Ska vi ses? Men vad roligt

Alltså, de här klassåterträffarna, vad är grejen med dem egentligen? Är det någon som tycker att de är kul att träffa de man gick i skolan med för tjugo år sen och sen tappade kontakten med direkt eftersom man inte hade något annat gemensamt förutom att man gick i samma klass? För om man nu hade så mycket gemensamt så hade man kanske ansträngt sig lite för att hålla kontakten, eller för all del tagit kontakt under åren som gått. Det är ju inte så att det är jättesvårt att hitta varandra med alla sociala kanaler som finns hemma i var mans vardagsrum.

För mig känns återträffar mer som ”nu ska vi se vem som åldrats mest, tjänar mest pengar, har snyggast man och överlag blivit mest lyckad”, men vad vet jag egentligen? Jag har ju inte varit med.

Anledningen till att jag frågar är att jag fick ett mail från en människa som jag gick i grundskolan med som undrade just om jag skulle komma. Vi lekte ju ett par gånger, men att påstå att vi var nära vänner är ju att ta i. Jag minns inte att någon var min bästa vän, utan snarare som att jag fick vara med lite på nåder. Jag hade inte gått på dagis med de andra och uppfattades förmodligen som lite konstig.

Det lilla jag har läst om såna här träffar är att man nästan direkt faller tillbaka rätt in i samma roller som man hade då. Jamen vad kul det låter. Verkligen.

Kanske är det jag som inte fattar bara, det kanske är jättekul. Jag kan bara för mitt liv inte komma på vad jag ska prata med de här människorna om. Jaha, hur är läget? Vad gör du nu för tiden?

Edit: Jag har tydligen dubbelpostat och ingen har sagt något utan istället har jag fått kommentarer på båda inläggen, men eftersom dubletterna irriterar mig så tar jag bort det ena och kopierar in kommentarerna här.

Karibien skriver: Precis så är det. På ett ögonblick regredierar man till högstadieålder och alla intar sina gamla positioner. Klassens clown drar skämt som blir grövre i takt med nivån i glaset. Klassens brud skrattar åt alla skämten och hänger storögt beundrande vid armen på mannen som alla visste skulle lyckas. Medelmåttor av båda könen lyssnar artigt och grämer sig över att de tackade ja till inbjudan. Men så finns det de där som överraskar. Den omogne retstickan som vuxit nån decimeter i höjd och femtio år i personlig utveckling. Som med ödmjuk anspråkslöshet berättar om toppresultat i idrott, en spännande vändning i karriären och bilolyckan som sånär kostade honom livet. Det är då man känner att det var värt att gå på klassträffen.

Två träffar har jag varit på, och så har jag förstås hört berättelserna från vänner och bekanta. Klassträffen är en chans att upptäcka något oväntat hos någon du trodde att du kände en gång. Men mest är det samma gamla skämt, en portion skryt, skvaller om de icke närvarande och så lite dåligt ölsinne på det. Högstadiet revisited: nu med flyende hårfäste och bredare höfter. Jag är verkligen glad att jag fick möta den vuxna versionen av retstickan. Men nästa återträff får de ha utan mig.

och så Jenny som i sin tur skriver: Gå inte då 🙂 Jag har inte gått på återträff från högstadiet eller gymnasiet. Den senare blev jag inte ens inbjuden till, så det var väl tur att jag ändå inte var intresserad av dem 😀 Tycker alltid det känns… meningslöst. Mamma o pappa har gått på sina återträffar, 10-,20-, 30-årsträffar osv. Numera är ju hälften döa och resten grå och skrynkliga så nu spelar det ju inte så stor roll. Men jag inbillar mig att de stod närmare sina klasskamrater än vi som gick i skolan på 70-90 talen…

Edit 2: Och av en händelse sprang jag på min gamla klassföreståndare från den tiden just idag. Vad är det för odds på det? Det var ganska precis tio år sen sist. Faktiskt den stora behållningen av de där åren och en sån människa jag faktiskt gärna träffar på oftare.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det här inlägget postades i personligt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ska vi ses? Men vad roligt

  1. Morrica skriver:

    Jag tror som du, det handlar om att få visa upp sig, än en gång mäta sig mot den man mätte sig mot som tonåring och antingen få upprättelse eller få sin position i toppen bekräftad.

    Kanske också en önskan om att få tiden att sakta ner, att få stanna i igår en liten timme till?

  2. Nynaeve skriver:

    Jag är tacksam över att aldrig ha blivit inbjuden till någon sådan. Fast jag fick förstås inte vara med på den tiden heller.

  3. Drottningen skriver:

    Nyn: Jag fattar det som att det är någon tjänst sin skickar ut till alla som stod med på klasslistan

    (och nu ser jag att jag har publicerat samma inlägg flera gånger och fått kommentarer på dem… varför säger ni inget?)

  4. karibien skriver:

    …trodde det min rss-läsare som fått spunk…

  5. Drottningen skriver:

    karibien: nej, det var jag 😉

  6. Jessika skriver:

    jag fick inte vara med men nog fan kom de ihåg inbjudan till den jävla klassträffen ändå. Den första klarade jag min undan med ett ja, nödrop; jag skulle tenta två dagar senare och tänkte inte åka sextio mil ToR för en klassfest jag inte ville gå på. Den andra gången passade jag på att vara sjuk men det är en annan historia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *