läs även andra bloggares åsikter om småbarnsliv, föräldraskap

Jag: Ska vi säga förlåt båda två för att vi varit så arga? Unge: Ja. Båda: Förlåt för att jag varit så arg idag Jag: Jag älskar dig. Unge: Och...

Vi har ju flyttat då. Vet inte om ni har märkt det, men vi har det. Inte bara genom att vi inte måste vara i samma rum allihop hela tiden (men ändå är det för det mesta?), men också för att vi numera har en trapp. Det är en sak som jag alltid har drömt om, att ha ett hem med en trapp. Nu vet jag inte, så här i efterhand känns mina drömmar lite väl försiktiga faktiskt, men kul med en uppfylld sån också.

Så vi var ju tvungna att köpa en barngrind. Inte för stora ungen, men för den lilla. Vi är inte såna där moderna föräldrar som har petskydd i kontakterna och gömmer allt som eventuellt någongång skulle kunna tänkas gå sönder eller inte smaka gott, utan tycker att barn lär av att göra saker och att man måste passa dem. Men just att ramla ner för en trapp känns som något man kan vänta lite med, därav grinden.

Som för övrigt är en variant som kan sättas dit utan några verktyg heter det. MEN ELLER HUR? Plus trasig tapet. Jag säger bara det.

Sovrummen har vi en trappa ner (ja, svårt att förklara, men entren är alltså en trappa upp kan man säga. Vi är så jävla märkvärdiga) och det är inte ovanligt att den lille somnar uppe. Då ska jag alltså öppna grinden och gå ner med en unge i famnen och varenda gång så tror jag att jag ska ramla ner för trappen och landa på honom. Möjligen att vi dör båda två, troligen dör bebisen (joho! Han har inte fyllt ett än!) och jag skadar mig allvarligt och blir en grönsak. Ingen kommer dock att tro att jag ramlade ner utan de kommer att kasta Josh i fängelse för mord/mordförsök och den stora blir helt utan föräldrar. Och ni kommer att tänka saker som att det fattade man ju, han verkade så jävla snäll, men det är ju bara att kolla bloggen hur arg han är. Och vi trodde att han var rolig, men det brast väl och så kastade han ner dem. “Ramlade ner”, mmm.. troligen.

Ja, det är så vi har det.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, småbarn, nojor, trappor, barnsäkra, barngrind

Vi har ju flyttat då. Vet inte om ni har märkt det, men vi har det. Inte bara genom att vi inte måste vara i samma rum allihop hela tiden...

Idag har jag satt fast en 25 meter lång telefonsladdsjävel med clips längs med tak/golv, tryckt fast clips en andra gång eftersom de har en förmåga att lossna, försökt få loss ett clip som hamnade fel och som inte alls lossnade, fått ett par clips i handen av äldste sonen ett par timmar senare då de ramlade ner på honom och sen rivit ner hela skiten. Och skadat tapeten.

Så det där med att få bort sladden som gick genom halva lägenheten gick väl sådär. Vem köper ens såna där clips och när ska man använda dem? För de sitter ju tydligen inte fast i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om telefoni, sladdbekymmer, clips, vardagligt

Idag har jag satt fast en 25 meter lång telefonsladdsjävel med clips längs med tak/golv, tryckt fast clips en andra gång eftersom de har en förmåga att lossna, försökt få...