Som ni vet så älskar gossen I drömmarnas trädgård och när jag nu beställde böcker och såg att det fanns en om Upsy Daisy så la jag förstås till den.

Som alla vet är rutiner väldigt bra för barn. Det är därför man får läsa samma saga tusen gånger och det är därför som alla avsnitt av I drömmarnas trädgård slutar likadant. Först en liten saga om vad som hänt i avsnittet och sen säger berättarrösten god natt till alla som går och lägger sig.

God natt pontipiner

God natt Upsy Daisy

God natt Hahooer

God natt tomblibooer

God natt Makka Pakka

God natt Ninky Nonk

God natt Pinky Ponk

God natt allihopa

Vänta lite. Det är någon som inte gått till sängs.

Vem har inte gått till sängs?

Iggle Piggle har inte gått till sängs.

Ingen fara Iggle Piggle

Det är dags nu.

Den delen av programmet är alltså likadan hela tiden förutom att ordningen av nattandet skiljer lite beroende på vem avsnittet har handlat om. Således går det alldeles utmärkt att vi vid läggdags, efter sagan kan byta ut Iggle Piggle mot gossens namn.

Men i boken har de översatt olika!

God natt är utbytt till sov gott och Iggle Piggle har inte gått och lagt sig istället för att inte ha gått till sängs. Dessutom så är slutklämmen helt fel! Istället för det enkla det är dags nu, så står det Var inte rädd Iggle Piggle… det är dags att fara.

Och inte nog med det, alla figurer har en egen sång/ramsa som ska harvas igenom när de dyker upp, och Upsy Daisy har fått en helt annan sång som inte ens går att sjunga till upsydaisysången om man skulle vilja!

Vem ska ta ansvar för det här nu då? Vi kan ju inte läsa den för gossen när den är helt fel.

Om man nu ska vara lite mer allvarlig för ett ögonblick, är det verkligen för mycket begärt att programmet och boken översätts lika? Vi talar liksom inte romanformat här.

Andra bloggar om: i drömmarnas trädgård, upsy daisy, översättning, böcker, barnböcker

Läser att Maria Sveland ska släppa en ny bok snart och skummade igenom artikeln som hastigast eftersom jag inte tänker läsa boken. Artikeln läser jag bara för att jag nyss läst Bitterfittan, och i slutet av artikeln hajar jag till.

Men den vidrige förövaren i berättelsen är han, apropå ”Könskrigets” debatt om att män är djur, ett djur?

– Absolut inte. Han är en väldigt vanlig man, avstängd och empatistörd.

Det är såna här uttalanden som gör att man har så svårt att ta feminismen på allvar. Jag fattar inte hur man ilsket kan gapa om könsmaktsordning och förtryck och generaliseringar om man samtidigt ska ägna sig åt precis det, och män kan inte försvara sig, för de är per definiton as.

Det kan mycket väl vara så att vanliga män är avstängda och empatistörda, men knappast mer än vanliga kvinnor. Citatet är naturligtvis taget ur sitt sammanhang, men meningen är fullständig och handlar ju om en vanlig man.

Jag vet att det finns civiliserade feminister, men jag undrar lite varför de inte blir förbannade på sånt här precis som de blir förbannade på diverse sorgliga ursäkter till män som tror att de är lite finare och lite bättre än oss utan penis.

Andra bloggar om: Maria Sveland, Bitterfittan, feminism, litteratur

De senaste tre böckerna jag har läst har en sak gemensamt som gör att jag kan bunta ihop dem i ett inlägg. Eller egentligen är det två saker, men en av dem är att jag fick dem gratis så det kanske inte riktigt räknas. Hur som helst så är jag väldigt glad över just den delen eftersom de var ovanligt dåliga. Skitdåliga faktiskt.

Jag brukar inte vilja såga böcker så totalt, men ibland finns det inte så många förmildrande omständigheter. Gossen i huset tyckte om dem, men han kan ju inte läsa heller. Jag tänkte alltså varna er för dessa alster, som för mig är ett helt obegripligt slöseri med papper.

Den första och bästa boken av de tre är Bitterfittan som Maria Sveland har skrivit. Det mest minnesvärda är en episod när huvudpersonen, som är en kvinna, tar med sig sonen till öppna förskolan, ställer ner gossen på golvet och sätter sig i soffan och slår upp en tidning och börjar läsa, för att upptäcka att hela rummet tystnar. Inte för att hennes son inte har det bra, han sitter och gnager på en leksak, men hon upptäcker att de andra mammorna sitter på golvet och leker med sina barn och hon har liksom satt sig lite över dem genom att göra som männen och sätta sig lite vid sidan om istället. Hon har alltså brutit mot en oskriven mammaregel och ska därför frysas ut.

Jag är alltså numera mer rädd än nånsin för att gå till öppna förskolan. Tack Maria Sveland. Boken handlar om bristen på jämställdhet och då i synnerhet i kärleksrelationen när man får barn. Det är klart att det är så i väldigt många fall, men det är knappast enbart männens fel. Vi kvinnor är för övrigt väldigt bra på att ta på oss offermössan, och tänk att vi blir behandlade som offer?

Nästa bok är De skamlösa av Sisela Lindblom. Hur jag än försöker så kan jag inte komma på något som är bra med den. Personbeskrivningarna är vaga och ointressanta och berättelsen är obegriplig och osammanhängande. Ljuget på baksidan talar om “skamlös satir”, “frapperande välskrivet”, men egentligen så är den bara dålig. Precis som med människor så brukar jag om jag letar lite kunna hitta något förlåtande, i stil med “men han är säkert snäll mot råttor” eller “hon är nog bra på att odla tomater”, men ibland så misslyckas man helt enkelt. Det här är ett sånt tillfälle.

Sista boken är Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl. Eh.. okej. Lisa Magnusson skriver det som jag tänker, men nu inte behöver, fast hon inte specifikt skriver om just den här boken, så jag skriver bara;  what she said! Jag vill ju inte riskear att få sura mail från författaren i fråga för att jag inte fattar något.

Fast det är sant. Jag fattar inget. Jag fattar inte vad Ronnie Sandahl vill med sin bok annat än att verka svår.

De två sistnämnda böckerna kommer alldeles strax att packas ner för att imorgon delas ut under en kulturbombning när Piratpartiet slår upp ett tält på stora torget i Södertälje, så om du är sugen på någon av dem så kan du gå dit och hämta den.  Josh, Anna Troberg och  Christian Engström ska hålla tal och Opassande liveblogga.

Det är ju kul när bebisen liksom inte är så mycket bebis längre utan blir mobil. I vårt fall så reste sig gossen och gick en dag i princip. Eller nej, han reste sig mot leksakslådan på morgonen och på eftermiddagen tog han sig gåvagn och gick. Bokstavligen. Efter det lärde han sig att krypa.

Jättekul, som sagt, och det är klart att man blir sjukt stolt när ens egen avkomma visar sig vara ett sånt geni, men när nyhetens behag har lagt sig så börjar i alla fall jag att fundera.

Alltså, han är ju överallt hela tiden! Ibland på alla fyra, men oftast på två ben tillsammans med sin vagn som vi trodde var en gåvagn, men som egentligen är en pansarvagn som man kan köra över allt med. En favorit är annars att krypa in under bordet där jag sitter och ställa sig mot en fllyttkartong med böcker och plockar ur dessa samtidigt som man slår huvudet i bordet. Och då ska jag skjuta ut fåtöljen jag sitter i, säga “nej, ta mig i handen” och så gör han det och klampar fram och slår skallen i bordet på vägen.

Till hans försvar(?) ska sägas att han visserligen är en riktig bokslukare (bokstavligen.. vi har en del så kallade pekböcker i kartong som blir mindre och mindre), men han förstår att man ska vara försiktig, så inte en ynka boksida har gått sönder, men jag vill inte ta risken heller.

I alla fall, barnkläder är ju en jätteindustri numera. Inte som när jag var liten och föräldrarna köpte kläder och OBS! och så var det inte mer med det. Nej, nu är det P.O.P (allvarligt.. en overall för tusen spänn? verkligen? Vem betalar det?) och det ska köpas danskt och jag vet inte vad och en liten babybody för trehundra är väl inget konstigt? Det jag undrar är var man kan köpa en bodysuit (jo, det heter så. På min tid hette det sparkdräkt) med tillhörande väggtavla i kardborre? Alltså, som skor med kardborreknäppning fast en sparkdräkt till ungen och så en tavla som man sätter på väggen och när ungen far runt och man inte kan vara överallt hela tiden så trycker man fast ungen på väggen.

Det finns väl? För jag skulle gärna vilja dricka en kopp kaffe eller åtminstone kunna tänka på att skriva ett blogginlägg utan att samtidigt hålla blicken på ett litet barn som inte riktigt inser sina begränsningar. Och vad är grejen med badrummet förresten? Han har varit där tusen gånger, men nu, nu ska han rassla iväg dit så fort han får chansen.

Andra bloggar om: baby, säkerhet, böcker, lära sig att gå, bokslukare, shopping

Penetrering är en märklig bok vilket man i och för sig kanske skulle kunna utläsa av själva titeln i sig. Min febersjuka hjärna med tillhörande slemproduktion reagerade inte alls utan plockade åt mig den för att den fanns där och för att jag precis läst ut en annan bok. Ungefär på samma sätt som fildelare laddar ner film/musik/böcker antar jag.

Boken inleds med

”Jag tyckte att det såg vackert ut när min flickvän just blivit våldtagen. Men det var också det enda som kunde belasta mitt moralkonto och det kände hon givetvis inte till. Annars påverkades jag inte nämnvärt, det var ju hon och inte jag som råkat ut för övergreppet.”

Det är huvudpersonen Maximilian som berättar. Han är en konstnär, eller en såndär svår estetjävel som jag skulle kalla honom, förutom att han är dessutom ett riktigt as. I mitt huvud är estetjävlar visserligen självupptagna och svåra, men inte nödvändigtvis as. Nåja, Maximiliam är ett praktas i alla fall.

Om man vill vara lite djup sådär så kan man säkert gå in på författarens grepp med att ha en känslokall huvudperson omgiven av känslomänniskor och att det blir överdrivet för att budskapet ska framgå tydligt, precis som hans förändring under bokens gång ska symbolisera blablabla, men alltså, Maximiliam är ett as. Hur man än vrider och vänder på det så är han bara det och fast man skulle kunna påstå att han förändras så ser inte jag det över huvud taget. Trots att han faktiskt uppvisar mänskliga sidor ibland så är de mer utanför honom, och de observeras mer på samma sätt som man studerar en skalbagge liggandes på rygg än att de faktiskt upplevs. Och trots detta så är han inget annat än ett självupptaget as.

Jag är säker på att Unni Drougge har haft en tanke bakom romanen, att den handlar om något viktigt, men för mig är den nästan bara obegriplig. Jag säger nästan, för ibland tror jag att jag fattar, men jag är så upptagen av att avsky aset Maximiliam så att jag inte bryr mig om det. Även om jag inte blir vare sig intresserad eller fångad av historien så får man ändå ge författaren en eloge för beskrivningen av denna vidriga människa, som jag faktiskt vid ett flertal tillfällen under resans gång mest av allt vlle krossa ett fullt ölglas i ansiktet på. Detta trots att jag inte ens dricker eller gillar öl. Antagligen hänger det ihop med mina tankar om att estetjävlar bara dricker rött vin.

Som alla konstnärer så har Maximiliam ett projekt på gång. Självklart är det obegripligt för alla utom honom själv, i alla fall till en början, eftersom vi som läsare inte får någon förhandsinformation heller. Första halvan av boken lallar han mest omkring och blir provocerad över kvinnor i största allmänhet, men sen när hans “verk” börjar presenteras så ställs minst sagt det mesta på sin spets.

Något oväntat grepp måste jag säga, men tyvärr helt obegripligt. Inte för att det förtar min läsglädje, men kanske någon annans som alltid vill veta hur saker hänger ihop och måste ha svar på frågan varför?

Man skulle kunna säga att boken börjar som en relationroman med ett as som huvudperson för att övergå till något mycket märkligt som under resans gång blir fullt jämförbart med våldet och känslan i American psycho. Slutet är.. magstarkt kan man lugnt säga, och de där ölen jag ville kasta i ansiktet på Maximiliam skulle han antagligen ha tagit som en förolämpning i sammanhanget gissar jag.

Andra bloggar om: unni drougge, penetrering, pocket, litteratur, böcker

Ja, så heter en bok som Kristoffer Gunnartz har skrivit. Jag tycker att du ska läsa den.

Den handlar om hur mycket vi egentligen behöver oroa oss för den ökade övervakningen. Om vi behöver oroa oss över huvud taget och om hur det kommer sig att det blir så här. Det handlar om här och nu, idag och om hur det påverkar oss vanliga människor och inte bara när vi vill flyga utomlands utan hela tiden, från när vi vill gå och handla mjölk till när vi vill teckna en olycksfallsförsäkring.

Jo, det är mycket att tänka på och det är stort och svårt och krångligt, men Kristoffer lyckas förklara och lotsa läsaren genom alla slingriga snår på ett begripligt sätt. Bara det gör boken läsvärd, för den är inte alls sådär torr och tråkig som man kan tro.

Nu vet jag inte vad Kristoffer har för åsikt om IPRED eller domen i rättegången på The pirate bay, men det går säkert att kolla upp. Han verkar ju vara en klok man med huvudet på skaft, så om du inte har någon pågående bojkott mot all upphovsrättsindustri just nu så kan jag meddela att boken är värd de där 150 kronorna de vill ha för den på Bokus. Annars kan du låna den på biblioteket. Passa på nu innan de kommer på att varje bokutlåning är ett förlorat köp.

Ja, jag köpte den. Sen lånade jag ut mitt exemplar. Är det lagligt?

Andra bloggar om: kristoffer gunnartz, fra, integritet, övervakningssamhället, välkommen till övervakningssamhället, boktips, the pirate bay, ipred

Jag minns tyvärr inte vem det var, men jag är säker på att jag har hört någon i något debattprogram eller i någon morgonsoffa hävda att de enda artister som stöder illegal nedladdning i allmänhet och The pirate bay i synnerhet är såna som ändå inte säljer någonting.

Med det i färskt minne så blir det lite roligt att Paulo Coelho lägger upp sina egna alster på The pirate bay. Men det är klart, han säljer väl inga böcker.

Synd att jag tycker så otroligt illa om hans böcker bara.

Andra bloggar om: Paul Coelho, IPRED, integritet, the pirate bay, illegal nedladdning, fildelning

Jag fick boken Vad säger katten i en mycket försenad födelsedagspresent. En ganska underhållande sak faktiskt med tydliga bilder. En text om en katt med baktstrukna öron och svansen mellan benen säger inte lika mycket som en bild på just en sån katt, det kommer man inte ifrån.

För egen del så fanns det inte så många överraskningar i boken och det är ju faktiskt så att även om katter har ett visst beteende som art, så finns det ju ändå individuella skillnader. Man får en grund kan man säga och sen får man helt enkelt lära känna sin katt. Det står till exempel ingenting om vad en katt som säger brumbrum menar, men så säger ju Arga katten flera gånger om dagen.

Spontant känns det ju som att Arga katten skulle ha större glädje av den där boken än jag hade. Då skulle hon förstå att de grå katterna inte alls är ute efter att döda henne och att om man slår en katt i huvudet och vederbörande vänder sig om och slår tillbaka så är det med största sannolikhet på lek. Eller för all del att bara för at ten katt tittar på en så är h*n inte farlig.

Undrar om det är lättare att lära Arga katten att läsa än att umgås med andra katter?

Andra bloggar om: arga katten, katter, vad säger katten

Det finns en novell av Stephen King som handlar om en kille vars kropp blir övertagen av utomjordingar. Ett av de första symtomen han känner av är att det börjar klia frenetiskt i händerna, tror att det är i fingertopparna för att vara exakt.. Efter någon vecka eller så upptäcker han att han ser, fast ändå inte han, fastän han har ögonen stängda. Det visar sig att han numera har ögon på fingertopparna.

Jag ska inte tråka ut någon med fortsättningen på historien, särskilt inte när jag inte ens kommer ihåg vad den heter. Om man bortser från det uppenbart töntiga med att ha ögon på fingertopparna så är den inte så tokig och om det kan vara en förmildrande omständighet så har han inte kvar vare sig ögonen på händerna eller fingertopparna så värst länge.

Hur som helst så har jag tänkt en hel del på den där novellen den senaste tiden. För ungefär en vecka sen så började det klia i handflatan på den ena handen. Först kliade jag bara tillbaka, men det blev värre och värre, så jag tog för givet att jag hade blivit myggbiten i sömnen eller blivit akut allergisk mot något. En närmare inspektion av handflatan visade.. ingenting. Men kliade gjorde det.

Sambon försökte vara rolig när jag visade honom och sa att jag skulle få pengar, för så är det tydligen när det kliar och ju mer det kliar, desto mer pengar ska man få. Inte för att jag har hört det tidigare och inte har jag fått en massa pengar heller.

Nu kliar det i handflatorna på båda händerna och på sidorna av fingrarna. Inte alls på fingertopparna, men ni förstår säkert varför den där novellen gör sig påmind. Fortfarande syns det ingenting över huvud taget, inte den minsta lilla rodnad ens.

Det är inte utan att jag undrar om jag kommer att vakna med ögon i händerna vilken dag som helst nu.

Andra bloggar om: stephen king, litteratur, skräck, kliande händer

För er som inte vet så skrev Stephen King under pesudonym ett tag och det var alltså Richard Bachman. Det gick väl sådär kan man säga. Sålde gjorde han ju, men lurade folk gjorde han inte så länge.

Nåja, ett par böcker blev det och det här ska då vara den sista som enligt förordet är med Bachman är King. Själv tycker jag väl att skillnaden är hårfin, men jag tycker också att Raseri är en lysande bok, och King håller inte med mig där heller.

Historien har legat och skämts i en låda eller så i åratal, men har nu alltså slipats till. Nog märks det att det inte är en ny historia, men det gör den inte dålig på något sätt. Det kräver sin man att skriva en tidlös berättelse också. Jag kan fortfarande inte placera den tidsmässigt.

I korta drag, utan att avslöja något om själva berättelsen så handlar boken om Blaze, som när han var liten blev nerkastad för en trappa och efter det är han lite.. låt oss säga mentalt utmanad och han växer upp till en ganska usel buse. Det mesta går ganska dåligt tills han träffar George, som tror sig veta och kunna allt och han kommer på att det ultimata brottet måste ju vara att kidnappa ett spädbarn. Vem ska ungen tjalla på liksom?

Det är bara det att innan Blaze och George hinner genomföra sin plan så dör George. Typ. Blaze ska då försöka genomföra planen själv, och det är inte det lättaste för en kille som är stor som en pansarvagn, har en stor grop i skallen (efter fallet nerför trappen) och slöa knivar i lådan.

Det är en söt historia och man kan inte annat än tycka om Blaze, för han försöker och gör verkligen sitt bästa, men det är inte så lätt att komma ihåg precis alltid hela hela tiden. Det där med George känns däremot lite som en kul idé från författarens sida mer än som en seriös tanke. Å andra sidan så är det ju precis sånt vi trogna brukar vilja ha det.

Folk vill gärna trycka in King i genren “skräck” och det tycker jag egentligen är lite skevt, många missar det fantastiska faktum att King faktiskt är rolig också. Det är inte bara slafs och blod och avgrundsvrål, ibland är det inget sånt ens. I Blaze kommer du till exempel inte möta ett endaste monster så om du förväntar dig att ligga sömnlös av skräck efter den här så kommer du att bli besviken.

Ja. Naturligtvis ska du läsa den. Den är söt. Inte fantastisk och jämförelsen med Den gröna milen är ju bara larvig, men söt.

Petra förstod direkt känslan jag försökte beskriva innan jag läste boken, då när jag bara hade läst förordet och sambon var tvungen att gömma den för mig. Han sa inte att jag är en idiot, han sa faktiskt bara okej och sen gömde han den och jag läste faktiskt ut de andra böckerna innan jag kastade mig över Blaze.

Andra bloggar om: stephen king, blaze, litteratur, böcker, skräck