Gossen tittar gärna på I drömmarnas trädgård, så vi har köpt två dvder till honom. I ett av avsnitten så åker alla som bor i trådgården med Pinky Ponken och tydligen så finns det en bistro inuti den, för helt plötsligt (nåja, så plötsligt saker nu kan ske i ett program för riktigt små barn) så sitter allihop och dricker pinkyponkjuice.

Avsnittet går ut på att alla först sitter och smuttar på sin pinkyponkjuice, men när tomblibo O har druckit upp sin egen , så går han loss på de andras. Han stjäl den helt enkelt när de andra inte ser, och speakern säger saker som “det där är Upsy Daisys pinkyponkjuice” och när allt är slut så mår han dåligt och måste lägga sig och vila en stund.

Eh?

Andra bloggar om: I drömmarnas trädgård, Upsy Daisy, Iggle Piggle, tomblibo, barnprogram, missbruk

En del dagar är såna som man vill lämna tillbaka. Idag är en sån dag. Det började redan inatt med att jag inte somnade förrän vid tresnåret och fortsatte med att gossen ville gå upp halv sju. Sen hade ingen tid att leka med oss, men jag kämpade ändå tappert och släpade mig ut till sandlådan (som står utanför porten).

Jag gjorde cole slaw och kände mig fiffig som satan eftersom jag för att få ihop en middag bara skulle behöva steka det svindyra köttet sen. Upptäckte mitt i att jag saknade en del av kryddorna och modifierade alltså ett annat recept. Två matskedar dijonsenap ger ganska mycket smak om någon undrade och toppar man det med fyra vitlöksklyftor så…

När jag stekte köttet sen så tänkte jag krydda med salt, peppar och vitlökspulver och en aning paprika på det. Det jag egentligen kryddade med var salt, svartpeppar, en aning paprika och vitpeppar. Sa jag att köttet var dyrt? Och väldigt mört.

Ja, och så har gossen 39,4 graders temp så här hastigt och lustigt på kvällskvisten. Om det var jag så skulle jag feberyra och huttra om vartannat. Han är lite rosig om kinderna och möjligen lite slöare i sina rörelser. Han gnäller inte ens alltså. Det var nog sandlådan som gjorde det.

Måndag var det va?

Andra bloggar om: dålig dag, biff, laga mat, feber, sandlåda, föräldraskap, peppar, krydda

Igår träffade gossen en jämnårig flicka. Hon tog hans majskrokar, slog honom i huvudet och lät honom inte leka med någonting. Han såg förvånad ut och lät henne få allt.

Jag vet inte vad han lärde sig av det faktiskt. Socialt samspel eller inte.

Däremot så lärde han sig att gapa högt och länge hos sin farmor. Och hon är naturligtvis inte alls jämnårig med honom.

Andra bloggar om: social samvaro, småbarn, inlärning

Alldeles nyss hittade jag gossen med min telefon i handen. Han hade lyckats låsa upp den, öppnat twidroyd och sen tryckt på “reply” till svd brännpunkt.

Intressant med tanke på att det tar mig en halv evighet att göra detsamma.

Andra bloggar om: samsung galaxy spica, barn, twidroyd, twitter

Det blev ju en frågelådafråga kvar sist så jag tänkte svara på den nu. Det är msn00b som skrev  “Jag är nyfiken på hur du och Josh gjorde för att komma överrens om att: 1) Ni ville ha barn 2) När det var dags att gå igång”.

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte riktigt, så jag var faktiskt tvungen att fråga Josh om vi “bestämde” att nu kör vi, och han säger att vi gjorde det så jag får väl lita på det. Mitt minne är lite rörigt för just den tiden.

Som jag minns det var det i alla fall så här. Vi fick ihop det sommaren 2003. Redan innan och definitivt i början så pratade vi mycket om vad vi ville, vart vi skulle och.. ja, såntdär som alla borde prata om. Till viss del så tror jag att allt prat då hängde ihop med att min mamma dog bara någon månad efter att vi parat ihop oss och min då sextonåriga syster flyttade in hos mig. Det fanns inte riktigt tid att tramsa och känna sig för, utan vi kastades mer eller mindre in i ett allvar som en alldeles färsk kärleksrelation inte riktigt är beredd på.

Det framkom ganska snart alltså att vad gällde barn så var det något vi önskade oss och lite löst sådär så sa vi väl att när min syster flyttade ut, då minsann. Samtidigt så var jag väldigt bestämd i att om jag blev gravid tidigare så var abort inte ett alternativ för min del och jag kan inte minnas att jag mötte något som helst motstånd där. Och sanningen att säga så ansträngde vi oss väl inte direkt för att undvika en graviditet heller.

Kort sagt så kan man säga att för oss var det något av en ickefråga. Det blev en fråga sen eftersom tiden tickade på, men inte vad gäller vad vi ville. Det tog lång tid från att vi pratade om det, men inte för att vi inte kunde bestämma oss, utan för att det var helt enkelt så lång tid det tog för oss.

Jag tror att om man väntar på det berömda rätta tillfället så kan man vänta hur länge som helst. Det finns inget perfekt tillfälle helt enkelt. Om man har pratat om barn och vill samma sak, så tycker jag att man ska fundera över hur partnern skulle vara som förälder. Helt enkelt, vill jag att den här människan ska vara far/mor till mitt barn även om vi inte älskar varandra? Det kan hända. Inget man vill tänka på i samband med barnagörande, men ändå krass verklighet.

Sen ska man också vara mycket medveten om att man skaffar inte barn, man får dem. Det är inte bara att göra ett barn för alla och många väntar alldeles för länge. Rent fysiskt alltså. Man är inte lika fertil när man är 35 som när man var 22, även om det inte behöver betyda att man är en öken heller, men man ska vara medveten om det när man tänker att “nästa år”.

Andra bloggar om: barn, baby, fertilitet, relationer, få barn

Strax efter att jag skrivit förra inlägget så åkte vi till IKEA igen för att fixa den där soffan då. Hur det gick har Josh redan skrivit så fint om, jag och gossen väntade i bilen under punkt tre och fyra. Anledningen? Jo, förstår ni, världens enklaste unge som inte skulle sova klappade nämligen ihop till slut.

Vi satte oss i bilen som sagt och var tryggt förvissade om att övertrötta gossen skulle sova de där milen till Kungens Kurva. Man kan säga att han vann, för han satt där bak och blubblubblbblablabla för sig själv och vi fattade ingenting. Väl framme så var IKEA kul den här gången också, fast han började ju se lite krokig ut och vi kände oss definitivt krokiga som turades om att bära på honom tills vi kunde hitta en såndär fiffig vagn med barnsits. Han började faktiskt vråla när vi stod i kö för att beställa köttbullar, men inte ens då rörde det sig om några avgrundsvrål  i jämförelse med de andra ungarna som var där. Och jo, IKEA i lunchtid är ganska gapigt.

Hur som helst så satt han i en soffa och käkade köttbullar och potatis och blev en glad unge i takt med stigande blodsocker, och eftersom vi nu hade en vagn att köra honom i så blev det mesta enklare. När vi var klara och skulle plocka ihop våra saker på lagret vid tvåsnåret kastade jag en blick på gossen som då har en mycket dimmig blick och klar slagsida. Han somnar alltså sittandes!

Bara att lyfta ur unge och bära på honom och sen stoppa honom i bilen där han så lämpligt vaknade efter att ha sovit i säkert en hel kvart. Tror ni han sov på vägen hem? Hemma? Icke! Strax före åtta på kvällen klappade han ihop och då under ljudliga protester, för han var inte trött.

Det jag tycker är intressant i det här är att under hela dagen så skrek han 1. av hunger och 2. när vi försökte söva honom. Fick han bara vara uppe så var allting bra, men när unge vinglar som ett fyllo av trötthet så behöver han faktiskt sova. Vi kunde till och med skruva ihop soffbordet med honom sittandes bredvid oss. Ja, han försökte stjäla skruvmejseln och ja, vi fick distrahera lite med leksaker, men ändå.

(nej, det är klart att han inte är sådär jämt. Ibland är han ganska billig, men han tycker nog att vi är ganska billiga ibland också. Som när vi säger att han ska sova till exempel)

Ja, vi köpte en såndär liten poäng (den heter så) åt honom. Jo, den var väl kul. Inte lika kul när man försöker ta sig ur den och ramlar framlänges och tar emot sig med händerna. Jag tyckte att det var mycket bättre än att ta emot sig med ansiktet. Hans relation med fåtöljen fick ingen bra start kan man säga, men soffbordet är kul.

Är ni mätta på gosse nu?

Andra bloggar om: gossen, världens enklaste unge, ikea, köpa soffa, barn, sömn

Jag skrev ju igår om världens enklaste unge som gör allting bra. Sånt straffar sig.

Gissa vem som vaknar strax efter fyra i morse och har slumrat i max 45 minuter sen dess? Och nu är klockan tio i elva. Upplysningsvis så blir man lite stingslig om man inte sover.

Ledtråd: Det är inte jag. Verkligen inte.

Andra bloggar om: barn, sömn, tröttmössa, världens enklaste unge

För några dagar sen fick jag såndär direktadresserad reklam i brevlådan från Coop. På framsidan står det “Upptäck Coop Änglamark babyprodukter” och då skulle man kunna tänka sig att erbjudandet rörde dessa produkter. Eller inte, för när jag så öppnade reklamen så berättar Coop att de det närmaste året ger 20% rabatt på Pampers och Nestlés produkter till medlemmar och så en rabattkupong på Pampers våtservetter och en kupong med rabatt på Nestlés mellanmål. I rättvisans namn så fann det också en kupong på en produkt från Änglamark, nämligen deras solskyddsprodukter.

Missförstå mig rätt nu. Det var bra rabatter, men jag undrar lie över upptäckandet av Änglamarks babyprodukter. Att få 20% rabatt på Pampers och Nestlé ökar väl knappast min iver vad gäller att leta efter andra produkter.

Varför har de inte 20% på Änglamarks produkter samtidigt? “Hej, köp våra produkter. Här får du kuponger med massor med rabatt på ett annat märke som vi dessutom kommer att ge 20% rabatt på under ett års tid”. Verkar det som att de vill att jag ska köpa Änglamarks blöjor eller Pampers?

Andra bloggar om: babyprodukter, änglamark, pampers, nestlé, blöjor, barnmat, reklam

För ett år sen regnade det på morgonen. Det minns jag tydligt eftersom jag tänkte att det är väl en bra dag att föda barn på innan poletten föll ner och jag grät ungefär lika mycket som det regnade. För jag skulle föda barn! Inte av rädsla märkligt nog, utan av… jag vet inte, det blev lite mycket där under en vecka som inleddes med “jaha, nu är det du som går till förlossningen för du har havandeskapsförgiftning” till kvällen innan som avslutades med “Jag vill lägga in dig nu för igångsättning.” Pipande lyckades jag avstyra det just då, vad det nu skulle vara bra för, i vilket fall som helst så hade min plan om att gå till förlossningen och föda barn och sen gå hem åtta timmar senare gått om intet för länge sen. Det bör kanske nämnas att jag under graviditetens gång kommit så långt mentalt att det enda jag absolut inte ville vara med om var att gå med värkar i en halv evighet och sen snittas. Det tycker jag är ganska starkt jobbat för en som alltid sagt att hon aldrig ens skulle överväga att föda barn annat än genom planerat snitt.

Josh skrev något som man skulle kunna kalla förlossningsberättelse när det begav sig där han beskrev större delen av dagen som tråkig. På ett sätt så förstår jag att det inte var så kul att sitta i en obekväm fåtölj timme ut och timme in, men att tycka att det är tråkigt när läkare och barnmorskor är inne och bokstavligen gräver i hugget på ens sambo har jag lite svårare att förstå. Jag hade inte så tråkigt i alla fall.

Efter inskrivning med diverse provtagningar och undersökning bestämdes det att jag skulle sättas igång med hjälp av en Bardkateter. Det är i korta drag en ballong som man för upp i livmodern och sen fyller med koksalt. Den ska sen ligga och trycka mot livmodermunnen och pressa upp den till 4 centimeter. Tanken är att ballongen ska ramla ut, men det är inte alltid den gör det så efter fyra timmar så drar man lite i den och så väntar man igen. Att få den där katetern ditsatt gjorde inte alls så ont som man kan tänka sig, jag hade dessutom mina misstankar om att det här bara var början så att börja gnälla redan kändes meningslöst. Läkaren sa att han imponerades av att jag låg så stilla och inte sa ifrån, men det kändes som det var det smartaste att göra för att minimera risken att han skulle behöva göra om det igen. Klockan var nu 10:15

Klockan 11:55 åker katetern ut enligt journalen. Det är inte helt sant, för den pressade jag som en blodig klump säkert tjugo minuter tidigare och larmade då på klockan, men det tog ett bra tag innan barnmorskan dök upp. Jag visste inte vad jag skulle göra av den där grejen så jag stoppade den i en soppåse och la den i handfatet på rummet. Barnmorskan tappade hakan när jag berättade att katetern var ute och jag kände mig som expert på barnafödande. Det här var ju inte så farligt och min oro för att ha för trångt bäcken verkade ju helt obefogad, så när hon frågade om hon skulle ta hål på fosterhinnorna så tänker jag att det är ju inget att vänta på.

Det här är för övrigt ett typiskt sånt skede när jag tänker mig att man som sällskap har allt annat än tråkigt. Av någon anledning så är de där obekväma fåtöljerna placerade så att man har ganska fri sikt. Plask! sa det i alla fall och blött blev det också.

Tanken är nu att jag ska få värkar och det får jag väl i och för sig, men på frågan hur ont det gör så frågade jag om jag kunde få en alvedon eller så. Det var tydligen hejdlöst roligt.

14:30 har det varit personalavlösning och nu har jag en barnmorska som jag tidvis på allvar ville gifta mig med och frågan är om inte Josh också ville det. Kontrasten mot den sura morgonsköterskan var knivskarp. (jo, jag vet att man får byta, men jag tänkte att jag behöver inte gilla henne, jag ska föda barn, inte snicksnacka. Är inte det en konstig vändning från att ha börjat morgonen med att bara grina?)

Jag får värkstimulerande dropp efter ännu en undersökning. Det har varit ett par stycken nu och ett fasligt stickande i mina redan sönderstuckna armar med kärl som inte vill samarbeta alls eftersom mitt blodtryck är för högt. Efter de där första fyra centimeterna har absolut ingenting hänt får jag veta. Därav droppet. Man börjar på en ganska låg dos och så ska den höjas var tjugonde minut eller något sånt (mina minnen börjar bli lite oklara här ska jag erkänna) tills man har ett etablerat värkarbete, det vill säga regelbundna och starka värkar som öppnar vägen ut. Tanken är ju också att man ska få pauser mellan värkarna, förstås.

Nu får jag det där klassiska rådet om att gå ut i korridoren och vandra, röra på mig så mycket jag kan och orkar så jag släpar med mig Josh och droppställning ut i korridoren. Där får jag värkar. Alltså, inte såna där fisvärkar som när vattnet hade gått, utan värkar. Jävlar i min lilla låda och jag viker mig i princip dubbel mot droppställningen och profylaxandas som om själva livet hänger på det. Jag har för mig att Josh i det läget står bredvid och stryker mig över ryggen. Vid något tillfälle kommer samma läkare som satte BARDkatetern förbi och berömmer mig för hur jag hanterar smärtan och barnmorskan har dessutom fräckheten att höja droppet. Det hon inte fattade först och jag inte hade tid att berätta riktigt var att de där pauserna man ska få, fick inte jag utan snarare vällde de in som vågor. Våg efter våg efter våg utan paus, och i det där “efter” försökte jag gå med den där droppställningen.

Jag blev ganska sur när jag upptäckte att vi hade förvillat oss in på BB och hade faktiskt ingen större lust att vandra i någon korridor längre. Tillbaka på rummet fick jag en såndär boll att sitta på och skulle jag inte prova lite lustgas?

Så jag sitter på den där bollen. Jag hoppar sittande på bollen och hänger över sängen och jag profylaxandas och mår illa av lustgasen som de drar ner så att jag får mest syre istället. På något sätt har hon ställt in droppet så att jag faktiskt får pauser mellan smärtvågorna. Under värkarna så går jag in i mig själv. Jag hör tydligt att barnmorskan och Josh pratar om boken han har med sig och ibland så pratar de om mig, men jag har inte tid och vill inte svara. Vill inte bli störd. Under en värk så hör jag att hon säger till Josh att han borde gå och äta något och där har de god mat och jag får frågan om det är okej. Egentligen är det inte alls okej, men eftersom ännu en värk är på väg precis när jag ska svara och jag inte vill att de stör mig så stönar jag “gå” flera gånger. Kvar blir jag och barnmorskan som ibland avlöses av en undersköterska.

Mellan värkarna så småpratar de med mig och jag vill fråga varför de gör så, ser de inte att jag har ont och för helvete försöker föda barn här? Verkligen? Ser jag ut som om jag bryr mig om att hon vill veta om jag tyckte att I trygghetsnarkomanernas land som Josh hade med sig är läsvärd? När värkarna kommer så tystnar hon och när de klingar av så fortsätter hon bara där hon slutade.

Klockan är 17:00 och hon frågar om jag vill ha EDA. Jag vet inte. Jag hoppar på bollen och andas och nu borde väl ungen flyga ut? Ännu en undersökning visar att så inte är fallet. I själva verket har det inte hänt något alls sen katetern ramlade ut vid halv tolv och barnmorskan som tidigare lugnt sagt att nog kommer det att bli barn här snart ser lite tveksam, nästan beklagande ut och säger att kanske blir det inte barn på det här sättet ändå. Ville jag ha EDA? Avsaknaden av centimeter gör att luften går ur mig. Jag är trött på att andas och på att hoppa och du rör inte droppställningen innan jag har fått EDA!

En timme senare kommer det en läkare som ska sticka mig i ryggen. “Försök att rulla ihop till en boll” säger han mellan två värkar och jag gör precis det till allas stora förvåning. Vart magen tog vägen tvistar de lärde om, men tanken på att få vila en liten stund gör att jag klarar vad som helst. Jag hade kunnat gå på alla fyra i taket utan problem om det hade varit vad som krävdes, jag hade för all del kunnat ha värkar i timmar till också, men inte utan någon belöning i form av öppna centimetern. Nej, min skatt.

EDAN gör ont, inte själva sticket utan efteråt. Det bränner som eld över ryggen och jag hinner tänka att de har satt den fel och nu ska jag ha ont och brinna samtidigt! Jag undrar om inte läkaren också tror det för han låter lite orolig när jag säger att det bränns och försöker hitta exakt var. Jag slutar att brinna och kliver ut i de andras värld igen. Barnmorskan sätter sig bredvid sängen och tassar som på tå runt S-ordet. Det har gått ganska lång tid nu och ärligt talat så händer ingenting alls. Barnet mår alldeles utmärkt därinne, men som sagt, det händer ingenting. Det ska jag vara medveten om och det kan hända att barnet inte kommer ut den vanliga vägen.

Jag frågar henne rätt ut vad hon tror och då blir hon alldeles knäpptyst en stund innan hon säger att hon tror att jag kanske ska förbereda mig på ett snitt trots allt. Själv har jag ju fattat att den här ungen ska ingenstans. Jag har gjort allt rätt enligt konstens alla regler och ändå händer ingenting. Vi bestämmer oss för att avvakta en timme till och se innan vi tar ett beslut. Egentligen har jag bestämt mig, men det vågar jag inte säga utan hoppas på fortsatt status quo. Jag hoppas för att jag är så satans trött i kroppen, i huvudet och jag vill inte kämpa mer utan resultat. Jag orkar inte mer. Barnmorskan närmas sig droppställningen och jag spänner ögonen i henne och säger “du rör väl inte det värkstimulerade droppet nu?”, men det gör hon inte utan hon stänger av alltihop.

Sista undersökningen görs klockan 20:15. Status quo. Josh får kläder och jag en kateter innan jag körs upp till operation där EDA-läkaren väntar och informerar om olika bedövningar samtidigt som barnmorskan och hennes uska önskar lycka till eftersom det är ännu ett skiftbyte på gång. Ännu en gång ska jag rulla ihop till en boll, fast nu sittande och sen spänns det upp skynken och blåklädda människor stryker mig över kinden och lovar att det kommer att gå bra och mina armar ska ligga rätt ut från kroppen och det mest logiska just där, just då är att berätta att jag känner mig som Jesus. “Fast du är inte död än” svarar mänskan som sitter vid mitt huvud och jag vill skratta högt och hysteriskt, men orkar inte. Jag ville gifta mig med henne också.

Sen känner jag att de stökar med min mage och det hörs ett plask tätt följt av ett skrik.

I journalen står som följer:

21:07 Födelse Partus: I vidöppen hjässbjudning utförskaffas med sectio en gosse som skriker genast. VA 10, 10, 10. Avtorkas och läggs en stund på Mors bröst. Tas sedan ut till barnbordet och avnavlas och läggs sedan i pappas famn.

Andra bloggar om: födelsedag, födsel, föda barn, kejsarsnitt, preeklampsi, snitt, havandeskapsförgiftning

Bläddrar igenom Ica Maxis reklamblad för veckan som dessutom innehåller en liten separat bilaga med rubriken Sommaren börjar med mors dag. Eftersom jag förväntar mig alldeles fantastiska presenter av både sonen och fadern med tanke på hur tjock och full med utslag och elände jag var för ett år sen så är jag lite nyfiken på utbudet.

Parfym, schampo, hårbalsam, en rakhyvel (min mamma hade i och för sig klappat ner mig och jag hade köpt en rakhyvel), hårfärg, tandkräm, inkontinensskydd… vaaa? Inkontinensskydd? Verkligen?

Det må så vara att det är fler mammor än ickemammor som lider av inkontinens, men till mors dag?

Grattis mamma, här får du en liten miniblöja så du slipper kissa i trosorna?

Tack så jävla mycket hörru.

(och i slutet av bilagan så finns för den som ännu inte hittat den perfekta gåvan även extrapriser på tvättmedel, diskmedel, skölmedel, rengöringsmedel, tvättlappar och blöjor?)

Andra bloggar om: reklam, ica, inkontinens, mors dag, present, gåva, presenttips