Decenniet som gick

Jag har tänkt i flera dagar att en sammanfattning av något slag borde jag väl kunna presentera, men sen har det inte blivit så mycket mer än just lösa tankar. Ett tag tänkte jag mig något i stil med en såndär lista över det senaste året, som ju i sig har varit sannerligen intressant på det privata planet, men sen gick jag över på hela decenniet, som också det varit galet omvälvande och nu är jag lite osäker på vad det blir.

2009. Jag gick ut hårt med en sjukskrivning, men lyckades ändå knipa om orsaken som redan då var så löjligt uppenbar om man såg mig, så ni anar inte. Det blev en hel del snopna kommentarer på Bloggalan i februari kan jag säga. Någon trodde att det snart var dags redan då, så ni kan ju tänka er. Lågt liggande moderkaka som sen övergick i förvärkar som sen blev ett ryggskott och varför inte nässelutslag (puppp, jo, det ska vara 3 Pn) som lämnade mig gråtande av sömnbrist och kliärr på kroppen och… Låt oss fortsätta med havandeskapsförgiftning som gör att förlossningen måste sättas igång och.. ptja.. varför gör det enkelt för sig? 12 timmars värkarbete och så ett akut snitt på det. Detta förutom de så kallade ”normala” krämporna som foglossning, ryggont, halsbränna och jag vet inte vad.

Jag fattade inte det där utan lallade runt där i min tjockbubbla och trodde att det skulle vara så, ända fram till utslagen faktiskt. Sen ville jag ändå inte ligga på sjukhus utan tjatade mig hem efter 2,5 dygn. Sjuka människor ska ligga på sjukhus, inte jag, tyckte jag, ända tills en läkare tog sig tid att istället för att rabbla ”du har gått igenom en stor bukoperation” säga att ”men du fattar väl att vi inte kan släppa hem någon med havandeskapsförgiftning hur som helst”. Det fattade jag och stannade i sängen och låg jääävligt stilla i god tid innan blodtrycket skulle tas, så att jag skulle bli utsläppt någon gång.

Andra halvåret blev lite lugnare, till stor del för att man inte kan svinga sig i några lianer eller klättra i berg med ett hål i magen, men vi flyttade när Krypet var drygt en månad gammal och sen har jag mest gjort bebissaker (bland annat försökt anordna ett dop som slutade med att prästen blev sjuk! Men han blev ändå döpt, men datumet som står på alla presenter är inte det egentliga dopdatumet) och nu har den lille parveln till och med fått en tand och väger något i stil med åtta och ett halvt kilo.

Det var året. Decenniet gick lite i samma stil skulle man kunna säga. Jag gick ut hårt där också med att inleda 2000-talet väldigt nyseparerad och olycklig efter en sexårig relation tillsammans med två goda vänner av olika kön. Är det någon som blir jätteförvånad om jag säger att det verkligen klickade mellan de två på nyårsnatten där?

Alltså, jag lovar, man kunde ta på spänningen mellan dem och idag är de faktiskt gifta och har två barn. Så kan det gå. Jättekul för dem, men ptja.. just där och då tyckte jag att det var ett sannerligen ironiskt skämt. Låt hon den där lilla med det krossade hjärtat få se ljuv musik uppstå.

Så jag ställde in mig på att bo själv i min sunkiga tvåa med mina katter och så var det väl bra med det. Lite surt sådär. Mn timanställning övergick i ett längre vikariat så att jag kunde betala mina räkningar i alla fall och när det sen dök upp en nattjänst så sökte jag och fick den. Och på samma tjänst sitter jag idag.

Under de här första åren så slösurfade jag en hel del på internet vilket resulterade i många intressanta kontakter och ganska många spännande möten och mina bekanta tyckte nog att jag blev knepigare och knepigare och nog var det väl ändå rätt farligt med de däringa internetbekantingarna? Jag har aldrig varit det minsta orolig när jag träffat någon via nätet, utan idioterna jag har träffat har jag träffat ändå för övrigt, vilket enligt samma resonemang skulle betyda att man inte ska träffa folk annat än via nätet. Bland annat skrev jag en dagbok på Lunarstorm om något arbete som gjordes i min bostadsrättsförening och får en kommentar som lyder ”15, 17 eller 19?” vilket ju var husnumren och resulterade i ett besök och en kopp kaffe tio minuter senare eftersom det visade sig vara en granne.

Nu i efterhand fattar jag ju att jag gick in i en depression där efter separationen och den största anledningen till att jag ens överlevde är att jag inte orkade annat. Jag har inte jättebra koll på årtalen, men där i början någonstans blev jag inbjuden av ovan nämnda granne till ett slutet community som så här i efterhand framstår som något helt unikt och självklart lite fluffigt och skimrande. Qs-fikan på medborgarplatsen är än idag omtalad. Själv brukar jag dock muttra något om någon som var så upptagen av brunetterna och det var ju schysst att jag fick passa askkopparna i alla fall.

Speciellt var det i alla fall och många av de jag pratade med då har jag fortfarande kontakt med. En av dem är far till mitt barn, en annan är fadder till samma barn och gissa vad? En av dem döpte barnet också och ännu ett par stycken var gäster på dopkalaset. Förutom detta så är det ännu andra som jag träffar ibland eller har kontakt med på annat sätt.

2003 var året då jag och Josh fick ihop det och någon månad senare dog min mamma och man kan utan att överdriva säga att det lilla lugn jag hade sopades undan illa kvickt. Min då sextonåriga syster flyttade in och lite ironiskt så kunde man se det som att jag fick både man och barn på en gång, även om jag kanske inte hade väntat mig en tonåring. Det var många turer med det där också, men tack och lov så har jag förträngt det mesta av dessa oändliga möten på socialtjänsten och föräldramöten i skolan och.. tänk att Josh stannade kvar.

Åren som följer var nog så intressanta, men det var inte jag som var huvudpersonen.

Man kan säga att 2003 blev kulmen på en riktigt jävla usel början på decenniet och samtidigt början på något helt annat. Det gick ett par år där när jag bara överlevde i princip. Åt, sov, jobbade, härdade ut. Tillsammans med Josh och min syster.

Året efter, 2004, avslutades också med en förskräckelse kan man säga. En tsunami svepte in över bland annat Thailand, där en för mig mycket närstående befann sig. Fortfarande så är annandagen jobbig, fast de mina klarade sig.

2006 tog syster studenten och flyttade ut. Jag hade då sparat och sparat och sparat och samma dag som hon flyttade ut åkte vi till tippen med den fådda gamla smala 105-sängen och raka vägen till IKEA för inköp av två 90-sängar och en tjock bäddmadrass som jag skruvade ihop i sovrummet. Lite konstigt blev det där när vi inte längre behövde vakta tonåring och det bara var vi.

Minnesgoda läsare vet också att ett par katter har gått förlorade genom åren och även fast jag idag inte minns exakt när, så minns jag mycket väl precis hur och ont gör det ändå. Precis som det gör satan så ont att min mamma inte fick träffa Krypet till exempel.

2007 blev jag moster. Lite ironiskt sådär. Trettio plus med sambo, med visst.. låt den lilla systern få barn istället. Nu blev det ju en alldeles bedårande unge hur som helst, men nog tyckte jag att det var lite ironiskt allt.

2008 är året då jag till slut blev gravid. För att det inte skulle vara för trevligt och mysigt så passade Josh på att bli ordentligt sjuk och skaffa sig klippkort på akuten. Dagen innan satt vi på varsin akutmottagning och väntade på varsitt som skulle kunna vara livsavgörande besked. Han för att man mumlat ordet ”lymfom” och jag på gynakuten med flera dagars blödningar i bagaget.

Omvälvande som sagt. Ett decennium av lugn och ro skulle inte skada. Som kompensation menar jag.

Ikväll stannar vi hemma, äter ekokyckling och sen ska vi titta på fyrverkerierna över stan genom vardagsrumsfönstret. Jag, Josh och Krypet.

Andra bloggar om: årskrönika, decennium, 2000-talet, gravid, min mamma är död, gravid, födsel, kärlek, turbulens, livet