En stilla undran

I den här familjen valde vi bort inte bara nappen, utan också nappflaskan har det visat sig. Gossen suger fortfarande inte på tummen så om han inte börjar den närmaste tiden så gissar jag att han inte kommer att göra det när han är tolv år heller som några stycken i all välmening har förklarat för mig.

Nappflaskan var egentligen inte ett lika medvetet val som nappen, utan jag trodde ju att alla barn drack välling och det förstås i nappflaska. Sen började gossen äta. Jag gav honom en smakportion gröt till att börja med, orolig för magknip, förstoppning, allergier och så vidare precis som alla andra antar jag, men det enda som hände var att han ville ha mer gröt, så efter ett par dagar så åt han hela grötportioner. Då läste jag att man ska börja med små, små portioner och ge en tesked idag, två imorgon osv tills man kommer upp i en hel. Lite sent för min del då, men ni andra vet nu.

Man kan säkert tycka att det är ju taskigt att han inte får vare sig napp eller nappflaska, men han vet ju inget om det. Han vet att han fullkomligen älskar gröt och att det får man en stund efter att man klivit upp och strax innan läggdags. Eftersom jag fortfarande ammar så finns ju tillgången på mat nära under natten, men jag har medvetet försökt vänja av både honom och mig med att tysta gossen med brösten så fort han piper och för det mesta så är det inte det han behöver heller.

Nu skenade jag iväg, för det jag skulle skriva om var då gröt och välling. Alla barn dricker välling och således så kan man köpa gigantiska paket med välling. Jag gissar att inte lika många barn konsumerar gröt på samma sätt som vårt, varför man köper gröt i knappa trehundragramspaket i bästa fall. Det räcker inte särskilt länge kan jag berätta.

I förra veckan var jag i Järna hos antroposoferna (från och med nu kallade antisar, inte som skällsord utan som förkortning) och tittade i ett par av deras butiker. I en av dem sålde de ut barngröt med kort datum för tio kronor. Kort i det här fallet är i april. Inte så kort datum för en storkonsument, så att det skulle köpas gröt var givet. Det blev ju lite av en chansning, för även om han gillade sempergröten och hippgröten så betyder det inte alls att antisgröten är okej. Jag gillar estrellachips väldigt mycket, men vill inte alls äta OLW för att ta ett exempel.

Nu är det ju inte gossen som bestämmer i längden och efter den första skepsisen så äter han antisgröt med god aptit.

När jag senare jämförde innehållsförteckningarna på de två sorters gröt vi numera har hemma så blev jag lite förbryllad. För det första så innehåller den ena 38% modersmjölksersättning. Allvarligt? Och den består av 17(!) olika ingredienser. För att det ska bli gröt så får man lägga till åtta ingredienser till. Det är gröt det handlar om, inte biologiskt stridsmedel eller läkemedel. Havregröt för att vara exakt.

Den andra gröten heter müsligröt och innehåller tre sorters mjöl, frukt och en tillsatt vitamin.

Skillnaden i näringsinnehåll är försumbar, för jag har förstås gjort den jämförelsen också för att åtminstone försöka motivera skillnaden i antal ingredienser. Det står i och för sig på en med få ingredienser att barn som äter gröt efter sex månaders ålder ska få en tesked solrosolja i den för intag av viktiga fettsyror, men det motiverar knappast alla ingredienser i den andra sorten tycker jag.

Är inte det lite intressant? Varför behöver man så många olika saker för att göra vanlig gröt? Eller är det så att antisbarnen inte behöver lika många ingredienser som andra? För det är ju knappast så att den ungen som äter gröten med färst grejer i blir undernärd.

Andra bloggar om: baby, mat, gröt, välling, antroposoferna, järna, ingredienser