För ett år sen 21:07

För ett år sen regnade det på morgonen. Det minns jag tydligt eftersom jag tänkte att det är väl en bra dag att föda barn på innan poletten föll ner och jag grät ungefär lika mycket som det regnade. För jag skulle föda barn! Inte av rädsla märkligt nog, utan av… jag vet inte, det blev lite mycket där under en vecka som inleddes med ”jaha, nu är det du som går till förlossningen för du har havandeskapsförgiftning” till kvällen innan som avslutades med ”Jag vill lägga in dig nu för igångsättning.” Pipande lyckades jag avstyra det just då, vad det nu skulle vara bra för, i vilket fall som helst så hade min plan om att gå till förlossningen och föda barn och sen gå hem åtta timmar senare gått om intet för länge sen. Det bör kanske nämnas att jag under graviditetens gång kommit så långt mentalt att det enda jag absolut inte ville vara med om var att gå med värkar i en halv evighet och sen snittas. Det tycker jag är ganska starkt jobbat för en som alltid sagt att hon aldrig ens skulle överväga att föda barn annat än genom planerat snitt.

Josh skrev något som man skulle kunna kalla förlossningsberättelse när det begav sig där han beskrev större delen av dagen som tråkig. På ett sätt så förstår jag att det inte var så kul att sitta i en obekväm fåtölj timme ut och timme in, men att tycka att det är tråkigt när läkare och barnmorskor är inne och bokstavligen gräver i hugget på ens sambo har jag lite svårare att förstå. Jag hade inte så tråkigt i alla fall.

Efter inskrivning med diverse provtagningar och undersökning bestämdes det att jag skulle sättas igång med hjälp av en Bardkateter. Det är i korta drag en ballong som man för upp i livmodern och sen fyller med koksalt. Den ska sen ligga och trycka mot livmodermunnen och pressa upp den till 4 centimeter. Tanken är att ballongen ska ramla ut, men det är inte alltid den gör det så efter fyra timmar så drar man lite i den och så väntar man igen. Att få den där katetern ditsatt gjorde inte alls så ont som man kan tänka sig, jag hade dessutom mina misstankar om att det här bara var början så att börja gnälla redan kändes meningslöst. Läkaren sa att han imponerades av att jag låg så stilla och inte sa ifrån, men det kändes som det var det smartaste att göra för att minimera risken att han skulle behöva göra om det igen. Klockan var nu 10:15

Klockan 11:55 åker katetern ut enligt journalen. Det är inte helt sant, för den pressade jag som en blodig klump säkert tjugo minuter tidigare och larmade då på klockan, men det tog ett bra tag innan barnmorskan dök upp. Jag visste inte vad jag skulle göra av den där grejen så jag stoppade den i en soppåse och la den i handfatet på rummet. Barnmorskan tappade hakan när jag berättade att katetern var ute och jag kände mig som expert på barnafödande. Det här var ju inte så farligt och min oro för att ha för trångt bäcken verkade ju helt obefogad, så när hon frågade om hon skulle ta hål på fosterhinnorna så tänker jag att det är ju inget att vänta på.

Det här är för övrigt ett typiskt sånt skede när jag tänker mig att man som sällskap har allt annat än tråkigt. Av någon anledning så är de där obekväma fåtöljerna placerade så att man har ganska fri sikt. Plask! sa det i alla fall och blött blev det också.

Tanken är nu att jag ska få värkar och det får jag väl i och för sig, men på frågan hur ont det gör så frågade jag om jag kunde få en alvedon eller så. Det var tydligen hejdlöst roligt.

14:30 har det varit personalavlösning och nu har jag en barnmorska som jag tidvis på allvar ville gifta mig med och frågan är om inte Josh också ville det. Kontrasten mot den sura morgonsköterskan var knivskarp. (jo, jag vet att man får byta, men jag tänkte att jag behöver inte gilla henne, jag ska föda barn, inte snicksnacka. Är inte det en konstig vändning från att ha börjat morgonen med att bara grina?)

Jag får värkstimulerande dropp efter ännu en undersökning. Det har varit ett par stycken nu och ett fasligt stickande i mina redan sönderstuckna armar med kärl som inte vill samarbeta alls eftersom mitt blodtryck är för högt. Efter de där första fyra centimeterna har absolut ingenting hänt får jag veta. Därav droppet. Man börjar på en ganska låg dos och så ska den höjas var tjugonde minut eller något sånt (mina minnen börjar bli lite oklara här ska jag erkänna) tills man har ett etablerat värkarbete, det vill säga regelbundna och starka värkar som öppnar vägen ut. Tanken är ju också att man ska få pauser mellan värkarna, förstås.

Nu får jag det där klassiska rådet om att gå ut i korridoren och vandra, röra på mig så mycket jag kan och orkar så jag släpar med mig Josh och droppställning ut i korridoren. Där får jag värkar. Alltså, inte såna där fisvärkar som när vattnet hade gått, utan värkar. Jävlar i min lilla låda och jag viker mig i princip dubbel mot droppställningen och profylaxandas som om själva livet hänger på det. Jag har för mig att Josh i det läget står bredvid och stryker mig över ryggen. Vid något tillfälle kommer samma läkare som satte BARDkatetern förbi och berömmer mig för hur jag hanterar smärtan och barnmorskan har dessutom fräckheten att höja droppet. Det hon inte fattade först och jag inte hade tid att berätta riktigt var att de där pauserna man ska få, fick inte jag utan snarare vällde de in som vågor. Våg efter våg efter våg utan paus, och i det där ”efter” försökte jag gå med den där droppställningen.

Jag blev ganska sur när jag upptäckte att vi hade förvillat oss in på BB och hade faktiskt ingen större lust att vandra i någon korridor längre. Tillbaka på rummet fick jag en såndär boll att sitta på och skulle jag inte prova lite lustgas?

Så jag sitter på den där bollen. Jag hoppar sittande på bollen och hänger över sängen och jag profylaxandas och mår illa av lustgasen som de drar ner så att jag får mest syre istället. På något sätt har hon ställt in droppet så att jag faktiskt får pauser mellan smärtvågorna. Under värkarna så går jag in i mig själv. Jag hör tydligt att barnmorskan och Josh pratar om boken han har med sig och ibland så pratar de om mig, men jag har inte tid och vill inte svara. Vill inte bli störd. Under en värk så hör jag att hon säger till Josh att han borde gå och äta något och där har de god mat och jag får frågan om det är okej. Egentligen är det inte alls okej, men eftersom ännu en värk är på väg precis när jag ska svara och jag inte vill att de stör mig så stönar jag ”gå” flera gånger. Kvar blir jag och barnmorskan som ibland avlöses av en undersköterska.

Mellan värkarna så småpratar de med mig och jag vill fråga varför de gör så, ser de inte att jag har ont och för helvete försöker föda barn här? Verkligen? Ser jag ut som om jag bryr mig om att hon vill veta om jag tyckte att I trygghetsnarkomanernas land som Josh hade med sig är läsvärd? När värkarna kommer så tystnar hon och när de klingar av så fortsätter hon bara där hon slutade.

Klockan är 17:00 och hon frågar om jag vill ha EDA. Jag vet inte. Jag hoppar på bollen och andas och nu borde väl ungen flyga ut? Ännu en undersökning visar att så inte är fallet. I själva verket har det inte hänt något alls sen katetern ramlade ut vid halv tolv och barnmorskan som tidigare lugnt sagt att nog kommer det att bli barn här snart ser lite tveksam, nästan beklagande ut och säger att kanske blir det inte barn på det här sättet ändå. Ville jag ha EDA? Avsaknaden av centimeter gör att luften går ur mig. Jag är trött på att andas och på att hoppa och du rör inte droppställningen innan jag har fått EDA!

En timme senare kommer det en läkare som ska sticka mig i ryggen. ”Försök att rulla ihop till en boll” säger han mellan två värkar och jag gör precis det till allas stora förvåning. Vart magen tog vägen tvistar de lärde om, men tanken på att få vila en liten stund gör att jag klarar vad som helst. Jag hade kunnat gå på alla fyra i taket utan problem om det hade varit vad som krävdes, jag hade för all del kunnat ha värkar i timmar till också, men inte utan någon belöning i form av öppna centimetern. Nej, min skatt.

EDAN gör ont, inte själva sticket utan efteråt. Det bränner som eld över ryggen och jag hinner tänka att de har satt den fel och nu ska jag ha ont och brinna samtidigt! Jag undrar om inte läkaren också tror det för han låter lite orolig när jag säger att det bränns och försöker hitta exakt var. Jag slutar att brinna och kliver ut i de andras värld igen. Barnmorskan sätter sig bredvid sängen och tassar som på tå runt S-ordet. Det har gått ganska lång tid nu och ärligt talat så händer ingenting alls. Barnet mår alldeles utmärkt därinne, men som sagt, det händer ingenting. Det ska jag vara medveten om och det kan hända att barnet inte kommer ut den vanliga vägen.

Jag frågar henne rätt ut vad hon tror och då blir hon alldeles knäpptyst en stund innan hon säger att hon tror att jag kanske ska förbereda mig på ett snitt trots allt. Själv har jag ju fattat att den här ungen ska ingenstans. Jag har gjort allt rätt enligt konstens alla regler och ändå händer ingenting. Vi bestämmer oss för att avvakta en timme till och se innan vi tar ett beslut. Egentligen har jag bestämt mig, men det vågar jag inte säga utan hoppas på fortsatt status quo. Jag hoppas för att jag är så satans trött i kroppen, i huvudet och jag vill inte kämpa mer utan resultat. Jag orkar inte mer. Barnmorskan närmas sig droppställningen och jag spänner ögonen i henne och säger ”du rör väl inte det värkstimulerade droppet nu?”, men det gör hon inte utan hon stänger av alltihop.

Sista undersökningen görs klockan 20:15. Status quo. Josh får kläder och jag en kateter innan jag körs upp till operation där EDA-läkaren väntar och informerar om olika bedövningar samtidigt som barnmorskan och hennes uska önskar lycka till eftersom det är ännu ett skiftbyte på gång. Ännu en gång ska jag rulla ihop till en boll, fast nu sittande och sen spänns det upp skynken och blåklädda människor stryker mig över kinden och lovar att det kommer att gå bra och mina armar ska ligga rätt ut från kroppen och det mest logiska just där, just då är att berätta att jag känner mig som Jesus. ”Fast du är inte död än” svarar mänskan som sitter vid mitt huvud och jag vill skratta högt och hysteriskt, men orkar inte. Jag ville gifta mig med henne också.

Sen känner jag att de stökar med min mage och det hörs ett plask tätt följt av ett skrik.

I journalen står som följer:

21:07 Födelse Partus: I vidöppen hjässbjudning utförskaffas med sectio en gosse som skriker genast. VA 10, 10, 10. Avtorkas och läggs en stund på Mors bröst. Tas sedan ut till barnbordet och avnavlas och läggs sedan i pappas famn.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, personligt. Bokmärk permalänken.

11 svar på För ett år sen 21:07

  1. Amanda skriver:

    Om till och med journalanteckningen är mysig måste det hela ändå varit ganska underbart, trots trubbel.
    Jag hoppas att det står fina saker i min förlossningsjournal också.

  2. Amanda skriver:

    Okej. Jag känner att jag nog måste be om ursäkt lite för formuleringen att det måste varit underbart… Det blev lite fel där. Hoppas att du förstår vad jag menar trots allt. *skyller idiotin på graviditetshormoner och rodnar lätt*

  3. Drottningen skriver:

    Ja, jag har bara inget bra svar på det 😉

  4. Amanda skriver:

    Heh.

    Jag tror att vad jag gjorde var att visserligen läsa om om den jobbiga förlossningen, och till och med tycka synd om dig för upplevelsen och snudda vid tanken på att tänk om jag råkar ut för det samma. Men att jag sedan censurerade bort hela den biten för att fullkomligt sörpla i mig det lyckliga slutet.
    Eller nåt.

  5. Drottningen skriver:

    fast nog fattade du från början att det kom en bebis på slutet? =P

    Och råkar du ut för samma så går det med. Det här var en söndagkväll. På onsdag morgon gick vi hem från sjukhuset och då hade jag tjatat om att få gå hem i ett dygn.

  6. Amanda skriver:

    Hahaha. Naturligtvis förväntade jag mig en bebis. Speciellt som jag vet att krypet finns. 😛 Jag blir bara så löjligt glad av bebisar sedan jag blev gravid, trots att de fötts hela tiden även förut… Jag kan inte riktigt tro att jag är ensam om att reagera så, hoppas inte det i alla fall för jag känner mig fånig rätt ofta.

  7. Linda skriver:

    Man använder formuleringen ”gosse”! Nu blir jag så rörd att jag genast ska lägga mig ner och låta mig befruktas, detta var det mest rörande jag hört på länge!

  8. Anna skriver:

    Jag förstår att det var rätt snopet och jobbigt att först göra det jobbigaste av förlossningen för att sedan bli snuvad på konfekten. Då först blir det snitt. Usch. Jag kommer i håg ur utsatt man kände sig när man låg där med armarna rakt ut.Tack för lilla ENDER. Tänk att det är ett år sedan snart. Min lilla är redan 9 om ett litet tag. Oj vad tiden går.

  9. Drottningen skriver:

    Anna: Fast jag kände mig inte lurad på konfekten, jag var bara trött. Orkade inte känna mig utsatt heller, utan mer ”gör vad fan ni vill bara jag får sova”

  10. Jenny skriver:

    Oj! Det där värkarbetet lät inte roande alls. Hoppas du slipper det böket en gång till (om det skulle hända sig alltså). Stort grattis i efterskott till lillen, dig och storherrn. 🙂

  11. Pingback: drottningsylt » Blog Archive » #jeflaunge

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *