Hur som helst så matvägrar katten och stödmatas (mitt cyniska jag tänkte att det är väl tur att han har lite att ta av då), de skulle dra katetern ikväll och om han sen kan kissa så får han komma hem imorgon eftermiddag. Om inte, så sätter man kateter igen.

För problemet är ju inte enbart inflammationen i sig som ger svullnad, utan nu dessutom att urinvägarna är irriterade av allt meckande och är det igensvullet så är det bevisligen svårt att kissa.

Tänker ändå att det var tur att vi bestämde att han skulle in igår, det var nog på det berömda håret och även om just problem med urinvägarna verkar vara återkommande när de väl börjar så är det viktiga nu att han blir frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om veterinär, sjuk katt, djursjukhus, kattförsäkring, blåskatarr, inflammation i urinvägarna hos katt

Han blev ju piggare, men har liksom gått och droppat urin. Tidigare har jag varit med om katter som går och skvätter eller protestkissar när de mår dåligt, men droppande var något nytt. Så jag ringde djursjukhuset som mest verkade intressade av att vi skulle lämna in ett urinprov. Hur jag än försökte förklara de omöjliga i det så var det vad veterinären ville ha.

Så jag stände in katten i badrummet med en tom låda och en full låda utanför till de andra, tog två barn med mig och gick ut ett par timmar. När jag kom hem var den tomma lådan precis lika tom, men katten stressad istället.

När så Josh kom hem från jobbet så resonerade vi fram och tillbaka. Det ska sägas att katten verkade pigg och faktiskt som vanligt, förutom att han droppade då. Och ärligt talat så var vi inte så jättesugna på ännu en akutkostnad i en redan ansträngd ekonomi. Alltså, vi var ju överens om att katten måste tillbaka, men kanske att man kunde vänta till efter helgen när man åtminstone slapp helgtaxan.

Hur som helst så bestämde vi att droppande katter inte var så kul att ha hemma och att det var lika bra att få det gjort.

Och tur var ju det, för när de (jag stannade hemma, någon måste passa människorna) kom dit så visade det sig att urinblåsan var proppfull, men att katten inte kunde kissa. För att göra en längre historia kort så fick han läggas in akut och ska få blåsan tömd med kateter och blodprov tas och.. ja. Om man nu kan tala om tur i sammanhanget.

Så nu väntar vi. Det är lite så här vi jobbar kan man säga.

Läs även andra bloggares åsikter om katter, veterinär, djursjukhus, husdjur, kattförsäkring

Man kan säga att vi i den här familjen är ganska cyniska. Och ganska trötta. Och har inte haft något flyt på ett tag. Den här vändan började nog redan i oktober med att vi blev sjuka. Allihop faktiskt. Från oktober till slutet av mars rörde det sig om någon enstaka dag när vi var “friska” allihop samtidigt. Inte allvarligt sjuka förstås, men tillräckligt för att stanna hemma från jobb/dagis. Ironin i att jag pysslat och grejat sen i somras för att kunna vara ledig från jobbet från mitten av november för att kunna njuta av en normal graviditet.

Jag kan inte ens räkna på hur många inplanerade saker vi fick avboka för att vi var sjuka.

Jag har aldrig varit sjuk så ofta och länge tidigare och även om själva graviditeten förlöpte normalt så gjorde ingenting annat det. Det blev som ett skämt nästan när vi besökte barnmorskan och vi antingen precis hade varit sjuka eller höll på att bli sjuka. Julen var vi.. kräksjuka. Eller ja, inte precis julen utan strax innan och sen fick vi lära oss den hårda vägen att småbarn smittar längre än två dygn efter sista symtom för vi smittade ner släktingar på båda sidor. Det är inget jag är stolt över, men så blev det.

Nu ska jag inte gå igenom varenda sjukdomstillfälle, utan ni får ta mig på mitt ord helt enkelt. Däremot så tänker jag avsluta med att berätta att jag hade en tid bokad för planerat kejsarsnitt. Jag tror det var två dagar innan inskrivningen som jag upptäckte att jag hade feber. Feber och operation brukar inte vara en bra kombination, så jag oroade mig förstås för febern, men alla sa att den hinner ju gå ner och att jag inte skulle måla fan på väggen som jag brukar.

Febern gick förvisso ner. Det gjorde den.

Så istället blev jag kräksjuk natten innan inskrivning. Men det var väl lustigt? Att som sprickfärdig gravid försöka rusa till badrummet var tionde minut eller så och sen vända ut och in på sig själv. Så jag fick avboka min snittid förstås. Hade det varit en svart komedi hade det varit rätt kul. Haha, så typiskt. Extra roligt om kräksjukan hade satt igång förlossningen, men riktigt så roligt fick vi inte, utan kejsarsnittet förlöpte utan komplikationer en fredag istället för en onsdag.

Amningen kom igång utan några svårigheter, så vi hade bråttom hem, men inte bråttom till bcv. Lite naiv är jag alltså fortfarande, för det här “skovet” glömde jag liksom bort. Detta trots att vi kom hem till en storebror som var förkyld och hade utslag. Självklart smittade han ner oss allihop, även den lille, så när vi kom till bvc så hade han gått ner i vikt och där startade vad jag vill kalla en viktcirkus (som, med lite tur (haha) blir ett eget inlägg) och dessutom ett besök på barnakuten i Huddinge i ett helt annat ärende.

Ja, men det är sådär vi håller på. Hela tiden.

Vi blev tillfrågade på dagis om storebror verkligen behövde gå sista april, för det var många lediga och.. ja. Jag har haft det lite meckigt med lillebror då, och med en storebror som också behöver uppmärksamhet så tyckte jag nog egentligen att han skulle gå, men lite halvt på skoj sa jag att nu har vi ju varit friska i snart två veckor, så han kan väl vara hemma så slipper vi sjukskriva honom på måndag. Haha.

Om vi blev sjuka? Lätt! Storebror, lillebror och jag. På första maj sprack dessutom trumhinnan på storebror, så det var bara för Josh att åka till närakuten och få kåvepenin. På fredagen fick han själv åka till akuten efter konsultation med Vårdguiden och dagen efter med en katt. Nej, men det var väl lustigt?

Den senaste månaden har alltså alla människor i det här hushållet besökt en akutmottagning utom jag. Det är inte utan att jag ser mig för extra mycket när jag går över gatan och sådär. Inte för att jag tror att det hjälper, men det är klart man försöker.

Läs även andra bloggares åsikter om flyt, oflyt, inställning, akuten, sjukdom, otur

En såndär dag när ungarna skrek om varandra, gravidsladdret sladdrade kanske extra mycket, håret var nog inte borstat och frågan är om inte nuvarande förkylning hade hunnit bryta ut dessutom och jag liksom vadade fram bland dammråttorna.

Då kom han hem med inte bara kattsand och kattmat, utan också den där rosbuketten. Utan någon som helst anledning.

När detta hände senast? Jag tror att det är andra gången det här. Det finns antagligen hur många skäl som helst till att det är på det viset. Ett är förstås att det är inte så vi jobbar i det här hushållet. Ett annat att familjen sarkasm inte bara kan le, säga tack och hålla truten sen.

Ännu ett annat kan ju vara att det är svårt att hålla reda på vilka blommor pissnissen äter upp och inte. En rosbukett, även med röda rosor, tappar lite av sin charm när den plötsligt inte har några blad längre och dessa blad dyker upp i ett antal kattkräkor på golvet.

Jag tror dock att vi har avancerat, för rosorna jag fick förra gången var gula. För en evighet sen i något som känns som ett helt annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om röda rosor, kärlek, romantik, katter, familj, relationer

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Jag trodde faktiskt att han skulle vara mindre än storebror, så min gissning var inte bättre än era. Vi är hemma nu i alla fall och mår bra, även om vi allihop är lite slitna. De där sängarna de har i landstinget är inte gjorde för att sova gott i om man så säger.

Grattis Birch som kom närmast med sin gissning på 4010 gram och 50 cm.

Läs även andra bloggares åsikter om längd, vikt, #entilljeflaunge, bebis, gissning

Nog om detta. Jag tänkte vi (mest ni faktiskt) kunde få gissa storlek och längd på bebisen.

Den förra, som alltså blir storebror, vägde 3950 gram och var 52 cm lång när han föddes. Själv var jag en ynklig liten plutt på 3070 gram och 49 cm, Josh däremot vägde 4620 gram och var 56 cm lång.

Den som kommer närmast vinner typ äran, men det kanske är gott nog?

Läs även andra bloggares åsikter om bebis, nyföding, storlek

Och så försöker vi låta bli att käka antibiotika om vi inte måste, okej? De allra flesta sjukor läker ut av sig själva, även de som orsakas av bakterier.

Läs även andra bloggares åsikter om esbl, antibiotika, överanvändning antibiotika, sjukhussjuka

Som nu till exempel, när jag i ett akut anfall av något obestämbart har plockat bort ett par bloggar som inte längre uppdateras alls och som tynar bort i oändlighet och har lagt till ett par andra som inte gör det.

 Läs även andra bloggares åsikter om bloggrulle, bloggar

För patienten är det sannerligen inte lika lätt att få läsa sin egen journal även fast man har “rätt” till det. Förutsatt att man ringer det hemliga numret på telefontiden som är femte onsdagen varje månad mellan 11.59-12.00 och får tag på den sura människan som just den dagen kommer ihåg att h*n har ett serviceyrke som kan innnefatta kontakter med andra människor.

Spontant så tänkte jag att för mig personligen spelar det ingen som helst roll. Jag går inte till en läkare förrän jag blir tvingad typ och då vet jag ofta vad jag är ute efter, så min journal torde vara ganska tunn. Å andra sidan så har jag ingen koll på min journal från barnåren till exempel och eftersom jag inte fått tag på min egen journal så vet jag inte. Jo, jag är väl medveten om min rätt till journalen, men jag vågar lova att det är förvånasvärt få som lyckats med just det på ett enkelt sätt.

Däremot är det mycket möjligt att mina gamla klasskompisar från högstadiet som numera jobbar inom landstinget mycket väl vet huruvida jag borde ha spärrat den eller inte. Om jag nu hade vetat att man kunde det alltså.

Men det är sannerligen intressant ändå, att jag, som ändå är huvudpersonen i min egen sjukjournal inte har kontroll eller ens enkelt tillgång till den i dagsläget, samtidigt som massa landstingspersonal som faktiskt inte har att göra med min hälsa över huvud taget kan klicka sig runt i den på måfå.

Jag är säker på att man motiverar det hela med att det är för min skull, precis som så mycket annat.

Hur som helst så är det där med integritet bara intressant för såna som har något att dölja. Det minns vi ju tydligt från FRA-debatten och de andra lagarna som införs en efter en för att skydda oss.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, journalföring, journalsystem, integritet, patientsäkerhet

ACTA-avtalet kommer bland annat betyda att tullen kan få rätt att kolla igenom all din lagringsmedia när du reser. Dator, kamera, usbsticka osv. Tänk på att inte fota din partner i olämpliga poser eller för all del dina barn på något sätt som kan tolkas som pornografiskt. Och hur ska tullen veta om senaste Rihannaplattan som du laddat över på en usbsticka för att ha i bilen är en fulkopia eller helt enkelt en kopia på ditt eget ex som du har hemma i bokhyllan?

Jag är själv inte särskilt insatt, men förstår att i  kombination med IPRED och FRA-lagen så är det bäddat för trubbel så att säga, så om du har möjlighet och ork så tycker jag att du för det första ska läsa på lite om ACTA och bilda dig en egen mening och sen om du inte gillar det dyka upp på en demonstration på lördag.

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, integritet, piratpartiet, EU, protestera, fra

Man skapade till och med ett granskningsorgan som skulle se till att inget konstigt förekom, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (Siun). Jag berättar det här för att jag vet att en del av mina läsare inte orkar klicka på länkar som eventuellt kan handla om tråkiga saker, som politik.

Så FRA har samlat in uppgifter lite på måfå vad det verkar. De har också “glömt” (för det kan ju inte vara medvetet, staten är ju god osv) att gallra ur sina databaser och hoppsan, så råkade de visst ge SÄPO lite grejer också. Nu kan man tycka att just den delen inte är så viktig, eftersom SÄPO har lobbat för att de inte kan sköta sitt jobb om de inte får beställa signalspaning från FRA och vad det verkar så kommer de att få göra just det. Vad Annie Lööf och Fredrik Federley tycker om det hela är lite oklart, man kan ju ändra sig förstås och det går ju bra för dem nu, så att sminka av den där FRA-grisen kanske inte är något att bry sig om.

Inte så länge man har rent mjöl i påsen och allt det där. Just nu känns det ju ändå viktigast vad för dumhet Håkan Juholt ska kläcka ur sig idag.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, integritet, fredrik federley, annie lööf, säpo

Hon: Du förstår att det är du som hämtar ungen på dagis va?

Han: Va? Åhh.. varför då?

Hon: För att jag är sjukare än du.

Han: Hur kom vi fram till det?

Hon: Jag har feber.

Han: Jag har en penis.

Hon: Ja, det är ju nästan samma sak

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, samliv, argumentationsteknik, barn

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
För tio år sedan? Jisses.. jag är till och med osäker på hur gammal jag var för tio år sen. Jag vet att jag hade samma jobb som nu, bodde med fem katter i en tvåa och hade planer på att bli en crazy cat lady. För karlar var som alldeles för besvärligt. Och så hade jag kul med min kompis direktören också. Väldigt kul till och med.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Ha! Det minns jag! Jag var föräldraledig och skulle börja jobba igen 1 februari. Det tänkte jag en hel del på kan jag säga. Eftersom jag sitter här med magen i vädret så vill jag bara påpeka att ungen alltså är drygt 2,5 år. Jag har gjort annat än att vara gravid/föräldraledig även om det inte riktigt går att peka på vad.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Snacks? Det är typ som godis och sånt va? Då säger jag chips, popcorn, saltlaktrits och.. nä. Chips två gånger till Brie och salami? Jag vet inte. Chips gillar jag och det är snacks. Det andra äter jag om det inte finns chips typ.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Hm.. på rak arm kommer jag inte på någon, men rimligen kan jag minst en. Inte barnvisor dock. Jag är sjukt dålig på barnvisor så det är tur att ungen går på dagis och får lära sig lite om svensk kultur.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
Mångmiljonär som i skitmånga miljoner? Nu är jag sådär trist, men jag tror att jag skulle göra samma sak som idag, dvs så lite som möjligt. Alltså, säkert resa en hel del, kolla efter större boende och allt det där, men ändå. Att bara vara är sjukt underskattat.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Har ett uruselt morgonhumör. Blir rentav rätt elak av att bli väckt

Blir stressad av förändringar. Helst av allt så ska saker vara som de alltid har varit. Fast ändå inte.

Är skeptisk mot nya människor. I själva verket är jag inte ens särskilt förtjust i människor

Är svår att komma inpå livet (hänger säkert ihop med ovanstående)

Vill inte vara till besvär (vad är grejen med det egentligen?)

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Sova

Läsa

Fika

Ha koll på saker

Scrappa

Men inte vet väl jag? Jag är ganska flexibel vad gäller att göra saker, men någon idéspruta är jag inte

8 ) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
Sparkdräkt för vuxna. Inte ens om helvetet fryser till is.

En såndär kasslerdräkt som finns för att man ska se sexig ut. Eller som en kassler.

Cykelhjälm. Jag vet att man ska ha det och det är säkert bra, men jag kan inte. Så jag cyklar inte heller då.

Moon boots (googla lite, ni ungdomar)

9) FEM FAVORITLEKSAKER:
Datorn

kameran

mina scrapsaker

mina böcker

ungen (man kan faktiskt leka med honom)

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:

Just du förstås! Pingar du det här inlägget så kommer det dessutom en länk till dig i kommentarsfältet, bra va?

Läs även andra bloggares åsikter om utmaning, bloggtorka, vad gjorde du, trams

Det jag inte berättade i föregående inlägg var att duschväggarna vi skulle ha troddes kunna levereras veckan före jul, så med lite tur skulle det hela vara klart innan jul precis. Nu ringde arbetsledaren och beklagade att väggarna inte hunnit komma tyvärr, men gick det bra att komma 2 januari?

Nåja. Lite besviken blev jag, men det är ju som det är och mycket värre kunde det vara. Och värre blev det också. Kom nu ihåg att vi hade en sprillans ny tvättmaskin ståendes på loftet som bara väntade på att kopplas in så fort alla rör hamnat på plats.

På fredagen skulle gossen gå till dagis efter att ha varit sjuk (jo, det hör till historien). Det var sista dagen innan juluppehållet för hans del och det kändes som att han behövde träffa några andra. Väl där blir jag informerad om att ett barn varit hemma hela veckan med kräksjuka, men kommit tillbaka den här fredagen och ett annat barn stannade hemma  från den här dagen av samma anledning, men hade antagligen blivit smittad av en förälder som varit sjuk. Jag avskyr kräksjuka å det grövsta och har sagt till att har ni ett utbrott så vill jag veta, för då stannar min unge hemma.

Nu var det ju som det var med hans frånvaro och ingen hade blivit sjuk på dagis, så jag tog beslutet att han fick stanna kvar.

Det visade sig vara årets sämsta beslut faktiskt, för på söndagkvällen blev gossen kräksjuk. Känslan när man springer till badrummet (med en stor mage) med sitt barn som kräks på en i famnen och man bara vet att man själv kommer vara sjuk inom två dygn är mycket speciell. Och otrevlig.

Vi behöver inte gå in på så många detaljer, men det hela utvecklades sig till en ganska grisig historia och Josh, som tagit över tvättandet nu när jag inte orkar längre fick panikboka tvättstugan och rusa ner med all tvätt med stränga order om att det är 95 grader som gäller, oavsett tvättråd. Även om jag visste att det redan var kört, så måste man ju försöka.

På måndagkvällen blev jag och Josh dåliga. Samtidigt. Ungen hade tack och lov slutat att kräkas vid det laget, men nu är ju inte kräkningar det enda symtomet på vinterkräksjuka även om namnet kan antyda just det. Vi har ett badrum och således en toalett. Att i det läget dessutom behöva bädda rent sängar som en lite gosse har besudlat och för all del sanera besudlad gosse är definitivt ingen lek i sammanhanget.

Och förutom detta, det här med att vara ganska gravid och kräksjuk samtidigt. Alltså, det är ju inget att rekommendera. Förutom att man är marginellt snabbare än en snigel på crack så är magen som lite i vägen när man ska sköta sina affärer.

Jag tycker vi lämnar kräkandet åt sitt öde här. Min kollega förbarmade sig över oss och kom förbi på tisdagskvällen med proviva och chips som hon ställde utanför dörren och vid det laget var vi ganska matta allihop.

Under de här dagarna bokades tvättstugan fem gånger kan jag berätta och jag tackade min samlargen för att ha hamstrat både tvättmedel och toapapper.

Det om detta. Minns ni tvättmaskinen på loftet?

Självklart har det här ingenting med mina hantverkare att göra, och hade väggarna kommit i tid så hade det inte spelat någon roll eftersom vi var sjuka, men nog var det minst sagt lite retligt alltihop.

I måndags var det då 2 januari och strax efter klockan 7 ringde det på dörren. Där stod 2 unga raska karlar och frågade om vi ville ha duschväggar. Väldigt väluppfostrade karlar (jag vill skriva pojkar, men de var säkert myndiga båda två) och tog till och med av sig skorna.

Annars började det inte så bra egentligen, för det tog ungefär tre minuter innan jag fick huvudvärk när en av dem frågade hur det var tänkt att det skulle bli med avloppet med tanke på tvättmaskinen. En sak som vi faktiskt funderat på, men tänkt att det är bland annat den lösningen vi betalar för. Nu löste de det hela ganska snabbt, men jag hann bli väldigt, väldigt trött.

För att korta ner historien lite så kom väggarna på plats, blandaren sattes dit och de släpade in den nya tvättmaskinen, installerade den, plockade ihop alla sopor, tackade för sig och åkte iväg. Från 7 till stax efter 14 var de här med ett timslångt avbrott för lunch och de jobbade alltså hela tiden.

Det är då man verkligen inte fattar någonting.

Men det är faktiskt så att grejerna funkar, och de funkar hur bra som helst. Och jag kan inte ens med ord beskriva hur förälskad jag är i min tvättmaskin.

Läs även andra bloggares åsikter om Comfortbutiken, holmbergs rör, hantverkare, badrumsrenovering, duschväggar, tvättmaskin, vinterkräksjuka, rot-avdrag

Jag ruttnade förstås och ringde en Comfortfirma, väl medveten om att vi talar inte budget längre över huvud taget, men det är den enda “kedja” jag känner till som gör allt typ. Blev mycket väl bemött av en människa som visste preciiiis vem jag borde prata med, så han skulle minsann se till att jag blev uppringd. Vilket jag förstås inte alls blev.

En vecka senare ringde jag igen (jo, jag vet, men vi har haft lite kontakt med de här människorna förut så jag är lite mer förlåtande här) och sa “Hej, jag ringde för en vecka sen och skulle då bli uppringd av Kenta. Kenta har inte ringt mig, så jag undrar helt enkelt vad Kenta gör egentligen?”, varpå snubben börjar skratta och säger att han kanske kan hjälpa mig istället. Vad praktiskt det hade varit om deras mail hade funkat istället för att han hade behövt sitta och prassla i pappershögar (jag hörde!) för att hitta mig. På lappen stod inget annat än vad jag hette och var jag bor, vilket jag ändå redan hade berättat. I alla fall, den här killen säger att han kan komma ut och titta själv och så bokar vi en tid ett par dagar senare.

Och han kom på utsatt tid och förstod precis vad jag pratade om och hmmade och mätte och jag pekade i katalogen och ja, jo, fast, eller tror du? Ja, ni fattar. Besöket avslutades med ett visitkort med ett direktnummer och en uppmaning att maila diverse uppgifter. En vecka senare ramlade en offert in som vi inte ifrågasatte.

(jag känner för övrigt att det här blir ett helt annat inlägg än det jag började skriva)

Det går ett par dagar och så blir vi kontaktad av en elektriker som undrar om han kan komma dagen efter. Det är nu det roliga börjar. Igen.

Det han ska göra är att skruva loss vad som ser ut som en kontakt i badrummet, men som i själva verket inte innehåller el. Man gör tydligen så för att dölja att det finns ett hål där. Man brukar också stoppa in ett slags rör som går från kontakten och till proppskåpet så att man har möjlighet att dra el för ex tvättmaskin på ett enkelt sätt. Klart att det finns ett sånt rör, man gör ju så, eller hur?

Eller inte. Bakom kontakten finns förvisso ett hål. Bara. Jag tror att det var här nånstans min huvudvärk antog orimliga proportioner för övrigt. Han ser nämligen ganska bekymrad ut nu, den här killen och försöker komma på en annan lösning. Man kanske kunde dra sladdarna utanpå, fast det vill man ju inte och… Efter en hel del trixande och meckande så lyckas han faktiskt mickla sig ner genom väggen till lampkontakten i rummet bredvid, därifrån vidare upp till kontakten i taket (!) varifrån det av nån outgrundlig anledning går ett rör till proppskåpet där han kan sätta i en ny propp.

Jag tror att han tänkte att jobbet hos oss var gjort på en kvar. Nu blev han kvar i över två timmar istället. Man tänker sig nånstans att när man flyttar in i ett förhållandevis nybyggt hus att saker ska funka, att saker inte ramlar ner från väggar och att det inte finns meningslösa hål bakom kontakter och så. För numera har vi ju regler för hur saker ska göras, eller hur? Det är därför det inte bara är att spika ihop ett hus på valfri plats för vem som helst och man ser ju till att någon som är auktoriserad utför uppgifterna för att vara säker på att det ska bli rätt. Vilket helt uppenbart inte betyder ett skit.

Och jag förstår ju att historien inte är slut här. Alls. Och förmodligen så gäller inte offerten i slutändan heller, för jag gissar att det blir något mer strul längs vägen och det står faktiskt angående elarbetet att förutsättningen var att det där röret satt bakom kontakten. Vilket det naturligtvis borde ha gjort. Man kan nämligen inte sätta dit det i efterhand utan att bokstavligen riva ner väggen.

Men alltså, vilken tur ändå att vi bestämde oss för att inte helrenovera hela badrummet.

Läs även andra bloggares åsikter om hantverkare, skojare, skanska, göra om hemma, att inte glida fram på en räkmacka, renovering

Man kan låna på biblioteket förstås. Det kan man, om man nu orkade lämna tillbaka dem innan ett visst datum till exempel. Nackdelen är att man inte när andan faller på kan ta fram just den boken man vill läsa just nu.

Jag känner att jag skenar iväg, för det jag skulle komma till var att när jag scrollade igenom dagens bloggflöde så hittade jag en barnbokstävling hos Onekligen. Det är alltså inte hon som lottar ut böcker, utan det var där jag hittade tipset om tävlingen. Det är Bokunge som lottar ut ett barnpaket fyllt av pekböcker och bilderböcker. 8 böcker!

För egen del så tänker jag att det är ett himla praktiskt paket både för gossen och för bebisen på väg, men för andra så är det ju faktiskt ypperliga presenter!

Inte så dumt faktiskt om du frågar mig.

Läs även andra bloggares åsikter om bokunge, tävling, barnböcker, pekböcker, bilderböcker, småbarn, litteratur

Man vet alltså att vattkoppor är galet smittsamt och att sjukdomen tenderar att bli mer besvärlig ju äldre än är när man blir sjuk. Dessutom är man i genomsnitt sjuk i sisådär två veckor och vad det gör med ekonomin för föräldrar som är hemma med sjukt barn behöver man inte vara ett geni för att föreställa sig. Detta förutom alla förkylningar, magåkommor och andra utslag/prickar barn drar på sig.

Däremot så vill man förstås inte att en nyföding ska bli smittad eller för all del barn som redan är krassliga, men generellt så torde man tänka sig att det optimala är om barnet får vattkoppor medan någon av föräldrarna är föräldraledig, men barnet är större än pyttelitet. Ur ekonomisk synpunkt tänker jag då, plus att barnet faktiskt har möjlighet att få vara hemma och vara sjuk i två veckor utan att föräldrarna har rådmöte varje kväll och funderar på om blåsorna är torra nog.

Själv svarade jag “ja” på ovanstående fråga, vi smittade ner gossen med vattkoppor mycket bestämt och medvetet och barnet som inte är fött än kommer vi att göra samma sak med om tillfälle uppstår. När gossens kusin fick vattkoppor var gossen 8 månader, och då höll vi oss borta för jag tyckte att han var i minsta laget fortfarande.

När han var 1,5 (förra året ganska precis alltså) så blev en bekants dotter sjuk i vattkoppor och då tog vi chansen. Jag var föräldraledig på heltid och skulle börja jobba i februari och vi hade inte en tanke på dagisplats på länge, så vi åkte helt enkelt dit och fikade på asgoda lussebullar och barnen drack saft med sugrör. Eller ja, den stora flickan som hade vattkoppor använde sugrör, gossen visste inte hur, men när hon var klar så stoppade jag i alla fall sugröret i munnen på honon. Var så god!

Ganska precis två veckor senare kom de första blåsorna. Inte så förtvivlat många, men lagom för att han skulle se spetälsk ut vill jag påstå. Han verkade inte bry sig om dem nämnvärt utan var förhållandevis pigg hela tiden med lite feber. Han kliade inte på några blåsor över huvud taget utan de torkade bara efter ett tag och sen var det klart. Självklart höll vi oss nogsamt borta från folk och träffade bara såna som haft vattkoppor (vi tog alltså inte med honom till affären eller så heller).

Jag kan inte se problemet i det över huvud taget, utan ser det i så fall som ett mycket större problem att skicka ungar till dagis som inte orkar/kan göra annat än att producera snor. “Men h*n är ju feberfri” Jag är övertygad om att man i alla tider medvetet har skickat över ungar hem till andra sjuka ungar när det gäller barnsjukdomar som man ändå inte slipper ifrån.

Eller för all del det här med att beställa en klubba med vattkoppsvirus. Jag förstår inte varför man ska äta godis över huvud taget när man är 1,5. Eller 2 år. Förutom att som artikeln säger att man kan få bonusvirus som inte är lika harmlösa som vattkopporna då. Och vattkoppspartyn? Verkligen?

Men som sagt, om man nu medvetet ska smitta sitt barn så tycker jag att man ska läsa på innan. Småbebisar är inte så väl lämpade om man kan undvika det som sagt. En fördel med att smitta medvetet är också att du åtminstone kan försöka begränsa vidare smitta. Som nu till exempel när vi har en riktig nyföding i släkten så hade det inte varit optimalt med ett besök om gossen var smittbärare, och smittsam är man ju redan innan blåsorna syns.

På samma sätt har jag nogsamt informerat personalen på gossens dagis om att när/om vinterkräksjukan härjar där så ska de höra av sig för då ska han vara ledig. Dels för att det inte är mycket jag avskyr så mycket som att kräkas, men sen också för att man inte blir immun och att det inte är helt ovanligt att man smittar ner varandra i familjen flera gånger.

Det är skillnad på smitta och smitta vill jag påstå.
Läs även andra bloggares åsikter om vattkoppor, vattkoppsparty, vattkoppsgodis, barnsjukdomar, smitta medvetet, smitta

Att bädda gossens säng med samma lakan som hans farfar sovit i som barn gör mig varm om hjärtat och att se honom (gossen) i kläder som jag minns när hans äldre kusin hade för vad som känns som inte alls länge sen, och nu, se hans lillebror i gossens urväxta kläder och veta att samma kläder kommer att hamna här ännu en gång.

För mig är det här inget konstigt eller något jag egentligen har reflekterat över. Köper jag begagnat i en affär eller på nätet så förvissar jag mig förstås om att skicket är gott och tvättar kläder innan jag använder dem. Jag började fundera på det först när en antal i min bekantskapskrets sa saker som att de hade så svårt för begagnade saker, att det var “uffigt” att köpa kläder och grejer på loppisar och rentav lite äckligt. Möjligen kunde de tänka sig att ta emot begagnade saker av någon de kände, men inte ens då kändes det helt okej.

Dyr tillvaro tänker jag, och hoppas att de när de rensar ur sina skåp tänker på mig. Nej, men skämt åsido. Det är ett lite märkligt resonemang tycker jag, för så otroligt mycket som vi använder i vardagen, saker som vi “unnar oss” innefattar just begagnade saker.

För du tror väl inte att besticken du använder när du äter ute är annat än begagnade? Eller att de frasiga lakanen när vi bor på hotell är nya? Eller badrocken vi använder när vi går på spa? Eller, kläderna vi blir tilldelade när vi ligger på sjukhus? Kaffekoppen på fiket?

De här sakerna har du dessutom ingen som helst möjlighet att innan bedöma skicket på. För visst har vi alla varit med om att vi fikar någonstans och upptäcker efter att ha stoppat i oss två skedar av äppelpajen att skeden vi just hade i vår mun kanske inte var sådär väldigt ren? Det gör inte underverk för aptiten direkt.

Eller för all del, det finns ju en typ av begagnat som är “fint”, fast då heter det ju inte second hand eller begagnat utan “vintage”. Fint, och ofta dyrare än det var från början. Det kan man köpa och använda, men en tröja köpt för 20 spänn på myrorna går inte?

Konstigt är det i alla fall.

Det kan vara så, min personliga erfarenhet av just hantverkare är mycket begränsad. Faktiskt till stor del på deras otillgänglighet.

För två år sen lite drygt, precis innan vi skulle flytta hit gick kökskranen sönder i dåvarande lägenheten och vi ville då ha tag på någon som bytte den. Vi skickade ut förfrågningar per mail till ett antal lite större firmor och inväntade svar. Som inte kom. Från någon. Alls. En hade ett autosvar där han berättade att han svar sjuk, men jag tycker inte riktigt att det räknas.

Till sist fick vi tag på en “Kenta” (alla hantverkare heter Kenta) och bokade en tid. Som han inte dök upp till. Alls. Och svarade inte i telefon. Ett par dagar senare ringde han och föreslog ett nytt tillfälle, minns inte vad han hade för ursäkt till sin frånvaro första gången, men eftersom det var varmt och fint väder så misstänker jag att han fick akut semester.

Jag vill minnas att det tog två veckor för honom att faktiskt få det gjort och två besök, varav det första handlade om att inspektera det hela.

Vi sparade inte numret.

I alla fall, nu är det lite samma sak igen, förutom att det inte är fullt lika akut. Vi har kastat ut badkaret och vill ha duschväggar som går att vika inåt, en ny blandare, ett rör draget för tvättmaskin och inkoppling av själva maskinen plus byte av dörrlisterna. Småsaker kan tyckas, men eftersom ingen av oss kan sånt där så vill vi förstås ha hit någon som gör det. Kan alltså. Helst alltihop inklusive inköp av grejerna (förutom tvättmaskinen, en sån kan jag köpa).

Således har jag mailat två firmor angående just detta. När jag frågar folk när jag kan tänkas få svar möts jag ofelbart av hånskratt, i bästa fall lite välmenande sådär att hantverkare inte mailar utan att man måste ringa dem.

Nå, så jag ser inte det roliga i att ringa till folk som inte svarar, inte har tid att lyssna på vad jag vill säga och jag tycker faktiskt att om man har en sida med både mailadress och kontaktformulär så är det faktiskt ens förbannade skyldighet att använda sig av den också. Det är alltså inte så att jag har mailat “Kentas prima vvs” som består av enbart Kenta heller.

Och så funderar jag lite över vad det här beror på, att de ens kan bete sig som tonåringar utan tidsuppfattning och ändå få betalt. Och vi betalar dem svart också så de i praktiken skulle kunna atämpla A-kassa samtidigt. Fast vi kan utnyttja ROT. Vi finner oss i det av någon anledning. Däremot så skulle vi ju aldrig handla i en butik vars öppettider står på dörren, men som ändå bara har öppet någon timme i veckan som man får gissa sig till.

Dessutom, ur hans perspektiv (ja, det finns kvinnliga hantverkare) så vore det väl lite enklare att ta emot mail i telefonen eller för all del kolla igenom mailen med förfrågningar i lugn och ro i slutet av dagen än att ta itu med potentiella nya kunder samtidigt som man kaklar en vägg eller byter toalettstol? Det är ingen bläckfisk (eller tvååring) vi talar om.

Jag blir bara mer beslutsam vad gäller att inte ringa och jaga någon hantverkare. Det borde ligga i hans intresse att få kunder och att dessa är nöjda och rekommenderar honom vidare. Utan mina pengar kan han gå till arbetsförmedlingen. Om jag som kund söker en tjänst så förväntar jag mig en viss tillgänglighet, dock inte lika mycket tillgänglighet som mobiltelefonioperatörerna tvingar på oss.

Det är nämligen så att även om det vi vill ha gjort den här gången inte går loss på hundratusen (får vi hoppas) eller går att dra ut på mer än kanske två dagar så är det också ett jobb och det skulle kunna vara så att vi vill göra om ett helt badrum en annan gång, eller att vi känner någon som ska göra just det och vi då kan säga att jo, men släng iväg ett mail till “Kentas pålitliga rör” för han är bra, istället för att som jag bemöts nu, med hånskratt och kreativa förslag på lösningar som inte innefattar hantverkare alls.

Bara som ett tips alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om hantverkare, vvs, badrum, kundvård, kundtillgänglighet, kenta, Södertälje, arbetsmoral