Jag tänkte att jag sätter nivån redan i titeln så vet du om du ska fortsätta läsa eller inte. Folk är ju lite olika känsliga så att säga. Jag ska skriva lite om bajs alltså, eller mest blöjor med bajs. Detta för att jag har läsare och bekanta som antingen snart får barn eller som snart ska börja ge sitt barn vanliga mat. Eller gröt. Eller smaaaaakisar om man nu gillar sånt. Vi har gett våra gröt. Inga jävla smakportioner.
Fast nu var det bajs och bajsblöjor det skulle handla om. Jag trodde att jag hade skrivit om det förut, men nu när jag letar så hittade jag bara ett inlägg om kiss och det är nästan, men inte riktigt samma sak.
Våra barn är ganska olika på så sätt att den ena ungen föddes hungrig och fortsatte vara hungrig och den andra var.. inte lika hungrig. Den första, som jag också grejade med tygblöjor på satte jag på toaletten morgon och kväll från det att han började äta gröt runt sex månader, han på toaletten och jag på golvet framför och så satt vi där tills det som skulle ut hade kommit ut. Mycket praktiskt vill jag lova, för det tog inte lång tid innan det blev en rutin och plötsligt så hade vi nästan inga bajsblöjor att ta hand om. Vilket var min plan, för jag ser tillräckligt med bajsblöjor i mitt jobb inom äldreomsorgen och byter heller blöjor på jobbet där jag får någon slags lön än hemma.
När han så blev äldre så blev det här det normala för honom helt enkelt, så det där med att smyga iväg och bajsa i nån blöja har inte varit hans grej alls. Jag hade nog ingen egentlig baktanke med det där, förutom att jag tyckte att bajsblöjor faktiskt var så sjukt överskattat.
Nästa unge då, eftersom han ändå inte var så intresserad av mat så satte jag honom inte på toa heller, utan hade någon galen tanke om att jag skulle minsann göra det när.. ja, det var lite oklart. Runt nio månader började jag försöka sätta honom, men det visade sig vara för sent, för vet ni vad som händer med småbebisar när de börjar bli storbebisar? De börjar föredra saker, tycka och protestera och rentav ha åsikter. En pyttebebis vet ingenting om någonting, så allt är konstigt och sen blir det normalt. En storbebis har ett hum om vad som är ”som vanligt” och agerar därefter.
Så vi satt där. Ungen på toa och jag på golvet. 10 minuter. 20 minuter. Men näe. Det händer att det händer saker, men det handlar mest om att jag har tur och att han inte kan knipa längre, för det är vad han gör. För honom är det normala att efter maten lallar man iväg och gör någonting och så lassar man ur sig och det är inget mer med det. När jag då försöker med något annat så kniper han.
Jag tror jag har bytt fler bajsblöjor på unge nummer två redan än jag gjort totalt på unge nummer ett och den stora fyller snart fyra.
Mitt råd till er är alltså att om ni verkligen inte gillar bajsblöjorna så sätter ni ungen på toa. Tidigt. Innan de fattar vad som händer. Man kan få distrahera dem med grimaser eller leksaker eller något förstås, men snart så blir det normalt för dem att sättas på toan och då gör de vad de ska och så är det klart. (sen blir de äldre och sitter där halva dagen och sjunger pippi långstrump, men det är en helt annan historia). Så fort de kan sitta skapligt med stöd, strunta i det där med maten som jag utgick från för det var ju det jag lurades av med tvåan och som jag nu får städa upp varenda dag. Det är inte så kul, men numera kan man ju spela wordfeud eller något samtidigt.
Helvete vad jag hatar bajsblöjor.
Läs även andra bloggares åsikter om bajs, bajsblöjor, småbarn, baby, potträning