Men vem bryr sig?

Det är meningen att datalagringsdirektivet, som ju kräver att operatörer lagrar din kommunikation i minst sex månader, ska hjälpa till att bekämpa brott. Vi är ganska många som tvivlat på dess effektivitet och vår skepsis har väl knappast minskat med tiden eftersom många av oss, som ju inte är några snillen på vare sig it eller teknik fattar att det finns många sätt att kommunicera ostört på om man nu man skulle vara en gangsterboss. Lite svårare för Bettan med sina tonåriga barn dock.

Men jag undrar hur det skulle bli om Sverige råkade ut för en katastrof i klass med tsunamin i Thailand och man i efterhand ville veta om X verkligen var på jobbet den där dagen som han sa, skulle vi få se hans kommunikation eller skulle den på något märkligt vis försvinna?

Länderna inom EU har kommit överens om att direktivet fungerar och att man kommer att stävja brott genom att övervaka sina medborgare. Allt för deras trygghet naturligtvis. Och när stater kommer överens om att det är på ett visst sätt, så är det så det måste vara.

EU-kommisionen har genomfört en utvärdering av direktivet i de länder där det är infört, och föga förvånande så visar den inte alls att fler brott vare sig förhindras eller klaras upp.

Det andra intressanta är att man ”glömt” att precisera vad ”allvarlig brottslighet” innefattar, så i Storbrittanien har man kunnat använda sig av den lagrade informationen för att jaga fildelare. Du har väl inte laddat ner något på sistone? Hur ska det gå för Bettan och hennes tonårsgrabbar?

Sverige har inte infört direktivet än och det är så mycket nu med vårbudget och valupptakt så man hinner dessvärre inte göra det förrän efter valet. Förstås.

Det man först inte tänker på när man skummar igenom vad direktivet handlar om (i lämplig blaska alltså, för det finns ju inte en vanlig människa som verkligen orkar läsa igenom själva direktivet, lika lite som våra folkvalda gör det) är vad man kan göra med uppgifterna. Man ska alltså lagra vem du smsar/mailar/pratar i telefon med, när du gör det, hur länge, när du är online, vilka siter du besöker och så vidare.

För att få en liten aning så räcker det med att du som har ett konto på facebook går in på valfri bekants sida och därifrån tittar på några av hanse/hennes bekanta. Ganska snart så hittar du människor som inte skyddat sina uppgifter över huvud taget och utifrån det tillsammans med informationen din bekant själv fyllt i kan du ganska lätt utröna huruvida din bekant röstar på Sverigedemokraterna, gillar bögar, är sjuk ofta, har problem i sin relation, skattefuskar eller har ont om pengar. Bara för att ta ett par exempel. Och det här är då saker som bara ligger och skrotar omkring på ett community. Vill vi verkligen att staten och EU, och i förlängningen USA, för tro inget annat än att det här är hårdvaluta, ska veta allt om våra liv?

Jag minns farhågorna innan FRA-lagen röstades igenom och jag minns också att det sas att det var själva ”bruset” sin var intressant, inte vad just jag gjorde. Så lämpligt då att fylla på med datalagringsdirektivet som struntar i bruset och fokuserar på just mig. Och dig. Och de andra.

Ironiskt är att samtidigt som våra politiker gör sitt yttersta för att krympa vår frihet att uttrycka oss, kommunicera och för all del sprida information, så hytter de med fingret mot andra länder som gör det. (läs: Kina, Nordkorea)

Det här handlar inte om fildelare eller några datanördar som dricker joltcola och spelar WoW, utan det handlar om oss allihop.

Andra bloggar om: fra, datalagringsdirektivet, integritet, övervakning, valår, eu, piratpartiet, fildelning