En såndär svår dag att ha katt

Jag försöker få ihop ett inlägg i mitt huvud, men allt är bara lösryckta fraser som var för sig inte betyder något alls, men som tillsammans blir alldeles för stort för att få plats i min kropp.

Dumma katten är död.

Det är nackdelen med att vara människa. Förr eller senare så möter man djurets blick som säger att det räcker nu, nu vill jag inte mer. Eller så har man en så dum katt som inte begriper att det räcker och då måste man bestämma det åt den. Det låter som ursäkter, men jag kan inte få det till något annat.

Det är så lätt att flytta fram gränsen bara lite till. Onda knän gör ju inte så mycket när man är innekatt. Att hon är dement spelar inte så stor roll, oftast hittar hon ju till lådan och det är klart att hon inte äter så mycket när hon ändå mest sover. Sådär håller man på. Symtom efter symtom och till slut börjar man att tänka att snart är det nog ändå dags, men hon är ju så glad?

Och som gossen har älskat henne. Han har klappat på ettåringars vis och kört ner ansiktet i hennes päls och skrattat högt. Hon har legat kvar spinnande när de andra katterna flytt fältet och ja, man kan nog skylla en del av det på hennes dumhet,  men också på det faktum att hon alltid har varit snäll och kärleksfull.

En dag kan blir det ett symtom för mycket och den dagen var idag. Vi sa redan förra sommaren att det blir nog den sista, men plötsligt var det sommar igen och gossen älskade henne så intesivt och lilla katten låg tätt, tätt intill och hon var så söt och spann så ihärdigt så vad spelar det för roll att vi får köpa blötfoder med mycket sås åt henne?

Man kan hålla på hur länge som helst, men när för många saker är för jobbiga så måste man till slut ta beslutet, även om katten inget begriper.  Det är inte mycket till drägligt liv om det är jobbigt oftare än inte, även om katten själv glömmer lika fort igen.

Så vi har gråtit, gossen har älskat henne, hon har ätit sin sås, blivit matad med ost och till slut satt jag hos henne och smekte den där pälsen och tänkte att kanske ändå lite till. Men ändå inte. Inte mer. Och för varenda gång det händerskrapas den där sårskorpan upp igen

Vi har skojat om att hon har hållit sig vid liv genom att vara söt och hon nästlade sig in hos gossen av samma anledning. Från början så var det min syster som hittade henne på gatan i Ronna och bar hem henne. Det verkar vara något som går i släkten, för jag har också gjort precis det. Den katten blev påkörd 16 år senare. Hur som helst, dumma katten var både dum och söt redan från början och eftersom hon hatade min mors katt (oklart varför. Det var mycket som var oklart med den katten) så fick hon till slut flytta hem till mig.

Jag tror att hon har haft ett bra liv, i synnerhet med tanke på det liv hon hade framför sig som utkastad sommarkatt.

Och nu bävar jag för att gossen ska leta efter henne.

15 år. Älskade idiot

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Katter. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till En såndär svår dag att ha katt

  1. Jessika skriver:

    Det är ju klart att hon har haft ett bra liv!!!
    Många kramar på dig!

  2. sqZ skriver:

    Så tråkigt att ni blev tvungna att avliva den lilla pälsbollen. Hon har en plats i mitt hjärta också.

  3. Carina skriver:

    Åh, vad jag sitter här och gråter nu. Jag blir så ledsen, ÄR så ledsen för din skull. Och för gossens. Och för Johnnys.

  4. nef skriver:

    Åh! Även om 15 år är mer än medel så är det hårt och svårt. Man fäster sig ju så snabbt vid pälsbollarna, och svårare blir det ju länge de regerat ens liv. Jag förstår fullständigt vad du/ni går igenom.

    Vi fick ju en oönskad, men kanske inte så oväntad, tillökning i vår kattskara här för ett tag sen då en av våra kattor lyckades smita ut. Jag hörde ju vrålet från påsättningen och rusade ut och jagade iväg hankatten och fick in kattan, men det enda skjutet de hann med tog så det blev en unge.

    Redan från första dagen visste jag att vi inte skulle kunna behålla henne (vi har ju redan 4 och det är redan det 2 för mycket så litet som vi bor) och vi hittade snabbt en kommande ”hooman” för henne att äga, men det gjorde iaf lika ont när hon nu lämnade oss i söndags.

    Fan! Om ändå sköldpaddor eller papegojor kunde vara lika gosiga och personliga som katter så man slapp den där smärtan av att skiljas. Dum är man väl för att man utsätter sig för det om och om igen.

    Eller inte–tänk om man bara skulle tillåta sig själv att älska och bli älskad en endaste gång om den andre var en människa–DÅ är man nog dum, så varför skulle det vara annorlunda bara för att det handlar om en fyrfoting med päls…

  5. Peppe skriver:

    Så trist och tråkigt. Kram på er!

  6. M skriver:

    Tänk vilket bra liv hon fått, ett hem med kärlek och omtanke istället för den kalla hårda gatan. Hon hade inte blivit gammal i Ronna.

    Jag trodde mammas katt var Magnus från början?

  7. Älvan skriver:

    Usch, tårarna rann här hemma. Manda var ju makens favorit bland era katter. Sorgligt är det i alla fall, och jag är så otroligt tacksam över att veterinärbesöket vi gjorde idag var av vaccinsorten.

  8. Jenny skriver:

    Stor kram till er alla! De här fyrfotingarna, de nästlar sig in i vrår i ens hjärta man knappt visste fanns. Det gör ont när de inte finns kvar här längre. 15 år är dock en hygglig ålder för en kisse, hoppas hon har det gott i katthimlen nu!

  9. Essa skriver:

    Ajaaaa… Vad kan man säga?
    Jag tänker på er 🙁

  10. Daniela skriver:

    Åh vad tråkigt 🙁 Många kramar

  11. solsken skriver:

    Ledsamt när den tiden kommer,tänker på er! Kram

  12. Linda skriver:

    Jag vet hur det känns… Fy fan.

  13. illika skriver:

    Oerhörd massa kramar. Var tvungen att ta bort Sibylla i somras, så jag är på samma ställe känslomässigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *