Julefrid?

Jag tänkte på det redan i tisdags när den första artikeln kom om barnen som inte fick fira jul med mormor och farmor för sociala myndigheterna. Självklart en mycket tragisk historia, mamman till två små barn blir mördad av pappan och barnen blir placerade i jourfamilj. Tydligen hade släktingarna kommit överens om att dela julafton mellan sig och barnen skulle vara halva dagen hos mormor och halva dagen hos farmor. När myndigheterna fick nys om det blev det stopp däremot, med motiveringen att barnen inte fattar att det är jul. Den äldsta är två år eller så.

Om vi för sakens skull antar att barnen har det bra i sin jourfamilj och efter vad jag förstås så träffar de sina släktingar regelbundet, är det en så okänslig tanke att barnen kanske mår bättre av att vara på ett och samma ställe hela julafton istället för att kuska runt?

Jag förstår att mormor och farmor är ledsna över att inte få ha barnbarnen hos sig och kanske hade föräldrarna kuskat runt på precis det här sättet om det hade varit möjligt, men det jag frågar mig är ändå om man verkligen, om man rannsakar sig själv, har sett till barnens bästa då? Märk väl att jag bara använder de här barnen som ett exempel, men jag tycker ändå att de resonerar lite märkligt.

Tänk på barnen som måste fira jul hos en jourfamilj. Det låter inte så roligt när man säger det så, men om man istället säger att barnen firar jul hemma i år, där de faktiskt bor, det är väl inte så eländigt?

För man är jävligt snabb med att dra till med att julen är barnens högtid och de ska ha klappar och tomte och godis och vi vuxna sliter i våra hårtestar för att antingen hinna färdigt med allt innan alla kommer eller hinna runt till alla, stanna tillräckligt länge för att ingen ska bli ledsen och någonstans i det där ska vi hinna hämta andan själva också.

Det är inte alls konstigt att folk skiljer sig efter såna här storhelger och jag tror inte alls att man tänker på barnen och att det är ”deras” högtid. I helvete heller! Det är mormor som med en djup suck tycker att man stanar för kort stund, det är farfar som köper en radiostyrd bil till sonen fast man uttryckligen sagt att skit som låter ska vi inte ha och det är någon ingift moster som berättar hur man egentligen tillagar en julskinka och sen ska alla tävla om vem som köpte de finast julklapparna. Gånger två då, för är man ett par så har man varsin släkt som vill ha sitt och det är inte alls ovanligt att familjekonstellationerna har ändrats över åren så att varje släkt dessutom är lite uppdelad.

Så man baxar in sig själv och ungarna om man har några i bilen på julaftons morgon och sen kuskar man runt och eftersom tiden är kortare än någonsin just på julafton så är man arga på varandra redan innan man lämnat hemkommunen och om man har tur så kommer man fram (istället för att ligga med brutet ben eller något ännu värre i lämpligt dike) och ler lite pliktskydligt fast man i huvudet redan sitter i bilen på väg till nästa.

Och sådär håller man på, år efter år för att alla tycker sig tänka på barnen och alla har rätt till dem just på julafton.

Verkar det så jävla genomtänkt?

Andra bloggar om: , , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Julefrid?

  1. Carina skriver:

    Nej, och precis av den anledningen slutar vi med runtkuskandet nu. Nu ska tjejerna hädanefter få en egen jul. Hemma. Det var ju inget krångel egentligen för nu kommer ju de som vill träffa oss och barnen hit istället.

  2. Morrica skriver:

    Nej, det är inte klokt, det är vansinnigt galet på alla möjliga sätt. Julen blir ångest för alla, stressnivåerna alstrar tillräckligt mycket el för att man skulle kunna lysa upp en genomsnittlig svensk stad (men eftersom vi inte kan ta tillvara det går det till spillo), miljön tar stryk av all trafik och människor inom sjukvården får jobba häcken av sig för någons förväntningar på ‘hur det ska vara’.

    Dumt.

    Vi gör revolution

  3. msn00b skriver:

    men eller hur? Nästa år firar vi på sandstrand och får jag höra något jävla gnäll om att man ju faktiskt måste träffas på jul så tänker jag påpeka 1) Vi hr inga barn än så vi passar på att skita i julen medans vi kan. 2) Om vi bara lyckas träffas till jul så kanske inte problemet ligger i att vi åker bort just den semesterveckan på året utan att ingen vill ses under årets resterande 51 veckor?

  4. msn00b skriver:

    och ytterligare en kommentar såhärnär julen passerat och jag kan tänka på något/någon annat än mig själv:

    Nej jag anser nog att du har helt rätt. Jag ser inte alls problemet med att de där barnen får bli kvar där de bor över julen om syftet är att slippa flänga runt och nä jag tycker inte att det är något som helst konstigt med motiveringen att de ändå inte förstår att det är jul. Däremot kan jag tycka att det är lite märkligt att barnen inte placeras ut i släkten utan hålls i jourhem, där har vi en konstlad samhällsfunktion som är lite märklig i mina ögon om det nu inte är så att släktingarna är så fruktansvärt gamla att de på inga villkors vis kan ta hand om barn.

  5. Drottningen skriver:

    msn00b: Jag tror att man brukar placera barn hos släktingar i första hand faktiskt. Själv blev jag ju med tonåring på precis det sättet en gång i tiden 😉 I det här fallet gissar jag att man placerat dem på ”neutral” mark tills rättegång och allt det är över.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *