drottningsylt

Det började med vårt avlopp i badrummet. Vi är mer eller mindre långhåriga allihop i den här familjen och med fyra katter så, ptja, det finns hår helt enkelt. Således måste man rensa avloppet med jämna mellanrum. Så jag rensade, hällde ner kaustiksoda och spolde med varmt vatten och lät stå över natten. Utan resultat.

Samma visa dagen efter. Inget resultat.

I början var det inte så farligt, men när halva badrumsgolvet blev vattenfyllt varje gång vi tvättade eller för all del duschade längre än tre minuter så blev det liksom ohållbart. Och vattenlåset var ju rent vid det här laget och jag hade dessutom grävt i röret under golvet och dragit ut det som fanns där. Men ändå.

Som de katastroftänkarna vi är så spekulerade vi direkt i vad spolbil kan kosta, om vicevärden kommer att bli arg och oj vad jobbigt nu när vi ska sälja och allt.

När man är desperat så provar man nästan vad som helst och google gav mig rådet att blanda lika delar salt och bikarbonat med kokande vatten för att sen hälla det i avloppet. Det lät lite för bra för att vara sant, men vi hade faktiskt en såndär liiiten påse bikarbonat hemma av någon anledning.

Salt och bikarbonat tillsammans med kokande vatten fräser. Det fräste däremot inte ett dugg i avloppet, så min första tanke var att jag får nog prova igen och då hälla allt direkt i avloppet istället för att som nu blanda innan, sen gick jag och la mig.

Morgonen efter var jag mycket, mycket försiktig när jag duschade och snabb var jag också, men det blev faktiskt ingen översvämning alls. I själva verket rann vattnet bort bättre än någonsin. Bara sådär.

Ett par dagar senare så läste jag att man kunde tvätta håret med bikarbonat och vatten och att det var bra om man har känslig hårbotten som kanske kliar och beter sig. Jamen kan ni tänka er att det funkade också!

Torsk på tungan? Bikarbonat och vatten.

Fläckar på väggen som du har försökt skura bort med diverse rengöringsmedel? Bikarbonat och vatten.

Ta bort kalk i toaletten? Bikarbonat och ättika. Ner med det, vänta en stund, skura.

Och, för att fortsätta på mitt härjande om hur lurade vi blir som konsumenter. Vi är så jävla ägda! Nu minns jag inte vad kaustiksodan kostade, men jag vet att kilopriset på bikarbonat i vår butik (och då räknar jag på en såndär liten burk som bakpulver finns i t ex) ligger på en hundring ungefär och jag lovar att det inte krävs särskilt mycket för att fixa ett avlopp med nästintill tvärstopp.

Schampo? Okej, jag erkänner, jag sköljde hårbotten med äppelcidervinäger (åh, men jag är ingen hippie, jag lovar) efter att ha haft i och sköljt ur balsam i längderna, men annars var det som sagt ett par teskedar bikarbonat och sen vatten. Men jo, lite meckigare var det förstås än att klämma ur lite klet ur en flaska och gno in i håret, det var det, men inte så mycket som man skulle kunna tro.

Men ni fattar vad jag är ute efter? Vi blir matade med rengöringsmedel som ska lukta rent och ”gott” och det är schampon och propplösare och fan och hans moster, och vi betalar överpriser för skräp rent ut sagt.

Jag skrubbade bort fläckar på handfatet som inga badrumsprayer rått bot på det senaste halvåret. Det tog inte en minut för dem att försvinna. Däremot så var det ett par fläckar på väggarna (ni som har vita väggar hemma förstår vad jag menar, jag tror fläckar på vita väggar liksom uppstår av sig själva) som jag inte fick bort, men resultatet är ändå bättre än med vanligt rengöringsmedel.

Och det bästa av allt är ju att det inte är farligt. Alls. Jag vet inte hur det är med er, men mina andningsvägar har aldrig mått bra att ångorna från kaustiksoda eller av att inandas vilken badrumsspray som helst.

Det här kanske är saker som ni andra har vetat hela tiden, men för mig har en helt ny värld öppnats. Alltså, jag visste ju att det fanns en hel del knep, men orka lära sig att blanda si och så mycket av x med y och sen snurra tre varv eller vad det nu må vara. Bikarbonat och vatten/ättika/vinäger/salt kan jag däremot komma ihåg.

För i slutändan handlar det i alla fall för mig om att jag vill att saker ska bli rena och gärna med så lite ansträngning som möjligt bakom. Om det dessutom är billigt och oskadligt gör ingenting alls. Jag är säker på att bikarbonat kan användas till ungefär miljoner olika saker, det här är ju sånt jag själv har behövt just nu.

Och så ett bonustips: peeling? Kaffesump med lite honung i. Jag lovar.

Läs även andra bloggares åsikter om husmorstips, städa, bikarbonat, rengöringsmedel

Jag har i flera år tyckt att det är något märkligt med köttet vi köper i mataffären. Det släpper ifrån sig mycket vätska, luktar märkligt och får inte en riktigt bra stekyta ens. Tidvis har jag tänkt att det är för att jag är vuxen och nostalgisk, men jag minns min mammas kötträtter som något som doftade i köket och katterna sprang runt fötterna på henne för att få en smakbit.

Våra katter är som bäst måttligt intresserade kan man säga. Bortskämda, tänker man förstås.

En gång i tiden så fick jag höra att mina köttfärsbiffar var ”godare än min mammas”, då vet man att man har sitt på det torra vad gäller den biten.

Numera kan jag inte ens få till köttfärsbiffar. De faller sönder och är blöta och är ingen vacker syn på något sätt alls. Jag har trott att jag har tappat det, för jag har provat olika varianter med samma resultat.

Det är helt enkelt inte lika roligt att tillaga kött och inte heller lika gott att äta det. Det är många år sen jag åt en god biff till exempel, jag har tyckt de blir sega och inte värt besväret helt enkelt. Det här gäller även det ekologiska vi har provat, även om det beter sig ”bättre”. Men det kan förstås handla om att jag inte kan laga mat också.

I somras beställde vi en köttlåda från en leverantör som förstås lovar massor vad gäller sitt kött, men som dessutom märker upp sitt kött med ålder på djuret och vilken gård den kommer ifrån. Inte köttfärsen som mals av djur de har inne just då, men allt annat.

Köttet kostade cirka 160 kronor per kilo och då var det blandat färs med olika delar, från kött till grytor till kött att steka och servera på finmiddagen. Vi fick t ex ett kilo ryggbiff och 160 kronor för det är inte så mycket att bråka om.

Och det var ju gott. Jag tänkte att att det säkert smakade lite extra gott för att vi visste att köttet kom från en stut på 29 månader från vart det nu var. Tankens makt och sådär, men nog luktade det lite annorlunda?

Några som däremot inte visste något om köttet var katterna, som helt plötsligt stod ivägen precis hela tiden när man lagade mat. På diskbänken, framför fötterna, mellan fötterna, jamandes ut sin förtvivlan.

Det stora testet blev köttfärsbiffarna. Jag har blivit informerad om att anledningen till att mina biffar faller sönder är fetthalten. Nötfärs har en fetthalt på cirka 10% och biffar kräver mer fett för att hålla ihop så jag borde blanda med fläskfärs eller helt sonika köpa blandfärs. Jag tycker mig ha misslyckats med all möjlig färs, men okej.

Så. Jag skulle göra köttfärsbiffar. Kaxigt stod det på vakumförpackningen att man skulle krydda och steka biffar. Fetthalten på färsen är mellan 13 och 15% enligt paketet.

Jag kastade i ett par ägg, en skvätt grädde och kryddor. Blandade. Formade biffar. Stekte biffar. Som höll formen.

En tid senaste stekte vi ryggbiff. Kryddad med salt och peppar och jag tror på allvar att det är den godaste biff jag har ätit någonsin.

Vi bestämde efter ryggbiffen att det blir fler såna där lådor när ekonomin tillåter.

Idag skulle jag göra köttfärsbiffar. Tydligen har jag köpt ett paket blandfärs så det tog jag fram och tinade. Redan när jag öppnade paketet kände jag lukten. Ja, lukten, för det är ingen doft ur de där paketen. Blandade ihop med ägg, grädde och kryddor igen, gav en bit till katten som förra gången inte hade tid att tugga utan andades in köttfärs, formade biffar, la i stekpannan där de brände fast och inte gick att vända på utan att de föll sönder.

Katten smakade misstänksamt på färsen och gick. Vi talar om en katt som bantar alltså, som äter strikt begränsad mängd mat.

Josh fick ta över, stekte och smakade och konstaterade att någon funky eftersmak är det allt.

Vi slängde dryga kilot med blandfärs i soporna.

Där och då bestämde jag att jag inte tänker betala för den skit som stormarknaderna försöker få oss att betala för. Jag tänker inte gå på deras erbjudanden om vattensjuk kycklingfile som smakar som att den är uppväxt bredvid en kloak, inte köpa köttfärs man inte kan hantera och som inte ens katten vill ha. Jag ska inte behöva dölja köttsmaken i kryddor.

Jag vet inte vad någon av producenterna gör med köttet egentligen, men något är det med köttet som vi vanliga dödliga erbjöds som inte är som det ska och jag tänker inte betala för det längre.

En såndär köttlåda är naturligtvis dyr när man tittar på prislappen. Vi betalade 1600 kronor för vår på tio kilo och vi tänkte att tio kilo räcker inte långt. Döm om vår förvåning när vi båda vuxna var mätta efter EN ryggbiff och det blev köttfärsbiffar kvar av den där halvkilosklumpen jag gjorde av. Vi äter alltså mindre kött, men blir lika mätta.

Jag tycker mig vara värd att laga och äta riktig mat som är god och jag tycker att du också är det. ”Köttproducenterna” som levererar till oss småbarnsfamiljer och vanliga arbetare tycker tydligen inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om kött, köttproduktion, vakum, märkligt, ekologiskt, glada kossor, mat, god mat, livsmedelsindustri

Vi håller på att växa ur vår lägenhet. En trea på 72 kvadrat med stor inglasad balkong som vi flyttade in i när stora sonen var nyfödd. Jag tror att jag kan tala för hela familjen när jag säger att vi älskar den här lägenheten, vi älskar att bo här, med utsikt över stan och ekparkett på golven (som katterna repat).

Men det är trångt nu, det är det verkligen och det har fått mig att fundera.

Jag växte upp i en trea i Ronna med min bror och min mamma. Den var säkert ett par kvadrat större än den här, men inte många. Vi delade på det stora sovrummet, jag och min bror och min mamma hade det lilla sovrummet och det var inget konstigt med det. I vårt rum stod också mammas symaskin och högar med mönster och tyger som hon för tillfället höll på med och vi visste mer än väl att den delen av rummet inte var för oss. Det funkde alltså, och även om många av mina klasskompisar hade eget rum så var det också många som delade.

När vi stora barn flyttat hemifrån och min mamma och min syster var kvar skulle man kunna tänka sig att hon och mamma fick ett var sitt rum, men nej, då verkade det rimligt att flytta till en tvåa istället. Även den här gången med symaskinen och tygerna i ”barnrummet”, men nu hade mammas säng flyttat in i ett hörn i vardagsrummet och så var det med det.

Ändå sitter jag här och tycker att en trea inte räcker och undrar varför. Förvisso så räknas man mer eller mindre som en dålig förälder om man inte inrett ett rum per barn som står färdigt redan vid hemkomsten från bb, men även om man bortser från detta så kvarstår faktum, vi får inte plats. Barnen delar (nåja, den lilla kräver i ärlighetens namn inte mycket plats) rum och vi har sovrummet där alla trängs i samma säng på nätterna, men skillnaden nu mot då är att vi som föräldrar kräver mer plats.

Vi har båda intressen som kräver både plats och tid, framför allt platsen även när tiden går till annat, så i nuläget har vi två rejäla skrivbord med tillbehör i vardagsrummet där också den lilla soffan står och skäms i ett hörn.

På sätt och vis är det ju ett tecken på välstånd, att vi ens har möjlighet att låta saker vi gör bara för att det är kul ta plats fast vi är vuxna, men det är ändå en intressant utveckling, för jag är ändå inte uråldrig än. Så vi letar nytt boende, tittar på allvar och tresiffriga kvadrat och jag skäms nästan över att jag tycker att vi inte riktigt får plats här. Samtidigt tänker jag på en av granntanterna som bor ensam på 130 kvadrat och tycker det är fullständigt rimligt.

Läs även andra bloggares åsikter om bostadsyta, barnrum, hobbyrum, lägenhet