Det blev ju en frågelådafråga kvar sist så jag tänkte svara på den nu. Det är msn00b som skrev ”Jag är nyfiken på hur du och Josh gjorde för att komma överrens om att: 1) Ni ville ha barn 2) När det var dags att gå igång”.
Om jag ska vara ärlig så minns jag inte riktigt, så jag var faktiskt tvungen att fråga Josh om vi ”bestämde” att nu kör vi, och han säger att vi gjorde det så jag får väl lita på det. Mitt minne är lite rörigt för just den tiden.
Som jag minns det var det i alla fall så här. Vi fick ihop det sommaren 2003. Redan innan och definitivt i början så pratade vi mycket om vad vi ville, vart vi skulle och.. ja, såntdär som alla borde prata om. Till viss del så tror jag att allt prat då hängde ihop med att min mamma dog bara någon månad efter att vi parat ihop oss och min då sextonåriga syster flyttade in hos mig. Det fanns inte riktigt tid att tramsa och känna sig för, utan vi kastades mer eller mindre in i ett allvar som en alldeles färsk kärleksrelation inte riktigt är beredd på.
Det framkom ganska snart alltså att vad gällde barn så var det något vi önskade oss och lite löst sådär så sa vi väl att när min syster flyttade ut, då minsann. Samtidigt så var jag väldigt bestämd i att om jag blev gravid tidigare så var abort inte ett alternativ för min del och jag kan inte minnas att jag mötte något som helst motstånd där. Och sanningen att säga så ansträngde vi oss väl inte direkt för att undvika en graviditet heller.
Kort sagt så kan man säga att för oss var det något av en ickefråga. Det blev en fråga sen eftersom tiden tickade på, men inte vad gäller vad vi ville. Det tog lång tid från att vi pratade om det, men inte för att vi inte kunde bestämma oss, utan för att det var helt enkelt så lång tid det tog för oss.
Jag tror att om man väntar på det berömda rätta tillfället så kan man vänta hur länge som helst. Det finns inget perfekt tillfälle helt enkelt. Om man har pratat om barn och vill samma sak, så tycker jag att man ska fundera över hur partnern skulle vara som förälder. Helt enkelt, vill jag att den här människan ska vara far/mor till mitt barn även om vi inte älskar varandra? Det kan hända. Inget man vill tänka på i samband med barnagörande, men ändå krass verklighet.
Sen ska man också vara mycket medveten om att man skaffar inte barn, man får dem. Det är inte bara att göra ett barn för alla och många väntar alldeles för länge. Rent fysiskt alltså. Man är inte lika fertil när man är 35 som när man var 22, även om det inte behöver betyda att man är en öken heller, men man ska vara medveten om det när man tänker att ”nästa år”.
Andra bloggar om: barn, baby, fertilitet, relationer, få barn
Tack för att du berättade er historia 🙂 Det är så lustigt det där för det verkar skilja sig åt så mycket från par till par. Hur man resonerat, vad som var icke-problem och vad som blev stötestenar. Det enda människors berättelser har gemensamt är just de där orden, att man inte skall vänta för länge. Att barn inte är något att ta för givet 🙂