10 år har gått

Ganska precis tio år har gått sen jag och Josh bestämde oss för att vara ett vi. Lite trevande, skört och osäkert möttes två något kantstötta trötta själar och kanterna blev mindre kantiga och.. ja, helt liksom.

Idag för tio år sen skulle vi åka och fika i Stockholm. Vi kom inte iväg, för skrotådin som Josh hade startade inte och ett par timmar senare ringde min pappa och berättade att han och min syster hade hittat min mamma död i sin säng. Tio år sen min syster flyttade in med mig och mina fem katter i min lilla tvåa på 55 kvadrat.

Jag kan inte svara på hur man gör för att komma vidare och jag vet ärligt talat inte hur eller om det hade gått utan honom, för minnena är glasklara fast dimmiga på samma gång. Kanske är det därför vi inte har någon årsdag, för att allting flöt ihop och ligger och skvalpar i små stycken som värker i det fina som är vi.

Min mamma sa alltid att hon aldrig skulle bli mormor och att hon tyckte att det var så synd.

Idag är hon mormor till fem barnbarn som växer upp och får lära sig att mormor är död.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i personligt | 5 kommentarer

Samtalen man har med sina barn alltså. Det ligger i mitt intresse som förälder att veta hur ofta barnen bajsar och om jag inte varit delaktig i ett toalettbesök som borde gett resultat så frågar jag.

– Har du bajsat?

Svaret på den frågan är förstås ja/nej. Möjligen mycket/lite. Möjligen alltså. Oftast inte eftersom man ändå utgår från något slags normalläge.

Frågar man en fyraåring så är svaret en ingående beskrivning av resultatet. Antal, form, längd och nu idag svängd åt vänster?

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen | Lämna en kommentar

Inga konstigheter

Blev väckt alldeles för tidigt av barnen, kravlar mig upp för trappen och öppnar kylskåpet. Där, på ena väggen sitter en harskrank, faktiskt den första för året, och gör mest ingenting.

Så jag fångade honom och naturligtvis sladdrade han ur min hand och ner på golvet. Det tog ungefär två sekunder innan en katt gjorde processen kort.

Så kan det gå när man låser in sig i kylskåpet och blir kall om fötterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Katter | Lämna en kommentar

Vad i helvete?

Idag när jag var ute så blev jag i akut behov av en toalett. Akut alltså. Som de flesta andra så hade jag inga småpengar, faktum är att jag inte hade några kontanter över huvud taget på mig, men jag uppsökte i alla fall närmaste toalett och hoppades på att den skulle vara upptagen så att jag kunde smyga in efteråt.

Men nej. Just idag var alla toaletter lediga. Bra på grund av behovet, mindre bra på grund av penningbristen. Då såg jag en lapp om att man kunde betala med mobilen. Fiffigt, tänkte jag, för det har jag minsann gjort en gång för tre år sen och det gick ju bra.

Så jag gjorde det och då ska man få ett sms med en kod som man ska knappa in. Jag stod där och trampade och hann precis tänka att jag skickat smset fel när svarssmset kom och jag kunde studsa in och landa på toaletten. När jag sitter där då så plingar telefonen igen för sms:

”Hej! Du har just gjort en lyckad smsbetalning som hanterats av vår betalningstjänst WyWallet. Om du gör fler smsbetalningar innebär det att du accepterar tjänstens villkor och blir kund hos WyWallet…. ”

Alltså, inte för att vara sån, men vad i helvete?

Så om jag inte vill bli kund hos WyWallet är det bäst att jag kommer ihåg det om tre år när jag akut behöver en toalett och tänker skicka ett sms i panik? Hade det inte varit lämpligare att jag fått det där meddelandet innan jag genomförde första transaktionen? Men nej, vi kör lite knarklangarstil istället, första gången är gratis, sen äger vi dig, din mormor och din själ.

I ärlighetens namn så har jag inte läst på om WyWallet mer än att jag konstaterade att jag i helvete ville bli kund hos dem och så var det med det. Jag har alltså inte memorerat vad jag hade för problem med det hela heller, men jag blev inte mer sugen av det där smset. (som för övrigt är betydligt längre, vidare handlar det om att det är säkert och tryggt osv). Jag vill minnas att man var tvungen att registrera sig bland annat med personnummer och kontokort. Utan personnummer blir det inget toabesök alltså, ingen enstaka oplanerad bussresa för att ungen inte orkar gå längre? Eller, om man som jag inte har ett kontokort? Rimligheten i detta?

Vad i helvete?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Integritet | 6 kommentarer

Hur känns det?

Runar Viksten är chef för Försvarsunderrättelsedomstolen som ger tillstånd för vad FRA ska få signalspana på och hur. I domstolen får FRA argumentera för sin sak, medan integritetsskyddsombud får kritisera.

Allt sker inuti ett hemligt avlyssningssäkert rum, inbyggt i ett vanligt rum. Det undersöks regelbundet av den militära säkerhetstjänsten så att ingen buggat det. Inga handlingar får tas ut från domstolens lokaler, så de enda som kunnat förbereda sig inför förhandlingarna är FRA. Förhandlingarna slutförs alltid samma dag som de inletts, och målen går inte att överklaga.

Ovanstående är direkt kopierat från en artikel i Dagens Nyheter. Det blir alltså så att den ena parten har all tid i världen på sig att förbereda och fila på sina argument och den andra, som ska företräda oss, inte får det, utan får istället improvisera efterhand där och då?

Det känns ju.. tryggt. Fundera lite på det. Känn efter. Kom ihåg den känslan när det är val nästa år.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Integritet | 1 kommentar

Kalasvansinnet

Vår äldste har uppnått kalasålder tror vi, det vill säga, han har kompisar som han umgås med av fri vilja och inte för att vi har placerat barnen nära varandra (eller ja, det är ju en definitionsfråga förstås) och han förstår det här med att fylla år och få presenter. Tror vi. Det är inte lätt att egentligen veta vad en fyraåring begriper och inte förstår ni.

Jag har förstått att kalasandet har utvecklats sen jag var barn. Nu hade jag inte så väldigt många kompisar, men de kalas jag har varit på gick ut på att man gick dit och hade en present med sig till fördelsedagsbarnet och sen fick man tårta och lekte och sen gick man hem.

Numera så ska det arrangeras och delas ut godispåsar till alla gäster och färgmatchas och ha ett tema. Eventuellt att temat är det viktigaste, sen om man har byggt ett litet universum eller hyrt in en clown är inte lika noga. Helst ska man börja med dessa kalas vid den första årsdagen när man kan vara säker på att varken jubilaren eller gästerna begriper nånting. Inte bara på Övfre Östermalm alltså.

Jag hatar kalas. Både att ha kalas och att gå på dem, oavsett om det är barn eller vuxna som firas. Jag avskyr att träffa folk jag är helt ointresserad av att prata med och ungar som skriker och tjoar och trängsel vid fikat och vid bordet.

Men ungen då? Mjo, klart han skulle få ett kalas. Han fyller år i juni och vi har en utegrill i bostadsrättföreningen och när jag och grannen pratade kalas  i vintras skojade hon om att man kunde ju grilla. Jag smakade lite på det där och kom fram till att det kunde man faktiskt. Grilla alltså.

Så. Kalaset skulle gå ut på korvgrillning vid lekplatsen och sen jordgubbar att fika med efteråt. Jag var sjukt nöjd med konceptet, för det betydde att alla ungar höll sig utomhus och gapade och deras föräldrar också. Jordgubbar. BARA! beställdes av födelsedagsbarnet och då får ju de andra klaga över avsaknad av glass/tårta bäst de vill. Tiden var satt till mellan 11 och 14.

Dagen började med solsken och Josh fick åka iväg och fixa jordgubbarna. Gästerna var något tidiga och vi något sena som brukligt är, men då hade vi å andra sidan barnvakt medan vi själv duschade.

Halv tolv öppnar sig himlen. Bokstavligen. Det öser ner och åskar. Då har vi redan i mild panik fixat en elgrill från en av gästerna och höll oss på uteplatsen och runt sandlådan, men i ösregn funkar inte det heller så det hela slutade ju med gapiga ungar och trängsel runt köksbordet i alla fall.

Men vi hade åtminstone ingen clown och inget tema heller. Plus att gästerna fick gå hem utan godis.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Den enes skräp…

Jag gillar att gå på loppis och jag gillar att köpa begagnade saker billigt. Min senaste stekspade betalade jag 5 kronor för istället för 65 som butiken ville ha till exempel och i förra veckan köpte jag två stora och grymma sandlådebilar för en tjuga styck.

Idag har jag varit på loppissafari kan man säga. Eftersom min sambo avskyr loppisar lika mycket som jag gillar dem och jag inte har körkort så blir det inte särskilt ofta. En del fynd gjorde jag, men en sak gjorde mig besviken.

Jag hittade ett pussel till stora gossen för en tia. 50 bitar nogsamt förpackat med gummisnodd runt om. Väl hemma öppnar jag och upptäcker att pusslet innehåller 32 bitar. Inte ens i närheten av komplett alltså. Jag är antagligen lite naiv, men jag trodde verkligen att man innan prissättning kollar att pussel/spel är kompletta. Nu var det bara att förklara för gossen att nejdu, det här pusslet var det bara skit med.

Och förresten, vad är det för folk som skickar trasiga/inkompletta grejer till loppis? Jag packar ofta loppiskassar med kläder och grejer som bara ligger och samlar damm, men aldrig att jag skulle packa ner något oanvändbart.

De fyra bilarna funkade däremot alldeles utmärkt. Men ja, mental notering blir att inte köpa saker i flera delar. Som pussel.

Och för er som rynkar lite misstänksamt på näsan vid tanken på loppisfynd, det mesta är ju tvättbart och hur känns det att äta ute med väl begagnade bestick? Eller att sova på hotell? Finlandsfärja?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Så kan det gå

– Du är ledsen för att Jesejsejkatten inte är här.

– Ja.

– Stackars mamma! Så kan det gå!

 

Ja. Så kan det gå. Förra gången gick det, fast det bokstavligen var på håret. Den här gången gick det inte.

Så ja, jag är så ledsen för att Jesejsejkatten inte är här.

 

20120428 003

20120403 044

20100221 014

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

 

Publicerat i Katter | 5 kommentarer

Bajs

Jag tänkte att jag sätter nivån redan i titeln så vet du om du ska fortsätta läsa eller inte. Folk är ju lite olika känsliga så att säga. Jag ska skriva lite om bajs alltså, eller mest blöjor med bajs. Detta för att jag har läsare och bekanta som antingen snart får barn eller som snart ska börja ge sitt barn vanliga mat. Eller gröt. Eller smaaaaakisar om man nu gillar sånt. Vi har gett våra gröt. Inga jävla smakportioner.

Fast nu var det bajs och bajsblöjor det skulle handla om. Jag trodde att jag hade skrivit om det förut, men nu när jag letar så hittade jag bara ett inlägg om kiss och det är nästan, men inte riktigt samma sak.

Våra barn är ganska olika på så sätt att den ena ungen föddes hungrig och fortsatte vara hungrig och den andra var.. inte lika hungrig. Den första, som jag också grejade med tygblöjor på satte jag på toaletten morgon och kväll från det att han började äta gröt runt sex månader, han på toaletten och jag på golvet framför och så satt vi där tills det som skulle ut hade kommit ut. Mycket praktiskt vill jag lova, för det tog inte lång tid innan det blev en rutin och plötsligt så hade vi nästan inga bajsblöjor att ta hand om. Vilket var min plan, för jag ser tillräckligt med bajsblöjor i mitt jobb inom äldreomsorgen och byter heller blöjor på jobbet där jag får någon slags lön än hemma.

När han så blev äldre så blev det här det normala för honom helt enkelt, så det där med att smyga iväg och bajsa i nån blöja har inte varit hans grej alls. Jag hade nog ingen egentlig baktanke med det där, förutom att jag tyckte att bajsblöjor faktiskt var så sjukt överskattat.

Nästa unge då, eftersom han ändå inte var så intresserad av mat så satte jag honom inte på toa heller, utan hade någon galen tanke om att jag skulle minsann göra det när.. ja, det var lite oklart. Runt nio månader började jag försöka sätta honom, men det visade sig vara för sent, för vet ni vad som händer med småbebisar när de börjar bli storbebisar? De börjar föredra saker, tycka och protestera och rentav ha åsikter. En pyttebebis vet ingenting om någonting, så allt är konstigt och sen blir det normalt. En storbebis har ett hum om vad som är ”som vanligt” och agerar därefter.

Så vi satt där. Ungen på toa och jag på golvet. 10 minuter. 20 minuter. Men näe. Det händer att det händer saker, men det handlar mest om att jag har tur och att han inte kan knipa längre, för det är vad han gör. För honom är det normala att efter maten lallar man iväg och gör någonting och så lassar man ur sig och det är inget mer med det. När jag då försöker med något annat så kniper han.

Jag tror jag har bytt fler bajsblöjor på unge nummer två redan än jag gjort totalt på unge nummer ett och den stora fyller snart fyra.

Mitt råd till er är alltså att om ni verkligen inte gillar bajsblöjorna så sätter ni ungen på toa. Tidigt. Innan de fattar vad som händer. Man kan få distrahera dem med grimaser eller leksaker eller något förstås, men snart så blir det normalt för dem att sättas på toan och då gör de vad de ska och så är det klart. (sen blir de äldre och sitter där halva dagen och sjunger pippi långstrump, men det är en helt annan historia). Så fort de kan sitta skapligt med stöd, strunta i det där med maten som jag utgick från för det var ju det jag lurades av med tvåan och som jag nu får städa upp varenda dag. Det är inte så kul, men numera kan man ju spela wordfeud eller något samtidigt.

Helvete vad jag hatar bajsblöjor.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Eta myror?

En anledning till att inte bo i markplan är att man slipper en hel del objudna gäster. Som myror till exempel. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot små svarta myror och ser inga problem alls med att dela jorden med dem, men jag går inte hem till dem och de ska inte gå hem till mig heller.

Uppenbarligen är vi inte överens, för igår upptäckte jag att vi fått besök. För att citera valfri sverigedemokrat så vällde svartingarna in och roffade åt sig och stora ungen tjoade ”mamma! mamma! Titta en myra på bordet! Och där!” Och då såg han inte ens de som vällde fram från under hyllan när jag dammsög.

Så jag frågade på twitter och på facebook och via sms hur man blir av med dem och det finns lite olika varianter. Jag känner mig dock kränkt av denna massinvandring, så jag tänker helt enkelt ta kål på dem. Det räcker inte riktigt med att de går hem känner jag när de promenerar omkring på bordet och på diskbänken utan någon skam i kroppen. Katterna vi har finner dem för visso intressanta, men några vidare myrmördare är de ju inte.

Jag tänker mig anfall på två fronter, dels ta kål på dem som vågar sig in och gärna statuera ett exempel för resterande så att vi kan göra annat i sommar än att jaga myror.

Alla tips börjar dock med samma sak, att myror kommer in för att hämta mat och att man måste ta bort serveringen. Städa alltså. Gott så och fullständigt logiskt att myror tycker det är mysigare med en barnfamilj med matrester på golvet än pedantisk arbetsnarkoman som aldrig äter hemma, men oavsett hur mycket jag städar och gnor så är det en sak jag inte kan städa bort.

I den här kommunen källsorterar vi. Det betyder bland annat att vi samlar matavfall i en grön påse. Jag kan inte sluta generera sopor och ptja, myror bryr sig föga om ifall middagen serveras på golvet eller i sopskåpet kan jag säga. Frågan är om inte sopskåpet är att föredra eftersom det finns en mångfald i bufféutbudet där.

Vad är era bästa tips? Helst med hänsyn till katter och småbarn, så diesel och sånt går liksom bort här.

 

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer