Camilla Lindberg och Carl Johan Rehbinder har skrivit en debattartikel om datalagringsdirektivet. Det kan ju inte sägas tillräckligt många gånger, men Camilla var ju den enda ur alliansen som röstade mot FRA-lagen när det begav sig. Calle däremot är riksdagskandidat för Piratpartiet.

Vilket leder mig vidare till ännu en debattartikel som jag tycker att alla borde läsa. Den är skriven av Henrik Brändén och Markus “Lake” Berglund. Den förstnämnde tidigare övertygad och aktiv socialdemokrat och den andre lika övertygad och aktiv centerpartist, men som nu känner att de inte kan rösta på sina egna partier. Jag tror vi är många icke aktiva som har blivit tvungna att med sorg se oss om efter alternativ när de vi trott på vänt oss ryggen i frågor som helt enkelt inte ens borde vara förhandlingsbara. Är vård, skola och omsrog verkligen viktigare än den personliga integriteten och rätten att uttrycka sig? Om man tycker det, så tycker jag att det rimmar jävligt illa att klaga på diktaturer och andra odemokratiska styrelseskick.

Men nej, det är klart att vi om Piratpartiet inte kommer in i riksdagen inte kommer att kunna säga vad vi vill högt den tjugonde september, men däremot kan vi vara ganska säkra på att vi kommer att kartläggas mycket mer än idag och att vi inte har någon som helst kontroll över vem som får tag på våra elektroniska spår och hur de tolkas. Förresten, du har väl inte surfat in på flashback någon gång? Jag kan tänka mig att det räknas som en tvivelaktig sida nämligen. Bara för att ta ett exempel rätt ur luften sådär.

Jag vill avsluta med en annan (bitter) riksdagskandidat som kör en liten demokratiskola. Lite skämtsamt sådär, men vi som noga följde FRA-debatten sätter liksom skrattet i halsen. Politikerjohnny har dessutom en facebooksida man kan gilla, skälla på honom, diskutera, fråga saker eller bara titta på vad som finns där.

Att läsa igenom ovanstående länkar tar max en kvart, det kan det väl vara värt? Ta ett par reklampauser till det ikväll eller något.

Bli inte ledsen om jag har missat något fantastiskt som just du har skrivit, det är bara så att all min simultanförmåga går åt till att hålla en liten gosse vid god vigör (ja, alltså ge honom mat, hålla torr, inte skadad och sådär) och det är sannerligen ingen lek med tanke på allt man kan äta (finns det så är det ätbart) och allt man kan göra illa sig på (se föregående parentes) och samtidigt försöka vara en så lite tjatig och mycket stöttande och förstående sambo som möjligt fram till valet.

Med andra ord så betyder det inte att det du skrev och tyckte att du skrev så jävla bra inte var det, utan bara att jag slarvade bort det i huvudet längs vägen.

Andra bloggar om: val 2010, johnny olsson, carl johan rehbinder, camilla lindberg, riksdagskandidat, folkpartiketm piratpartiet, fra, integritet, vård, skola, omsorg, valfråga

Avsnittet går ut på att alla först sitter och smuttar på sin pinkyponkjuice, men när tomblibo O har druckit upp sin egen , så går han loss på de andras. Han stjäl den helt enkelt när de andra inte ser, och speakern säger saker som “det där är Upsy Daisys pinkyponkjuice” och när allt är slut så mår han dåligt och måste lägga sig och vila en stund.

Eh?

Andra bloggar om: I drömmarnas trädgård, Upsy Daisy, Iggle Piggle, tomblibo, barnprogram, missbruk

Men den vidrige förövaren i berättelsen är han, apropå ”Könskrigets” debatt om att män är djur, ett djur?

– Absolut inte. Han är en väldigt vanlig man, avstängd och empatistörd.

Det är såna här uttalanden som gör att man har så svårt att ta feminismen på allvar. Jag fattar inte hur man ilsket kan gapa om könsmaktsordning och förtryck och generaliseringar om man samtidigt ska ägna sig åt precis det, och män kan inte försvara sig, för de är per definiton as.

Det kan mycket väl vara så att vanliga män är avstängda och empatistörda, men knappast mer än vanliga kvinnor. Citatet är naturligtvis taget ur sitt sammanhang, men meningen är fullständig och handlar ju om en vanlig man.

Jag vet att det finns civiliserade feminister, men jag undrar lite varför de inte blir förbannade på sånt här precis som de blir förbannade på diverse sorgliga ursäkter till män som tror att de är lite finare och lite bättre än oss utan penis.

Andra bloggar om: Maria Sveland, Bitterfittan, feminism, litteratur

Jag brukar inte vilja såga böcker så totalt, men ibland finns det inte så många förmildrande omständigheter. Gossen i huset tyckte om dem, men han kan ju inte läsa heller. Jag tänkte alltså varna er för dessa alster, som för mig är ett helt obegripligt slöseri med papper.

Den första och bästa boken av de tre är Bitterfittan som Maria Sveland har skrivit. Det mest minnesvärda är en episod när huvudpersonen, som är en kvinna, tar med sig sonen till öppna förskolan, ställer ner gossen på golvet och sätter sig i soffan och slår upp en tidning och börjar läsa, för att upptäcka att hela rummet tystnar. Inte för att hennes son inte har det bra, han sitter och gnager på en leksak, men hon upptäcker att de andra mammorna sitter på golvet och leker med sina barn och hon har liksom satt sig lite över dem genom att göra som männen och sätta sig lite vid sidan om istället. Hon har alltså brutit mot en oskriven mammaregel och ska därför frysas ut.

Jag är alltså numera mer rädd än nånsin för att gå till öppna förskolan. Tack Maria Sveland. Boken handlar om bristen på jämställdhet och då i synnerhet i kärleksrelationen när man får barn. Det är klart att det är så i väldigt många fall, men det är knappast enbart männens fel. Vi kvinnor är för övrigt väldigt bra på att ta på oss offermössan, och tänk att vi blir behandlade som offer?

Nästa bok är De skamlösa av Sisela Lindblom. Hur jag än försöker så kan jag inte komma på något som är bra med den. Personbeskrivningarna är vaga och ointressanta och berättelsen är obegriplig och osammanhängande. Ljuget på baksidan talar om “skamlös satir”, “frapperande välskrivet”, men egentligen så är den bara dålig. Precis som med människor så brukar jag om jag letar lite kunna hitta något förlåtande, i stil med “men han är säkert snäll mot råttor” eller “hon är nog bra på att odla tomater”, men ibland så misslyckas man helt enkelt. Det här är ett sånt tillfälle.

Sista boken är Vi som aldrig sa hora av Ronnie Sandahl. Eh.. okej. Lisa Magnusson skriver det som jag tänker, men nu inte behöver, fast hon inte specifikt skriver om just den här boken, så jag skriver bara;  what she said! Jag vill ju inte riskear att få sura mail från författaren i fråga för att jag inte fattar något.

Fast det är sant. Jag fattar inget. Jag fattar inte vad Ronnie Sandahl vill med sin bok annat än att verka svår.

De två sistnämnda böckerna kommer alldeles strax att packas ner för att imorgon delas ut under en kulturbombning när Piratpartiet slår upp ett tält på stora torget i Södertälje, så om du är sugen på någon av dem så kan du gå dit och hämta den.  Josh, Anna Troberg och  Christian Engström ska hålla tal och Opassande liveblogga.

Vilket föredrar du?

Andra bloggar om: integritet, piratpartiet, maud olofsson, fredrik federley, thomas bodström, frivilligt drogtest

Jag gjorde cole slaw och kände mig fiffig som satan eftersom jag för att få ihop en middag bara skulle behöva steka det svindyra köttet sen. Upptäckte mitt i att jag saknade en del av kryddorna och modifierade alltså ett annat recept. Två matskedar dijonsenap ger ganska mycket smak om någon undrade och toppar man det med fyra vitlöksklyftor så…

När jag stekte köttet sen så tänkte jag krydda med salt, peppar och vitlökspulver och en aning paprika på det. Det jag egentligen kryddade med var salt, svartpeppar, en aning paprika och vitpeppar. Sa jag att köttet var dyrt? Och väldigt mört.

Ja, och så har gossen 39,4 graders temp så här hastigt och lustigt på kvällskvisten. Om det var jag så skulle jag feberyra och huttra om vartannat. Han är lite rosig om kinderna och möjligen lite slöare i sina rörelser. Han gnäller inte ens alltså. Det var nog sandlådan som gjorde det.

Måndag var det va?

Andra bloggar om: dålig dag, biff, laga mat, feber, sandlåda, föräldraskap, peppar, krydda

Jag gick med i Piratpartiet i efterdyningarna av protesterna mot FRA-lagen. För mig har fildelning aldrig varit en fråga som berört mig och patenträtten intresserar mig inte ett dugg. Det som däremot intresserar mig är rätten till privat kommunikation, rätten till integritet och rätten att inte behandlas som en brottsling utan misstanke.

Faktum är att det var med viss sorg jag gick med, för jag ville inte behöva göra det. Jag ville verkligen kunna rösta på ett vård-skola-omsorg-parti, särskilt eftersom jag, som undersköterska på ett äldreboende lever mitt i det och ser hur det är.

Det senaste året eller så har jag dock till och från haft en gnagande känsla av att något har förändrats utan att riktigt kunna sätta fingret på det. Jag upplever det som att det längs vägen har blivit viktigare att synas/höras än att faktiskt ha något att säga. Integritetsfrågan har fått ge vika därför att människor uttalar sig i partiets namn om saker som jag upplever inte hör partiet till och ibland är gränsen mellan en privat åsikt och partiets hårfin. Sånt förekommer naturligtvis i alla partier, men jag är inte medlem i ett annat parti och har aldrig heller varit.

Självklart har alla rätt till en åsikt, även avvikande sådana och för all del obekväma också, men ska man uttala sig som företrädare för ett parti där man kommit överens om att stå för A, så blir det inte riktigt bra att i ren bekräftelsetörst hojta Z, för det är typ coolt.

Det har blivit svårare och svårare för mig som enskild medlem att prata politik i min bekantskapskrets och försöka motivera människor jag känner att rösta pirat, för istället har jag fått bemöta diverse uttalanden som inte är mina (eller ens partiets) och faktum är att en del av dem har gjort mig väldigt, väldigt trött. Jag vill inte peka ut någon och det handlar inte enbart om traditionell media utan också om gnäll och skrik i panik på bloggar, forum och diverse andra sociala medier.

Med detta vill jag säga att som jag känner nu så kommer jag inte att förnya mitt medlemskap när det blir dags. Jag tänker inte gå ur med buller och bång och gapa om att “ni” är dumma i huvudet eller ta på mig en offermössa, utan konstaterar bara att det parti jag gick med i var fokuserat och det parti jag nu ser är det inte. Jag kommer fortfarande att lägga min röst på Piratpartiet (personrösta dessutom) för att det är det enda alternativet just nu med två block som faktiskt är förvillande lika och så SD lite på kanten. Men min partilojalitet är inte större än att när jag ser mer och mer ändamålsglidning av människor som vill synas på bekostad av partiet och möjlighet till reell förändring i riksdagen så får det vara.

Är det verkligen värt att tappa en plats i riksdagen på grund av sånt? För det är ju vad det handlar om, att du och jag som representanter för ett litet parti kan kosta Piratpartiet en plats i riksdagen och således i förlängningen möjligheten att vrida samhället bort från övervakningsiver, absurda skadeståndskrav och olagliga tecknade bilder. Man måste inte uttala sig bara för att det går och man måste definivit inte göra det på ett sätt som man tror ska ge mer genomslag, för våra frågor är faktiskt tillräckligt viktiga alldeles för sig själva utan extra allt på.

Jag hoppas att de som ska representera Piratpartiet helt enkelt tänker efter innan istället för efter och att man funderar över konsekvenserna, både för en själv och för partiet. Det kan inte vara rimligt att jag som medlem ska behöva försvara och förklara dumhet på dumhet för att människor som jag ändå upplever som intelligenta sådana inte kan lägga lite band på sig själva för att de har rätt att uttrycka sig och gillar uppmärksamhet.

Det är nästan att år kvar tills mitt medlemskap går ut och jag hoppas verkligen att jag vill förnya det igen då.

Andra bloggar om: politik, damage control, tänka först och prata sen, piratpartiet, val 2010, medlemskap, tvivel, integritet

Det låter väl gulligt?

Det som gör det hela kul är när de i samma artikel slår sig själva på bröstet för att ha infört barnbidraget och föräldrapenningen samtidigt som de byggde ut barnomsorgen. Missförstå mig inte nu, jag tycker att alla de tre grejerna är väldigt bra, men med tanke på att jag nu när jag plockar ut 5 dagars föräldrapenning enligt sjukpenning nivå och får ut 6700 kronor (+/- några kronor) så blir det tragikomiskt.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att om jag blev dumpad så skulle jag få det lite besvärligt ekonomiskt och jag skulle förmodligen bli tvungen att älska havregrynsgröt utan mjölk och ändå behöva hjälp av socialtjänsten. Alliansens fel! skriver inbitna sossar då, men det är inte alliansen som har sett till att min underskötersketjänst inom omsorgen inte betalar sig mer och är på deltid.

Det är roligt att ett par socialdemokrater, som jag antar går “mina” ärenden, alltså, värnar om den lilla människan, vi som inte har råd att handla på NK utan som jämför kilopriser på stormarknaden och som vet att när pengarna är slut så betyder det just slut, inte att man kan hämta mer i närmaste bankomat, eller ta det på kortet, på allvar(?) föreslår en tjänst som deras politiska målgrupp inte kommer att kunna dra nytta av alls, samtidigt som man mer eller mindre tydligt antyder att Fredrik Reinfeldt och hans gelikar faktiskt vill att människor ska vara fatta och lida.

Om man inte skattesubventionerar detta förstås, men det skulle ju rimma mycket illa tillsammans med den socialdemokratiska avskyn för RUT-avdraget. Skattesubventioner är som vi alla vet något som ger rika människor mer pengar (och tid) och fattiga människor får titta på och dessutom så har vi tillbaka PIGAN som är en förtryckt kvinna som rentav är en hemslav, till skillnad från BUTLERN som ju utför ett viktigt och högt kvalificerat arbete som gynnar alla. Och så har butlern en penis.

Det är kul det här.

Andra bloggar om: butler, pigdebatt, tunnelbana, roligt, socialdemokraterna, valrörelse 2010, solidaritet

Trots allt så ligger Sverigedemokraterna numera ganska stadigt över eller runt 4%-spärren oavsett vad man tycker om det, och frågan är om våra riksdagspartier när det väl gäller verkligen kan låta bli att arbeta med dem. Har de ens den rätten när folket har röstat in dem? Vågar de verkligen utlysa ett nyval med risk att förlora makten om det var alternativet? Vill vi ge dem den rätten?

I Nederländerna har regeringspartierna skrivit ett dokument för att visa skillnaderna på deras syn på minoritetsreligionen islam. Vad sa egentligen partierna om samarbete med Frihetspartiet innan valet? Jag vet inte och jag är för lat för att ta reda på det själv, men jag frågar mig det ändå med tanke på hur våra partier slåss om hur lite de tänker samarbeta och vem som kan frysa ut Sverigedemokraterna mest.

I sann demokratisk anda förstås. Nu råkar det vara så att medborgarna uppenbarligen inte vet sitt eget bästa om de röstar fel och då måste man förstås ordna det ändå. För deras egen skull.

Frihetspartiet har en del likheter med Sverigedemokraterna i och med att de konsekvent har vridit de flesta frågor till att handla om islam på ett eller annat sätt. Sverigedemokraterna har lärt sig att omfamna vissa invandrare, de med rätt tro, för då kan man enas i sin rädsla och sitt hat mot muslimer. Här i Södertälje blir det ganska intressant att läsa om “islamhotet” med tanke på att det nästan inte finns några muslimer här, men det är de som kommer att driva oss alla i fördärvet!

En annan sak som slog mig med full kraft är att det är precis så här det blir när politiker försöker kontrollera informationsflödet och begränsa människors rätt och möjlighet att uttrycka sig.

Vi har idag partiledare för riksdagspartier som på allvar säger att de kommer att frysa ut ett visst parti om medborgarna som de arbetar för röstar in dem.  Man vägrar att ens prata om existerande problem och pratar istället om att man kanske borde förbjuda medlemskap i vissa organisationer. Verkar det verkligen vara sunt?

Jag har bekanta som säger att de funderar på att rösta på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet just för att de andra säger att de tänker vägra att befatta sig med dem, för det är inte okej att göra så i ett demokratiskt land. Det är faktiskt inte det.

Vill vi ha det så?

På samma sätt så pratar Folkpartiet om att förbjuda burka i skolan. Skoluniform nästa? Jag förstår visst problemet med att vara heltäckt i en miljö som till exempel skolan, men förbud är naturligtvis inte en lösning, särskilt inte med tanke på hur få burkabärare vi har i Sverige. Bara för att det är tillåtet att bära ett visst plagg så betyder det förstås inte att man måste anställa någon som gör det bara för att h*n söker en tjänst.

Vi måste låta information spridas och vi måste låta alla ha rätt att komma till tals, inte bara säga att de får det utan också mena det. Rent krasst så måste vi bemöta Jimmie Åkesson och hans gelikar och visa att de överdriver och hittar på och definitivt peka på resten av deras partiprogram. Som det är nu så försöker man tiga ihjäl obekväma åsikter och problem och gör sitt bästa för att förbjuda andra samtidigt som man lite i taget inför kontroll efter kontroll av oss och våra åsikter.

Hur länge är dina åsikter okej?

Nej, det är inte så jävla roligt att folk är dumma i huvudet och tycker dumma saker, men de kommer inte att sluta för att man förbjuder dem utan det enda som händer är att vi andra till slut inte heller vågar säga något för att vi inte vill riskera att straffas. Av staten märk väl!

Det här är den stora orsaken till att Piratpartiet behövs i riksdagen. För att vi inte ska tiga ihjäl och förbjuda åsikter. Alls. Och det är precis det som händer nu och precis som vi vänjer oss vid att bli lite mer övervakade, lite mer kontrollerade, så kommer vi också att vänja oss vid att vissa saker talar man inte högt om och vissa saker försöker man inte ens ta reda på själv. Det här måste helt enkelt få ett slut.

Och förresten, är det inte ganska gott med hallonsaft?

Andra bloggar om: Sverigedemokraterna, demokrati, integritet, samarbete, val 2010, nederländerna, piratpartiet, övervakning, kontroll, förbud, islam

Det är för övrigt den bästa nyheten de senaste dagarna, om någon nu undrar.

Andra bloggar om: piratpartiet, johnny olsson, enligt min humla, facebook

Jag vet inte vad han lärde sig av det faktiskt. Socialt samspel eller inte.

Däremot så lärde han sig att gapa högt och länge hos sin farmor. Och hon är naturligtvis inte alls jämnårig med honom.

Andra bloggar om: social samvaro, småbarn, inlärning

Nu finns en valguide som riktar sig till oss som för tillfället inte orkar med mycket text och som har lättare att relatera till Barbapapa än Jan Josefsson.

Läs den! Sprid den!

Andra bloggar om: barbapapa, politik, demokrati, enligt min humla, piratpartiet

Intressant med tanke på att det tar mig en halv evighet att göra detsamma.

Andra bloggar om: samsung galaxy spica, barn, twidroyd, twitter

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte riktigt, så jag var faktiskt tvungen att fråga Josh om vi “bestämde” att nu kör vi, och han säger att vi gjorde det så jag får väl lita på det. Mitt minne är lite rörigt för just den tiden.

Som jag minns det var det i alla fall så här. Vi fick ihop det sommaren 2003. Redan innan och definitivt i början så pratade vi mycket om vad vi ville, vart vi skulle och.. ja, såntdär som alla borde prata om. Till viss del så tror jag att allt prat då hängde ihop med att min mamma dog bara någon månad efter att vi parat ihop oss och min då sextonåriga syster flyttade in hos mig. Det fanns inte riktigt tid att tramsa och känna sig för, utan vi kastades mer eller mindre in i ett allvar som en alldeles färsk kärleksrelation inte riktigt är beredd på.

Det framkom ganska snart alltså att vad gällde barn så var det något vi önskade oss och lite löst sådär så sa vi väl att när min syster flyttade ut, då minsann. Samtidigt så var jag väldigt bestämd i att om jag blev gravid tidigare så var abort inte ett alternativ för min del och jag kan inte minnas att jag mötte något som helst motstånd där. Och sanningen att säga så ansträngde vi oss väl inte direkt för att undvika en graviditet heller.

Kort sagt så kan man säga att för oss var det något av en ickefråga. Det blev en fråga sen eftersom tiden tickade på, men inte vad gäller vad vi ville. Det tog lång tid från att vi pratade om det, men inte för att vi inte kunde bestämma oss, utan för att det var helt enkelt så lång tid det tog för oss.

Jag tror att om man väntar på det berömda rätta tillfället så kan man vänta hur länge som helst. Det finns inget perfekt tillfälle helt enkelt. Om man har pratat om barn och vill samma sak, så tycker jag att man ska fundera över hur partnern skulle vara som förälder. Helt enkelt, vill jag att den här människan ska vara far/mor till mitt barn även om vi inte älskar varandra? Det kan hända. Inget man vill tänka på i samband med barnagörande, men ändå krass verklighet.

Sen ska man också vara mycket medveten om att man skaffar inte barn, man får dem. Det är inte bara att göra ett barn för alla och många väntar alldeles för länge. Rent fysiskt alltså. Man är inte lika fertil när man är 35 som när man var 22, även om det inte behöver betyda att man är en öken heller, men man ska vara medveten om det när man tänker att “nästa år”.

Andra bloggar om: barn, baby, fertilitet, relationer, få barn

Vi satte oss i bilen som sagt och var tryggt förvissade om att övertrötta gossen skulle sova de där milen till Kungens Kurva. Man kan säga att han vann, för han satt där bak och blubblubblbblablabla för sig själv och vi fattade ingenting. Väl framme så var IKEA kul den här gången också, fast han började ju se lite krokig ut och vi kände oss definitivt krokiga som turades om att bära på honom tills vi kunde hitta en såndär fiffig vagn med barnsits. Han började faktiskt vråla när vi stod i kö för att beställa köttbullar, men inte ens då rörde det sig om några avgrundsvrål  i jämförelse med de andra ungarna som var där. Och jo, IKEA i lunchtid är ganska gapigt.

Hur som helst så satt han i en soffa och käkade köttbullar och potatis och blev en glad unge i takt med stigande blodsocker, och eftersom vi nu hade en vagn att köra honom i så blev det mesta enklare. När vi var klara och skulle plocka ihop våra saker på lagret vid tvåsnåret kastade jag en blick på gossen som då har en mycket dimmig blick och klar slagsida. Han somnar alltså sittandes!

Bara att lyfta ur unge och bära på honom och sen stoppa honom i bilen där han så lämpligt vaknade efter att ha sovit i säkert en hel kvart. Tror ni han sov på vägen hem? Hemma? Icke! Strax före åtta på kvällen klappade han ihop och då under ljudliga protester, för han var inte trött.

Det jag tycker är intressant i det här är att under hela dagen så skrek han 1. av hunger och 2. när vi försökte söva honom. Fick han bara vara uppe så var allting bra, men när unge vinglar som ett fyllo av trötthet så behöver han faktiskt sova. Vi kunde till och med skruva ihop soffbordet med honom sittandes bredvid oss. Ja, han försökte stjäla skruvmejseln och ja, vi fick distrahera lite med leksaker, men ändå.

(nej, det är klart att han inte är sådär jämt. Ibland är han ganska billig, men han tycker nog att vi är ganska billiga ibland också. Som när vi säger att han ska sova till exempel)

Ja, vi köpte en såndär liten poäng (den heter så) åt honom. Jo, den var väl kul. Inte lika kul när man försöker ta sig ur den och ramlar framlänges och tar emot sig med händerna. Jag tyckte att det var mycket bättre än att ta emot sig med ansiktet. Hans relation med fåtöljen fick ingen bra start kan man säga, men soffbordet är kul.

Är ni mätta på gosse nu?

Andra bloggar om: gossen, världens enklaste unge, ikea, köpa soffa, barn, sömn

Gissa vem som vaknar strax efter fyra i morse och har slumrat i max 45 minuter sen dess? Och nu är klockan tio i elva. Upplysningsvis så blir man lite stingslig om man inte sover.

Ledtråd: Det är inte jag. Verkligen inte.

Andra bloggar om: barn, sömn, tröttmössa, världens enklaste unge

Göran gör det.

Andra bloggar om: Göran Widham, Piratpartiet, demokrati, val2010, härskartekniker, debatt

Emma och Mia* hade snarlika frågor, nämligen efter bra knep mot kliande mygg- och knottbett. Nu är jag född och uppvuxen i Södertälje, så det där med knott vet jag inte så mycket om och myggen har aldrig gillat mig särskilt mycket, så det är ju lite knepigt. Varför trodde ni att jag skulle veta något om detta?  Jag tänker mig dock Xylocainsalva.

Göran på Livbåten hade en jättemärklig fråga om min sambo. “Är Johnny lika drastisk och slagfärdig i privata samtal som han är på sin blogg? Hur står du i så fall ut?” Jag tycker inte att han är så drastisk, men det kanske handlar mest om ordval egentligen. Jag väljer att tolka det som “är han likadan privat som på bloggen och hur står du då ut?” och på det så säger jag väl ja, det är han. Han är sådär sur jämt och jag gillar sura killar som gillar min mat. Han sa en gång att mina köttbullar var godare än hans mammas. Det är kärlek det, för hans mamma kan verkligen laga mat.

Danni hade flera frågor; ”

Jag skulle vilja läsa mer om katterna och deras upptåg, för vad jag förstår har ni kvar dem? Sedan är det alltid kul att läsa om barns upptåg och påhitt förstås. Eller om barnet överhuvudtaget, vad gillar han, vad tycker han illa om, vilken sorts personlighet har han?

Jag undrar också var du skulle bo om du kunde bo var som helst? Hur skulle ditt liv se ut om du var så rik att du aldrig behövde tänka på pengar mer?”

Det där med katterna är ju lite svårt sådär på rak arm. Vi har ju kvar dem ja, men de gör faktiskt inte så mycket nya roliga saker. Lilla katten, som inte är så liten längre alls är rädd för Gossen, vilket inte Dumma katten är, så det är hon som blev brutalt älskad kan man säga. Fast han är försiktig med henne. Jag borde skriva mer om dem, men det blir liksom inte av och så här blir det svårt att göra det när det inte är en specificerad fråga.

Gossen då. Han är en ganska lugn och trygg sådan som älskar Upsy Daisy som är med i programmet I drömmarnas trädgård som visas på svtB på mornarna. Kort sagt skulle man faktiskt kunna säga att han är världens enklaste unge. Egentligen. Han sover bra, äter bra (och allt), växer bra, är ungefär hårdast när det gäller (som när man får sprutor) och går numera utan stöd, om än något vingligt fortfarande. Han har varit förkyld två gånger eller något sånt och nu har han värmeutslag runt halsen. Och så har han ett riktigt elakt skratt. Han kan skratta “normalt” också, men ofta så kör han med sitt “evil baby”-skratt, så vi tror att han kanske tänker bli Bond-skurk. Bond som i agenten alltså. Det är lite samma sak där, specifika frågor är lättare att svara på, jag är inte så bra på att blablabla min fantastiska unge. Även fast han ju är ett geni alltså.

Alltså, jag trivs ganska bra i vår lägenhet, men större yta skulle inte vara fel, men annars är det viktigaste för mig att känna mig trygg i mitt hem. Det betyder att jag vill bo där Josh bor och förstås där Gossen bor. Därmed inte sagt att jag inte klarar mig själv, men min familj är en del av mig. När Josh var i Almedalen var det skönt de första två dygnen, sen kändes det som om jag hade tappat en vital kroppsdel någonstans.

Skulle jag ha löjligt mycket pengar så skulle jag trivas alldeles utmärkt med att göra det jag gör nu, minus hålla koll på utbetalningar från Försäkringskassan. Det vill säga skrota omkring här hemma, skriva blogginlägg och vara med Gossen. Det låter jättetråkigt, men man kan ju göra saker med Gossar också. Jag är ganska billig i drift.

Anna undrade om jag tycker att det är okej att skolbarn dricker ett glas cider med 0,2% alkohol. Med tanke på att gränsen för alkoholfritt går vid 0,5% så ser jag inga som helst problem med det. Då är det nog ett större problem med läsk till maten varje dag som många barn får. När jag var barn så delade man på en glasflaska med dricka, är det 33 cl de innehåller?

Nej, nu får det räcka för den här gången. Jag har en (egentligen två) frågor kvar, men det får bli i ett annat inlägg.

Var det kul det här förresten?

Andra bloggar om: frågelåda, personligt

Dessutom så är det ganska skönt att ligga och titta på tv, men eftersom Josh är 193 centimeter lång så får inte jag plats om han lägger sig i vår nuvarande tvåsitssoffa. Jo, han sover jättebra i den också om någon undrar.

Kort sagt så har vi varit inne på att köpa soffa. En ny för första gången istället för fådd/ärvd som vi alltid haft hittills. Vi åkte till Ikea med ettåring som nyligen lärt sig gå utan stöd och skulle då samsas om vilken soffa vi vill ha och helst då utan blodvite eller krispig känsla i bilen på väg hem. Inte helt lätt kan tyckas, och oberäknelig ettåring gör det hela ännu mer spännande.

Det visade sig att han älskar IKEA. Han har gillat att åka dit förut också, sittandes i sjal eller sele, men nu när han själv kunde gå mellan sofforna och smaka och känna på dem. Åh, vilken lycka!

Vi hittade en soffa. Ganska snabbt dessutom, men istället för att löpa amok så bestämde vi oss för att fundera på saken, i alla fall i bilen på väg hem och sen beställa soffa (och lite annat) via hemsidan.

Eller inte. För precis den varianten i specifik färg finns inte. Alls. Varianten i annan färg finns, precis som färgen finns, men inte i den varianten. Samtidigt som jag vet att den existerar, vi har ju suttit i den! Den är hur som helst inte sökbar.

På IKEAs hemsida kan man chatta med kundtjänstpersonal, så jag passade på och får svaret att den ska gå att beställa, men att de inte har alla produkter på hemsidan. Jag kunde ringa och beställa den.

Okej. Fint. Men nu råkar det vara så att jag kanske ville ha flera saker. Att jag inte har någon IKEAkatalog (jag letade efter de andra sakerna jag ville ha också, jag vill bara ha saker som inte finns) och för all del att jag kanske tycker att det är jävligt bekvämt att beställa saker över nätet där jag själv ser beställningen klart och tydligt och inte behöver upprepa mig eller för all del fundera över vad jag beställde eller inte när samtalet är slut.

Så sa jag inte till chattmänniskan, för det är inte hennes fel att IKEA inte fattar något.

Hur kan det vara enklare för någon att bara en del av sortimentet finns på nätet? På vilket sätt är det enklare att jag ringer och “jaaaa..jag såg en soffa som såg ut ungefär så här, du vet.. och så bredvid den så stod det där bordet, det var brunt.. den vill jag ha. Jaha, det var på IKEA i Kungens kurva. Nej, jag har tyvärr ingen katalog” istället för att jag åtminstone kan söka rätt på varan på hemsidan.

Ja, jag är ganska gnällig. Alldeles riktigt.

(jag har inte glömt frågelådan heller, om jag hade fått beställa sakerna jag ville ha istället för att bli förbannad så hade jag kunnat svara på frågor)

Andra bloggar om: ikea, handla hemma, kundtjänst, internet, webshop

Det blödde ganska mycket faktiskt och nu har ett plåster på och det gör ont också. Dessutom är det svårt att skriva på tangentbordet med ett finger mindre.

Vem ska ta ansvar för det här?

Andra bloggar om: ananaskaka, olycksfall i köket, blodvite, ansvar