Alla dessa tecken

För ett tag sen så ögnade jag igenom ett nyhetsbrev från bostadsrättsföreningen. Ett gammalt sådant som jag rimligen redan har läst, men tydligen hade förträngt innehållet, för att det numera skulle finnas en motionscykel i bastun blev för mig en stor överraskning.

Jag blev nästan lite glad, för jag har ju (fortfarande) tänkt att lite motion är nog inte så tokigt och även om gym och annan aktivitet tillsammans med andra människor inte lockar så kunde ju en motionscykel på löjligt kort avstånd kanske vara något.

Det föll sig faktiskt så att jag samma kväll tog på mig skor och trotsade kylan för att boka cykeln (och bastun förstås). Bokar gör man då inte utanför bastun som man skulle kunna tro, utan på ett helt annat ställe, lite mer avsides, men eftersom jag hade bestämt mig så genade jag över gården och genom drivisen (nåja..) bara för att upptäcka att jag inte kommer in! Jag försökte och försökte vrida runt nyckeln så mycket jag vågade utan att något alls hände. Jag halkade till och med runt huset för att försöka ta mig in genom porten, men det var lika hopplöst det för koden hade slutat fungera och låset var inte det minsta medgörligt. Det var nästan så att jag trodde att de hade bytt lås, men insåg att det troliga var att låset helt enkelt frusit.

Så jag halkade hem igen och sa att det här, det måste ju vara ett tecken, för så här bestämd har jag inte varit på länge, så jag ska väl inte cykla då.

Jag blev övertalad att försöka igen och ett par dagar senare så gick jag förbi där igen. Den här gången trodde jag att jag var lite smart då som gick under dagtid, för om jag inte kom in på det ena stället så skulle ju portkoden fungera och jag kunde gå den vägen. Eller inte, för det ena låset var lika hopplöst som sist och visserligen kom jag in genom porten, men inte genom källardörren. Och källarlåset är var inte fruset. Verkligen inte.

Men nu måste det ju vara ett tecken, eller hur?

Efter det blev jag kräksjuk och sen blev jag genomförkyld och här sitter jag nu.

Det är tecken hela tiden. För mig står det helt klart att det är meningen att jag ska ha en sladdrig mammamage i all evighet. Oavsett vad jag tycker om den så tycker Herr Klåfinger att den är helt fantastisk att trumma på, förmodligen för att den liksom dallrar för sig själv även en stund efteråt och det låter liksom ”schlof schlof” när små händer slår på den.

Andra bloggar om: , , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, personligt. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Alla dessa tecken

  1. Essa skriver:

    Jag tycker att det är ganska ofint av tillvaron att bygga ett helt j*vla GYM precis tvärsövergatan efter det att jag flyttat hit.
    Dyrtj*vlaSATS.

    Jag skyller på att jag inte har barnvakt, kan ju inte lämna honom ensam när han somnat.

    (Jag har ju ett litet litet problem med skinnstället, dårå. Det är för övrigt också barnets fel.)

  2. Drottningen skriver:

    Men SATS går ju inte. Dyrt och massor med coola människor. Nej, det förstår ju vem som helst att det inte går.

  3. Nynaeve skriver:

    Men alltså det är mycket synd att ni inte bor i närheten av Stockholms Universitet, för Frescatihallen är ett mycket bra ställe att träna på. Inte så dyrt heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *