Det går åt kläder när man har småbarn

När man får barn så får man massor av presenter av folk och dessutom får man en massa kompisar också. Av någon anledning vill alla plötsligt vara kompis med de som har den lilla bebisen, vilket gör att man blir uppringd av avlägset bekanta som man inte har pratat med på åratal och släktingar som man inte har något gemensamt med alls dyker upp, hade vägarna förbi liksom. Och då med present som sagt.

Dessa presenter är så gott som alltid kläder och det går ju åt. Bebisar växer ju som ogräs (alltså, vi talar centimeter per vecka här) och så går de inte på toaletten och saknar bordsskick. Alla kvinnor vet också att det mest hjärteknipande man kan köpa är bebiskläder, detta oavsett om man ens gillar barn eller inte. Man blir ändå alldeles varm i hjärtat av att gå där och nypa i de småsmå byxorna och den där fullständigt bedårande lilla kepsen. Ja, ni fattar.

Knipet i hjärtat gör också att kläderna man får är små, mycket små. Storlek 56 till största delen och så några cyniska människor som köper storlek 62 och där och då så tänker man att min unge drunknar i de där kläderna och kommer inte att kunna ha dem det närmaste året. Ungefär en vecka senare upptäcker man att man byter kläder på ungen flera gånger om dagen för att man ens ska hinna använda alla kläder, åtminstone en gång.

Med lite tur så har man en kräkbebis som spyr ner sig så att man har en ursäkt, och så kan man gnälla lite över hur mycket tvätt det blir, men egentligen så älskar man ju att tvätta de där små, små kläderna och konstigt nog så småler man lite för sig själv både när man laddar tvättmaskinen (efter att ha släpat tvätten genom 8, och jag upprepar; 8 dörrar och en hiss för att ta sig till tvättstugan) och när man sen hänger upp dem. Helt galet är vad det är.

Sött som socker, inte sant?

Jag visste det här egentligen, men nu när jag står mitt i det så blir det lite mer uppenbart. De små, små kläderna som man kämpar för att hinna använda är ett minne blott och ligger sedan länge med sorg i hjärtat nerpackade med förhoppningar om att någon gång bli använda av ett annat barn, en annan gång och den lille Gossen har i alla fall ibland övergivit sin mors bröst för att inmundiga annan föda.

Så han hjälper till.
Spottar ut
Kräks
Skiter ner sig
Hjälper till vid blöjbyte

Och jag mosar bananer, grönsaker, blandar gröt, byter kläder flera gånger per dag och helt plötsligt så står man där och trodde att man hade sjuhundramiljoner bodys, men lådan ekar tom fast jag tvättade för ett par dagar sen och köksbordet är täckt av en krispig hinna av gröt, plommon och andra onämnbara saker.

Så visst går det åt kläder, men inte i storlek 56. De köper man som sagt för att få det där knipet i hjärtat. Kan vi inte sluta låtsas som om det görs för att det går åt? Det är storlek 68 som går åt, och de passar rentav en månad eller två också.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Det går åt kläder när man har småbarn

  1. msn00b skriver:

    Hördudu fin, jag har fått drottningfeber och håller på att läsa om din blogg från början (jo, för så gör man med bra böcker 🙂 ) Hursomhelst, jag snubblade över det här:

    ”För övrigt så måste jag nog fundera lite till på min plan i amningskriget om att pumpa ur tuttarna och låta mannen mata bebis på nätterna. Min arbetskamrat som ammat 3 barn har förklarat för mig att när barnet skriker så rinner det liksom till och om man då låter bli att amma så gör det ont i tuttarna. Jag får återkomma när jag har löst det hela.”

    Löste du det? Och hur? Är uppriktigt nyfiken och skyller på en livmoderspuls som skenar i 180 efter trettioårsdagen…

  2. Drottningen skriver:

    msn00b: fast alltså… ska jag behöva stå till svars nu för flera år gamla saker? Är jag politiker kanske? Är du min första stalker också? 😉

    Löste och löste… gossen sover mellan oss i sängen och har tuttarna till förfogande när det så passar unge herrn. Om han inte sparkas för mycket kan man amma i sömnen. Är det svar på frågan? För konstigt nog så minns jag inte alla inlägg jag nånsin har skrivit.

  3. Drottningen skriver:

    Nu har jag kollat upp det där inlägget och så här: jag har pumpat ur vid behov, men det är ju lite bökigt utan pump och så, men jag har redan från början gått ut och lämnat karlarna själva och så har Josh fått ringa när gossen blivit hungrig. Då har jag tankat gosse precis innan jag har gått så att vi vet att han faktiskt inte ÄR hungrig. Har jag tänkt vara borta lite längre så har jag pumpat ur också.

    Poängen är och var att det _går_ att lösa.

    (hade du förresten kommenterat på _den_ posten hade jag sluppit leta nu och vem vet, vi kanske hade fått igång en debatt;)

  4. msn00b skriver:

    Helt rätt, självklart borde jag ha kommenterat där istället, eller åtminstone länkat till korrekt inlägg. Jag gör det nästa gång, promise. Jag tänkte helt enkelt inte, utan skrev bara spontant. Klumpigt. Tack hursomhelst för svaret, Det var itne alls min mening att du skulle behöva stå till svars, jag var verkligen genuint nyfiken eftersom jag väldigt gärna vill att min sambo skall kunna vara självgående i så hög grad som möjligt med våra framtida barn om vi skulle få några och har funderat en del på just det där med att mjölk rinner till när man ligger och sover och barnet skriker och hur man löser det rent praktiskt så att man får sova.

  5. Drottningen skriver:

    Ja, alltså.. om du helammar (vilket jag iof rekommenderar) så måste du ju vara i närheten, men om du är t ex en kvart hemifrån så hinner ju ingen svälta ihjäl direkt..

    Men du, jag lovar att du inte sover om barnet skriker. Du vaknar förmodligen långt innan h*n skriker medan din sambo tryggt sover vidare, eftersom barnet inte skrikit. Så är det. Och du får inte sova, det är ju den arma sanningen, men den goda nyheten är att dina hormoner gör så att du tydligen kan sova i två-tretimmarspass utan att döda någon även om det tar ett tag att vänja sig. Och man kan amma i sömnen om man är tillräckligt trött.

  6. Essa skriver:

    Det känns som om jag sa att ni kommer sakna tiden då ni hade en tvättmaskin i badrummet…

    Fatta, när jag går på klädaffär för att förnya stassen till Essingen så får han inte plats i alla grejer. Alltså. Det finns kläder som inte görs i hans storlek.
    Han är för stor för det där sötaste, det näpnaste.
    Det är så man vill skjuta sig på plats.
    Sånt görs nämligen bara upp till stl. 74 eller 80.
    Nu köper vi i 86 eller 92.

    (!)
    (!!)
    (!!!)

    Det är verkligen inte klokt.
    Men en tröst till dig, kära medsyster i tvättkorgen, är att det går långsammare nu. Han växer inte LIKA fort nu, så nu hinner han ha det man köper mer än tre gånger. Somligt hinner faktiskt bli rätt … solkigt!

  7. Drottningen skriver:

    Essa: Ja, du sa det, men det får v e r k l i g e n inte plats någon tvättmaskin här, så det var ju bara att välja. Jag har saknat den varenda dag sen dess, men måste ändå erkänna att det inte varit fullt så jävligt att tvätta i tvättstugan som jag trodde, trots alla dörrar och att jag måste gå till ett annat hus.

    Man får ha lite mer kläder åt honom bara så att man inte behöver tvätta jämt

  8. Evasleva skriver:

    Vi fick mycket stl 62 och en del i 68 också. Men vårt problem var ju att vi hade en liten plutt som drunknade i stl 50! Men såna kläder fick vi inte, så det var bara att gå ut och handla! 😉

  9. Drottningen skriver:

    Evasleva: Jaaa.. så kan det gå. Sådär pyttepyttesmå kläder är ju lite luriga att få tag på också.

  10. Jenny skriver:

    När första kompisen fick barn för herregu snart 9 år sedan lärde man sig snabbt att alltid köpa för stora kläder, alltid i en storlek större för den aktuella var ju inte aktuell speciellt länge.
    Har svårt att att inte fnissa inför min ihopfantiserade syn av nedkladdat bord, nedkladdad unge och tom klädlåda. Fast eftersom jag har sladdsyskon kan jag nog dra mig till minnes nästan hur roligt det var. Jag ska nog vara glad att jag slapp tvätta, mata och byta blöjor då, utan bara behövde hjälpa till… 🙂

  11. Drottningen skriver:

    Jenny: Ja, nu lär det inte gapa några tomma klädlådor här än på tag. Vi är ju nästan sist i bekantskapskretsen med att få barn, så vi har att ärva som tur är. Dessutom blir det lite charmigt att som när vi döpte gossen hade på honom ett par byxor som han ärvt av bebis A, bara det att h*n i sin tur ärvt dem av bebis B, vars mamma skulle döpa gossen. ”Är det där X gamla byxor?” Ehh.. kanske? 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *