En del dagar är såna som man vill lämna tillbaka. Idag är en sån dag. Det började redan inatt med att jag inte somnade förrän vid tresnåret och fortsatte med att gossen ville gå upp halv sju. Sen hade ingen tid att leka med oss, men jag kämpade ändå tappert och släpade mig ut till sandlådan (som står utanför porten).

Jag gjorde cole slaw och kände mig fiffig som satan eftersom jag för att få ihop en middag bara skulle behöva steka det svindyra köttet sen. Upptäckte mitt i att jag saknade en del av kryddorna och modifierade alltså ett annat recept. Två matskedar dijonsenap ger ganska mycket smak om någon undrade och toppar man det med fyra vitlöksklyftor så…

När jag stekte köttet sen så tänkte jag krydda med salt, peppar och vitlökspulver och en aning paprika på det. Det jag egentligen kryddade med var salt, svartpeppar, en aning paprika och vitpeppar. Sa jag att köttet var dyrt? Och väldigt mört.

Ja, och så har gossen 39,4 graders temp så här hastigt och lustigt på kvällskvisten. Om det var jag så skulle jag feberyra och huttra om vartannat. Han är lite rosig om kinderna och möjligen lite slöare i sina rörelser. Han gnäller inte ens alltså. Det var nog sandlådan som gjorde det.

Måndag var det va?

Andra bloggar om: dålig dag, biff, laga mat, feber, sandlåda, föräldraskap, peppar, krydda

Det är med en lite fadd smak i munnen som jag skriver det här, men det har legat och grott en längre tid nu och jag vet med mig att om jag inte får ut det ur systemet så växer det och blir till sist en ohanterlig massa som stör annat.

Jag gick med i Piratpartiet i efterdyningarna av protesterna mot FRA-lagen. För mig har fildelning aldrig varit en fråga som berört mig och patenträtten intresserar mig inte ett dugg. Det som däremot intresserar mig är rätten till privat kommunikation, rätten till integritet och rätten att inte behandlas som en brottsling utan misstanke.

Faktum är att det var med viss sorg jag gick med, för jag ville inte behöva göra det. Jag ville verkligen kunna rösta på ett vård-skola-omsorg-parti, särskilt eftersom jag, som undersköterska på ett äldreboende lever mitt i det och ser hur det är.

Det senaste året eller så har jag dock till och från haft en gnagande känsla av att något har förändrats utan att riktigt kunna sätta fingret på det. Jag upplever det som att det längs vägen har blivit viktigare att synas/höras än att faktiskt ha något att säga. Integritetsfrågan har fått ge vika därför att människor uttalar sig i partiets namn om saker som jag upplever inte hör partiet till och ibland är gränsen mellan en privat åsikt och partiets hårfin. Sånt förekommer naturligtvis i alla partier, men jag är inte medlem i ett annat parti och har aldrig heller varit.

Självklart har alla rätt till en åsikt, även avvikande sådana och för all del obekväma också, men ska man uttala sig som företrädare för ett parti där man kommit överens om att stå för A, så blir det inte riktigt bra att i ren bekräftelsetörst hojta Z, för det är typ coolt.

Det har blivit svårare och svårare för mig som enskild medlem att prata politik i min bekantskapskrets och försöka motivera människor jag känner att rösta pirat, för istället har jag fått bemöta diverse uttalanden som inte är mina (eller ens partiets) och faktum är att en del av dem har gjort mig väldigt, väldigt trött. Jag vill inte peka ut någon och det handlar inte enbart om traditionell media utan också om gnäll och skrik i panik på bloggar, forum och diverse andra sociala medier.

Med detta vill jag säga att som jag känner nu så kommer jag inte att förnya mitt medlemskap när det blir dags. Jag tänker inte gå ur med buller och bång och gapa om att “ni” är dumma i huvudet eller ta på mig en offermössa, utan konstaterar bara att det parti jag gick med i var fokuserat och det parti jag nu ser är det inte. Jag kommer fortfarande att lägga min röst på Piratpartiet (personrösta dessutom) för att det är det enda alternativet just nu med två block som faktiskt är förvillande lika och så SD lite på kanten. Men min partilojalitet är inte större än att när jag ser mer och mer ändamålsglidning av människor som vill synas på bekostad av partiet och möjlighet till reell förändring i riksdagen så får det vara.

Är det verkligen värt att tappa en plats i riksdagen på grund av sånt? För det är ju vad det handlar om, att du och jag som representanter för ett litet parti kan kosta Piratpartiet en plats i riksdagen och således i förlängningen möjligheten att vrida samhället bort från övervakningsiver, absurda skadeståndskrav och olagliga tecknade bilder. Man måste inte uttala sig bara för att det går och man måste definivit inte göra det på ett sätt som man tror ska ge mer genomslag, för våra frågor är faktiskt tillräckligt viktiga alldeles för sig själva utan extra allt på.

Jag hoppas att de som ska representera Piratpartiet helt enkelt tänker efter innan istället för efter och att man funderar över konsekvenserna, både för en själv och för partiet. Det kan inte vara rimligt att jag som medlem ska behöva försvara och förklara dumhet på dumhet för att människor som jag ändå upplever som intelligenta sådana inte kan lägga lite band på sig själva för att de har rätt att uttrycka sig och gillar uppmärksamhet.

Det är nästan att år kvar tills mitt medlemskap går ut och jag hoppas verkligen att jag vill förnya det igen då.

Andra bloggar om: politik, damage control, tänka först och prata sen, piratpartiet, val 2010, medlemskap, tvivel, integritet

Det blev ju en frågelådafråga kvar sist så jag tänkte svara på den nu. Det är msn00b som skrev  “Jag är nyfiken på hur du och Josh gjorde för att komma överrens om att: 1) Ni ville ha barn 2) När det var dags att gå igång”.

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte riktigt, så jag var faktiskt tvungen att fråga Josh om vi “bestämde” att nu kör vi, och han säger att vi gjorde det så jag får väl lita på det. Mitt minne är lite rörigt för just den tiden.

Som jag minns det var det i alla fall så här. Vi fick ihop det sommaren 2003. Redan innan och definitivt i början så pratade vi mycket om vad vi ville, vart vi skulle och.. ja, såntdär som alla borde prata om. Till viss del så tror jag att allt prat då hängde ihop med att min mamma dog bara någon månad efter att vi parat ihop oss och min då sextonåriga syster flyttade in hos mig. Det fanns inte riktigt tid att tramsa och känna sig för, utan vi kastades mer eller mindre in i ett allvar som en alldeles färsk kärleksrelation inte riktigt är beredd på.

Det framkom ganska snart alltså att vad gällde barn så var det något vi önskade oss och lite löst sådär så sa vi väl att när min syster flyttade ut, då minsann. Samtidigt så var jag väldigt bestämd i att om jag blev gravid tidigare så var abort inte ett alternativ för min del och jag kan inte minnas att jag mötte något som helst motstånd där. Och sanningen att säga så ansträngde vi oss väl inte direkt för att undvika en graviditet heller.

Kort sagt så kan man säga att för oss var det något av en ickefråga. Det blev en fråga sen eftersom tiden tickade på, men inte vad gäller vad vi ville. Det tog lång tid från att vi pratade om det, men inte för att vi inte kunde bestämma oss, utan för att det var helt enkelt så lång tid det tog för oss.

Jag tror att om man väntar på det berömda rätta tillfället så kan man vänta hur länge som helst. Det finns inget perfekt tillfälle helt enkelt. Om man har pratat om barn och vill samma sak, så tycker jag att man ska fundera över hur partnern skulle vara som förälder. Helt enkelt, vill jag att den här människan ska vara far/mor till mitt barn även om vi inte älskar varandra? Det kan hända. Inget man vill tänka på i samband med barnagörande, men ändå krass verklighet.

Sen ska man också vara mycket medveten om att man skaffar inte barn, man får dem. Det är inte bara att göra ett barn för alla och många väntar alldeles för länge. Rent fysiskt alltså. Man är inte lika fertil när man är 35 som när man var 22, även om det inte behöver betyda att man är en öken heller, men man ska vara medveten om det när man tänker att “nästa år”.

Andra bloggar om: barn, baby, fertilitet, relationer, få barn

Strax efter att jag skrivit förra inlägget så åkte vi till IKEA igen för att fixa den där soffan då. Hur det gick har Josh redan skrivit så fint om, jag och gossen väntade i bilen under punkt tre och fyra. Anledningen? Jo, förstår ni, världens enklaste unge som inte skulle sova klappade nämligen ihop till slut.

Vi satte oss i bilen som sagt och var tryggt förvissade om att övertrötta gossen skulle sova de där milen till Kungens Kurva. Man kan säga att han vann, för han satt där bak och blubblubblbblablabla för sig själv och vi fattade ingenting. Väl framme så var IKEA kul den här gången också, fast han började ju se lite krokig ut och vi kände oss definitivt krokiga som turades om att bära på honom tills vi kunde hitta en såndär fiffig vagn med barnsits. Han började faktiskt vråla när vi stod i kö för att beställa köttbullar, men inte ens då rörde det sig om några avgrundsvrål  i jämförelse med de andra ungarna som var där. Och jo, IKEA i lunchtid är ganska gapigt.

Hur som helst så satt han i en soffa och käkade köttbullar och potatis och blev en glad unge i takt med stigande blodsocker, och eftersom vi nu hade en vagn att köra honom i så blev det mesta enklare. När vi var klara och skulle plocka ihop våra saker på lagret vid tvåsnåret kastade jag en blick på gossen som då har en mycket dimmig blick och klar slagsida. Han somnar alltså sittandes!

Bara att lyfta ur unge och bära på honom och sen stoppa honom i bilen där han så lämpligt vaknade efter att ha sovit i säkert en hel kvart. Tror ni han sov på vägen hem? Hemma? Icke! Strax före åtta på kvällen klappade han ihop och då under ljudliga protester, för han var inte trött.

Det jag tycker är intressant i det här är att under hela dagen så skrek han 1. av hunger och 2. när vi försökte söva honom. Fick han bara vara uppe så var allting bra, men när unge vinglar som ett fyllo av trötthet så behöver han faktiskt sova. Vi kunde till och med skruva ihop soffbordet med honom sittandes bredvid oss. Ja, han försökte stjäla skruvmejseln och ja, vi fick distrahera lite med leksaker, men ändå.

(nej, det är klart att han inte är sådär jämt. Ibland är han ganska billig, men han tycker nog att vi är ganska billiga ibland också. Som när vi säger att han ska sova till exempel)

Ja, vi köpte en såndär liten poäng (den heter så) åt honom. Jo, den var väl kul. Inte lika kul när man försöker ta sig ur den och ramlar framlänges och tar emot sig med händerna. Jag tyckte att det var mycket bättre än att ta emot sig med ansiktet. Hans relation med fåtöljen fick ingen bra start kan man säga, men soffbordet är kul.

Är ni mätta på gosse nu?

Andra bloggar om: gossen, världens enklaste unge, ikea, köpa soffa, barn, sömn

Det var ju inte så att jag blev överväldigad av frågor direkt. Antingen är ni inte så nyfikna, eller så är jag tämligen ointressant, men jag ska i alla fall svara på de jag fick.

Emma och Mia* hade snarlika frågor, nämligen efter bra knep mot kliande mygg- och knottbett. Nu är jag född och uppvuxen i Södertälje, så det där med knott vet jag inte så mycket om och myggen har aldrig gillat mig särskilt mycket, så det är ju lite knepigt. Varför trodde ni att jag skulle veta något om detta?  Jag tänker mig dock Xylocainsalva.

Göran på Livbåten hade en jättemärklig fråga om min sambo. “Är Johnny lika drastisk och slagfärdig i privata samtal som han är på sin blogg? Hur står du i så fall ut?” Jag tycker inte att han är så drastisk, men det kanske handlar mest om ordval egentligen. Jag väljer att tolka det som “är han likadan privat som på bloggen och hur står du då ut?” och på det så säger jag väl ja, det är han. Han är sådär sur jämt och jag gillar sura killar som gillar min mat. Han sa en gång att mina köttbullar var godare än hans mammas. Det är kärlek det, för hans mamma kan verkligen laga mat.

Danni hade flera frågor; ”

Jag skulle vilja läsa mer om katterna och deras upptåg, för vad jag förstår har ni kvar dem? Sedan är det alltid kul att läsa om barns upptåg och påhitt förstås. Eller om barnet överhuvudtaget, vad gillar han, vad tycker han illa om, vilken sorts personlighet har han?

Jag undrar också var du skulle bo om du kunde bo var som helst? Hur skulle ditt liv se ut om du var så rik att du aldrig behövde tänka på pengar mer?”

Det där med katterna är ju lite svårt sådär på rak arm. Vi har ju kvar dem ja, men de gör faktiskt inte så mycket nya roliga saker. Lilla katten, som inte är så liten längre alls är rädd för Gossen, vilket inte Dumma katten är, så det är hon som blev brutalt älskad kan man säga. Fast han är försiktig med henne. Jag borde skriva mer om dem, men det blir liksom inte av och så här blir det svårt att göra det när det inte är en specificerad fråga.

Gossen då. Han är en ganska lugn och trygg sådan som älskar Upsy Daisy som är med i programmet I drömmarnas trädgård som visas på svtB på mornarna. Kort sagt skulle man faktiskt kunna säga att han är världens enklaste unge. Egentligen. Han sover bra, äter bra (och allt), växer bra, är ungefär hårdast när det gäller (som när man får sprutor) och går numera utan stöd, om än något vingligt fortfarande. Han har varit förkyld två gånger eller något sånt och nu har han värmeutslag runt halsen. Och så har han ett riktigt elakt skratt. Han kan skratta “normalt” också, men ofta så kör han med sitt “evil baby”-skratt, så vi tror att han kanske tänker bli Bond-skurk. Bond som i agenten alltså. Det är lite samma sak där, specifika frågor är lättare att svara på, jag är inte så bra på att blablabla min fantastiska unge. Även fast han ju är ett geni alltså.

Alltså, jag trivs ganska bra i vår lägenhet, men större yta skulle inte vara fel, men annars är det viktigaste för mig att känna mig trygg i mitt hem. Det betyder att jag vill bo där Josh bor och förstås där Gossen bor. Därmed inte sagt att jag inte klarar mig själv, men min familj är en del av mig. När Josh var i Almedalen var det skönt de första två dygnen, sen kändes det som om jag hade tappat en vital kroppsdel någonstans.

Skulle jag ha löjligt mycket pengar så skulle jag trivas alldeles utmärkt med att göra det jag gör nu, minus hålla koll på utbetalningar från Försäkringskassan. Det vill säga skrota omkring här hemma, skriva blogginlägg och vara med Gossen. Det låter jättetråkigt, men man kan ju göra saker med Gossar också. Jag är ganska billig i drift.

Anna undrade om jag tycker att det är okej att skolbarn dricker ett glas cider med 0,2% alkohol. Med tanke på att gränsen för alkoholfritt går vid 0,5% så ser jag inga som helst problem med det. Då är det nog ett större problem med läsk till maten varje dag som många barn får. När jag var barn så delade man på en glasflaska med dricka, är det 33 cl de innehåller?

Nej, nu får det räcka för den här gången. Jag har en (egentligen två) frågor kvar, men det får bli i ett annat inlägg.

Var det kul det här förresten?

Andra bloggar om: frågelåda, personligt

Nej, men jag har en sån satans bloggtorka här i kombination med klibbig ettåring så jag tänkte att man kanske kunde  ha en frågelåda som kändisarna brukar ha.

Fråga på. Maila om du inte vill andra ska se vad du är nyfiken på. Det finns en adress under kontakt uppe till höger i så fall.

(åh vad töntig  jag känner mig nu. För att inte tala om hur töntig jag kommer att känna mig om frågorna uteblir)

För några dagar sen fick jag såndär direktadresserad reklam i brevlådan från Coop. På framsidan står det “Upptäck Coop Änglamark babyprodukter” och då skulle man kunna tänka sig att erbjudandet rörde dessa produkter. Eller inte, för när jag så öppnade reklamen så berättar Coop att de det närmaste året ger 20% rabatt på Pampers och Nestlés produkter till medlemmar och så en rabattkupong på Pampers våtservetter och en kupong med rabatt på Nestlés mellanmål. I rättvisans namn så fann det också en kupong på en produkt från Änglamark, nämligen deras solskyddsprodukter.

Missförstå mig rätt nu. Det var bra rabatter, men jag undrar lie över upptäckandet av Änglamarks babyprodukter. Att få 20% rabatt på Pampers och Nestlé ökar väl knappast min iver vad gäller att leta efter andra produkter.

Varför har de inte 20% på Änglamarks produkter samtidigt? “Hej, köp våra produkter. Här får du kuponger med massor med rabatt på ett annat märke som vi dessutom kommer att ge 20% rabatt på under ett års tid”. Verkar det som att de vill att jag ska köpa Änglamarks blöjor eller Pampers?

Andra bloggar om: babyprodukter, änglamark, pampers, nestlé, blöjor, barnmat, reklam

Det började när Josh skulle uppdatera databasen till sin blogg. Jag frågade hur det påverkade mig, men det skulle det inte. Alls. Själv vet jag ju sen tidigare att man aldrig någonsin uppdaterar saker som fungerar, för det slutar ofelbart med att de slutar att göra just det. Så även denna gång.

Först verkade det som att jag hade klarat mig, men när jag loggade in och skrev en snabbis (förra inlägget) så tyckte jag att det såg lite märkligt ut. Å, Ä och Ö hade bytts ut till små rutertecken istället. Lustigt nog så inträffade detta ungefär när Josh var klar med sin uppdatering.

Han skulle laga åt mig sa han.

En stund senare kom han och berättade att han hade haft sönder min blogg.

Jag har en gång tidigare blivit av med en massa sparat material, så man kunde ju tycka att jag borde ha lärt mig något och det kan man säga att jag har. Det lönar sig inte att bryta ihop.

För att göra en lång historia kort så fick han även hjälp att laga min blogg, men när den såg ut som den skulle igen så hände något väldigt spännande. Spännande på ett inte alls roligt sätt.När bloggen var fixad och jag försökte logga in så hade firefox tillsammans med windows bestämt att jag skriver mitt användarnamn med en gemen i början. Detta oavsett vad jag påstod. Försökte jag skriva en versal så ändrade programmen helt enkelt på detta, men resultatet att jag inte kunde logga in.

Om jag däremot bytte webläsare till google chrome så kunde jag logga in, men då klappade hla datorn ihop istället. Man kan säga att blogglusten mattades av lite. Lägg gärna till de här satans förkylningarna som har sett till att jag bokstavligen var sjuk hela juni. Nu börjar jag däremot misstänka att jag kommer att bli frisk.

Således har bloggeriet minst sagt legat i dvala. Resten av världen bryr sig ju inte om att min dator krånglar (jo, jag har en ny dator också, men det är en annan historia. Jag är tydligen osams med win7) eller att jag är sjuk, så det har funnits massor att skriva om, massor att läsa och ännu mer nyheter att bli förbannad över, men jag har helt enkelt inte pallat. Klickklick bort med det. Sen har jag fått dåligt samvete över allt jag borde skriva, men inte gör och med raska steg klivit rätt in i en ond cirkel.

Man måste inte skriva om allting hela tiden.

Man måste inte länka till andra som skriver om viktiga saker hela tiden.

Man kan hoppa av och komma tillbaka lite senare.

Men jag skriver ju ett blogginlägg nu, eller hur? Ja exakt, för jag har nämligen lagat vad det nu var som var trasigt, alldeles själv med en skrikande gosse i bakgrunden som inte tänker sova middag. Jag hittade något ställe där det stod vilka sidor man hade sparat lösenord och användarnamn till, så jag valde helt enkelt att ta bort bloggen ur den listan. Detta efter att jag tagit bort alla cookies och all historik, vilket passar mindre bra när man har minne som en dement guldfisk, men det får väl gå. När firefox inte längre kände till vare sig användarnamn eller lösen så borde det gå att logga in, inte sant?

Ahhhh! Men nej. Jag angav fel uppgifter hette det och nu började jag faktiskt misströsta lite, så i desperation skrev jag precis som det stod från början och plopp så var jag inne. Firefox har alltså sen 23 juni påstått att mina uppgifter är fel, ändrat tillbaka när jag har skrivit in något annat, för att när jag plockar bort bloggen ur nån jävla lista komma på att det var rätt från början?

Att jag ens gav mig in på att försöka styra upp det här nu beror på att jag bestämde mig för att det inte var så kul i den där onda cirkeln och klev ur i samma veva som jag började friskna till. Jag har i princip hoppat över en månads nyheter som ändå inte gör någon glad och ska försöka hitta tillbaka till lusten genom att skriva de där inläggen jag vill skriva och inte de jag tror att jag måste. Det kan vara så att jag behöver lite hjälp av en hög politiker som lämpligen tar lite sommarlov nu och badar i havet och sådär.

Andra bloggar om: bloggtorka, förkyld, datorkrångel, politik

Tydligen så funkade det bara en gång, för nu är det likadant igen. Rimligen betyder det att jag ska vara förkyld en månad till också, så glöm att jag sa nåt och hejdårå.

För ett år sen regnade det på morgonen. Det minns jag tydligt eftersom jag tänkte att det är väl en bra dag att föda barn på innan poletten föll ner och jag grät ungefär lika mycket som det regnade. För jag skulle föda barn! Inte av rädsla märkligt nog, utan av… jag vet inte, det blev lite mycket där under en vecka som inleddes med “jaha, nu är det du som går till förlossningen för du har havandeskapsförgiftning” till kvällen innan som avslutades med “Jag vill lägga in dig nu för igångsättning.” Pipande lyckades jag avstyra det just då, vad det nu skulle vara bra för, i vilket fall som helst så hade min plan om att gå till förlossningen och föda barn och sen gå hem åtta timmar senare gått om intet för länge sen. Det bör kanske nämnas att jag under graviditetens gång kommit så långt mentalt att det enda jag absolut inte ville vara med om var att gå med värkar i en halv evighet och sen snittas. Det tycker jag är ganska starkt jobbat för en som alltid sagt att hon aldrig ens skulle överväga att föda barn annat än genom planerat snitt.

Josh skrev något som man skulle kunna kalla förlossningsberättelse när det begav sig där han beskrev större delen av dagen som tråkig. På ett sätt så förstår jag att det inte var så kul att sitta i en obekväm fåtölj timme ut och timme in, men att tycka att det är tråkigt när läkare och barnmorskor är inne och bokstavligen gräver i hugget på ens sambo har jag lite svårare att förstå. Jag hade inte så tråkigt i alla fall.

Efter inskrivning med diverse provtagningar och undersökning bestämdes det att jag skulle sättas igång med hjälp av en Bardkateter. Det är i korta drag en ballong som man för upp i livmodern och sen fyller med koksalt. Den ska sen ligga och trycka mot livmodermunnen och pressa upp den till 4 centimeter. Tanken är att ballongen ska ramla ut, men det är inte alltid den gör det så efter fyra timmar så drar man lite i den och så väntar man igen. Att få den där katetern ditsatt gjorde inte alls så ont som man kan tänka sig, jag hade dessutom mina misstankar om att det här bara var början så att börja gnälla redan kändes meningslöst. Läkaren sa att han imponerades av att jag låg så stilla och inte sa ifrån, men det kändes som det var det smartaste att göra för att minimera risken att han skulle behöva göra om det igen. Klockan var nu 10:15

Klockan 11:55 åker katetern ut enligt journalen. Det är inte helt sant, för den pressade jag som en blodig klump säkert tjugo minuter tidigare och larmade då på klockan, men det tog ett bra tag innan barnmorskan dök upp. Jag visste inte vad jag skulle göra av den där grejen så jag stoppade den i en soppåse och la den i handfatet på rummet. Barnmorskan tappade hakan när jag berättade att katetern var ute och jag kände mig som expert på barnafödande. Det här var ju inte så farligt och min oro för att ha för trångt bäcken verkade ju helt obefogad, så när hon frågade om hon skulle ta hål på fosterhinnorna så tänker jag att det är ju inget att vänta på.

Det här är för övrigt ett typiskt sånt skede när jag tänker mig att man som sällskap har allt annat än tråkigt. Av någon anledning så är de där obekväma fåtöljerna placerade så att man har ganska fri sikt. Plask! sa det i alla fall och blött blev det också.

Tanken är nu att jag ska få värkar och det får jag väl i och för sig, men på frågan hur ont det gör så frågade jag om jag kunde få en alvedon eller så. Det var tydligen hejdlöst roligt.

14:30 har det varit personalavlösning och nu har jag en barnmorska som jag tidvis på allvar ville gifta mig med och frågan är om inte Josh också ville det. Kontrasten mot den sura morgonsköterskan var knivskarp. (jo, jag vet att man får byta, men jag tänkte att jag behöver inte gilla henne, jag ska föda barn, inte snicksnacka. Är inte det en konstig vändning från att ha börjat morgonen med att bara grina?)

Jag får värkstimulerande dropp efter ännu en undersökning. Det har varit ett par stycken nu och ett fasligt stickande i mina redan sönderstuckna armar med kärl som inte vill samarbeta alls eftersom mitt blodtryck är för högt. Efter de där första fyra centimeterna har absolut ingenting hänt får jag veta. Därav droppet. Man börjar på en ganska låg dos och så ska den höjas var tjugonde minut eller något sånt (mina minnen börjar bli lite oklara här ska jag erkänna) tills man har ett etablerat värkarbete, det vill säga regelbundna och starka värkar som öppnar vägen ut. Tanken är ju också att man ska få pauser mellan värkarna, förstås.

Nu får jag det där klassiska rådet om att gå ut i korridoren och vandra, röra på mig så mycket jag kan och orkar så jag släpar med mig Josh och droppställning ut i korridoren. Där får jag värkar. Alltså, inte såna där fisvärkar som när vattnet hade gått, utan värkar. Jävlar i min lilla låda och jag viker mig i princip dubbel mot droppställningen och profylaxandas som om själva livet hänger på det. Jag har för mig att Josh i det läget står bredvid och stryker mig över ryggen. Vid något tillfälle kommer samma läkare som satte BARDkatetern förbi och berömmer mig för hur jag hanterar smärtan och barnmorskan har dessutom fräckheten att höja droppet. Det hon inte fattade först och jag inte hade tid att berätta riktigt var att de där pauserna man ska få, fick inte jag utan snarare vällde de in som vågor. Våg efter våg efter våg utan paus, och i det där “efter” försökte jag gå med den där droppställningen.

Jag blev ganska sur när jag upptäckte att vi hade förvillat oss in på BB och hade faktiskt ingen större lust att vandra i någon korridor längre. Tillbaka på rummet fick jag en såndär boll att sitta på och skulle jag inte prova lite lustgas?

Så jag sitter på den där bollen. Jag hoppar sittande på bollen och hänger över sängen och jag profylaxandas och mår illa av lustgasen som de drar ner så att jag får mest syre istället. På något sätt har hon ställt in droppet så att jag faktiskt får pauser mellan smärtvågorna. Under värkarna så går jag in i mig själv. Jag hör tydligt att barnmorskan och Josh pratar om boken han har med sig och ibland så pratar de om mig, men jag har inte tid och vill inte svara. Vill inte bli störd. Under en värk så hör jag att hon säger till Josh att han borde gå och äta något och där har de god mat och jag får frågan om det är okej. Egentligen är det inte alls okej, men eftersom ännu en värk är på väg precis när jag ska svara och jag inte vill att de stör mig så stönar jag “gå” flera gånger. Kvar blir jag och barnmorskan som ibland avlöses av en undersköterska.

Mellan värkarna så småpratar de med mig och jag vill fråga varför de gör så, ser de inte att jag har ont och för helvete försöker föda barn här? Verkligen? Ser jag ut som om jag bryr mig om att hon vill veta om jag tyckte att I trygghetsnarkomanernas land som Josh hade med sig är läsvärd? När värkarna kommer så tystnar hon och när de klingar av så fortsätter hon bara där hon slutade.

Klockan är 17:00 och hon frågar om jag vill ha EDA. Jag vet inte. Jag hoppar på bollen och andas och nu borde väl ungen flyga ut? Ännu en undersökning visar att så inte är fallet. I själva verket har det inte hänt något alls sen katetern ramlade ut vid halv tolv och barnmorskan som tidigare lugnt sagt att nog kommer det att bli barn här snart ser lite tveksam, nästan beklagande ut och säger att kanske blir det inte barn på det här sättet ändå. Ville jag ha EDA? Avsaknaden av centimeter gör att luften går ur mig. Jag är trött på att andas och på att hoppa och du rör inte droppställningen innan jag har fått EDA!

En timme senare kommer det en läkare som ska sticka mig i ryggen. “Försök att rulla ihop till en boll” säger han mellan två värkar och jag gör precis det till allas stora förvåning. Vart magen tog vägen tvistar de lärde om, men tanken på att få vila en liten stund gör att jag klarar vad som helst. Jag hade kunnat gå på alla fyra i taket utan problem om det hade varit vad som krävdes, jag hade för all del kunnat ha värkar i timmar till också, men inte utan någon belöning i form av öppna centimetern. Nej, min skatt.

EDAN gör ont, inte själva sticket utan efteråt. Det bränner som eld över ryggen och jag hinner tänka att de har satt den fel och nu ska jag ha ont och brinna samtidigt! Jag undrar om inte läkaren också tror det för han låter lite orolig när jag säger att det bränns och försöker hitta exakt var. Jag slutar att brinna och kliver ut i de andras värld igen. Barnmorskan sätter sig bredvid sängen och tassar som på tå runt S-ordet. Det har gått ganska lång tid nu och ärligt talat så händer ingenting alls. Barnet mår alldeles utmärkt därinne, men som sagt, det händer ingenting. Det ska jag vara medveten om och det kan hända att barnet inte kommer ut den vanliga vägen.

Jag frågar henne rätt ut vad hon tror och då blir hon alldeles knäpptyst en stund innan hon säger att hon tror att jag kanske ska förbereda mig på ett snitt trots allt. Själv har jag ju fattat att den här ungen ska ingenstans. Jag har gjort allt rätt enligt konstens alla regler och ändå händer ingenting. Vi bestämmer oss för att avvakta en timme till och se innan vi tar ett beslut. Egentligen har jag bestämt mig, men det vågar jag inte säga utan hoppas på fortsatt status quo. Jag hoppas för att jag är så satans trött i kroppen, i huvudet och jag vill inte kämpa mer utan resultat. Jag orkar inte mer. Barnmorskan närmas sig droppställningen och jag spänner ögonen i henne och säger “du rör väl inte det värkstimulerade droppet nu?”, men det gör hon inte utan hon stänger av alltihop.

Sista undersökningen görs klockan 20:15. Status quo. Josh får kläder och jag en kateter innan jag körs upp till operation där EDA-läkaren väntar och informerar om olika bedövningar samtidigt som barnmorskan och hennes uska önskar lycka till eftersom det är ännu ett skiftbyte på gång. Ännu en gång ska jag rulla ihop till en boll, fast nu sittande och sen spänns det upp skynken och blåklädda människor stryker mig över kinden och lovar att det kommer att gå bra och mina armar ska ligga rätt ut från kroppen och det mest logiska just där, just då är att berätta att jag känner mig som Jesus. “Fast du är inte död än” svarar mänskan som sitter vid mitt huvud och jag vill skratta högt och hysteriskt, men orkar inte. Jag ville gifta mig med henne också.

Sen känner jag att de stökar med min mage och det hörs ett plask tätt följt av ett skrik.

I journalen står som följer:

21:07 Födelse Partus: I vidöppen hjässbjudning utförskaffas med sectio en gosse som skriker genast. VA 10, 10, 10. Avtorkas och läggs en stund på Mors bröst. Tas sedan ut till barnbordet och avnavlas och läggs sedan i pappas famn.

Andra bloggar om: födelsedag, födsel, föda barn, kejsarsnitt, preeklampsi, snitt, havandeskapsförgiftning

Eftersom gossen snart fyller ett år (redan? men.. han är ju en bebis?) så har jag som en god medborgare lämnat in en anmälan om föräldrapenning och påföljande begäran om densamma till försäkringskassan. Om man gör detta via internet så kan man fylla i att man vill att de drar X antal kronor extra i skatt. Väldigt fiffigt tyckte jag och drog till med 200 spänn. Jag måste ju få lite pengar i handen också.

Idag fick jag ett brev från en handläggare som skriver att “för att vi ska kunna registrera löpande utbetalning för längre tid så måste ange skatteavdraget i procent” och “Vårt utbetalningssystem har svårt att hantera avdrag i kronor, även om det är det som du kan ange när du begär föräldrapenning”. Den senare meningen säger mig att handläggaren tänker saker som hon inte säger högt, som att det är jävligt dumt att det är på det viset till exempel.

Om deras system nu inte vill hantera avdrag i kronor så vore det väl kanske, eventuellt en bra tanke att vi klienter (kunder?) inte ska ange avdrag i kronor utan i procent? Det kanske till och med skulle kunnna resultera i lite mindre jobb för handläggarna (den här hade sluppit försöka få tag på mig per telefon för att sen skriva ett brev till exempel), kortare handläggninstider och.. jag vet inte, utbetalningar som kommer i tid så att folk inte behöver låna pengar och sälja grejer för att bo kvar.

Men vad vet jag?

(om någon är nyfiken så har jag skrivit om försäkringskassan förut, bland annat i våras när jag var sjukskriven för graviditetsrelaterade besvär/sjukdom.)

Andra bloggar om: försäkringskassan, föräldrapenning, kommunikation, brev, begära föräldrapenning, skatteavdrag