De där barnafötterna jag nämnde förut är sannerligen en tröst när livet visar sig från sin grymmare sida. De där små armarna som läggs om min kropp när jag är ledsen är ger kraft fast de är så små och jag mitt i det där tänker att när man är ett år så ska man faktiskt inte behöva trösta sina föräldrar.
I själva verket ska man inte ens veta hur man gör, men han gör det ändå. Tassar med sina små fötter längs golvet, lägger sina armar kring min hals och bara står så.
Och trösten i det är så mycket större än det går att beskriva, för utan de där armarna kring min hals så skulle det här bara vara ett stort bottenlöst hål.
Men jag tycker inte att man ska behöva trösta sin mamma när man är ett år. Det gör jag inte.
Andra bloggar om: livet, barnatröst
kärlek, det är kärlek han ger och visar
Han övar sin empatiska förmåga på någon han känner sig trygg med, och att du låter dig bli tröstad av honom lär honom att det lönar sig att vara omtänksam. Att trösta sin mamma en liten gång då och då kommer att göra honom till en starkare, tryggare och bättre människa när han växer upp.
Det är inte skadligt så länge det inte är det enda ni gör tillsammans.
*kramar om dig*
Det är så sjukt hur dom kan känna att man behöver tröst. Han behöver inte trösta sin mamma, han vill det och det är fint. Sköt om er!
Det är gott att känna kroppskontakt. Att känna att man kan förmedla värme, lugn, glädje, kärlek, pepp, medkänsla. Det är gott oavsett om man är liten eller stor.
Jag tror inte ett ögonblick att gossen kommer att ta skada av att lägga sina armar om drottningen även då hon fäller en tår. Ungar tränar känslor, på att smeka och slå, på att krama och säga förlåt. På mammor och pappor, kompisar, katter, nallebjörnar och en fin sten i skogen…
Ge inte dig själv skuldkänslor för att du tar emot tröst. Livet är jobbigt nog ändå
Det ordnar sig, raring. Inte nu men det lindras. Krama barnet så mycket som det bara går att krama.
Social responsivitet är något av det mest grundläggande hos en människa, märkligt nog anses vi inte vuxna förrens vi lärt oss tygla den, och det hårt.
Att se en annan människa och kunna överta och känna den människans känslor är ett tecken på att man är en kännande varelse, inget annat. Det är inte betungande, tvärtom ligger det en stärkande effekt i att känna hur en beröring kan stärka, lugna, och det är ren instinkt att beröra den man uppfattar erfar starka känslor. Kolla in valfri djurfilm om du inte tror mig.
Don’t worry, he’ll be fine 🙂
Smärtsamt vackert beskrivet! Men du? Visst, i en perfekt värld skulle inga barn behöva se sina föräldrar annat än 100% glad o lyckliga o hela tiden. Men livet är ju tyvärr inte perfekt. Mer som en enda lång uppförsbacke där lycka bara är pauserna mellan jävligheterna.. Ska vi orka måste vi lära oss att ibland bära varandra o det är just det han gör. Tror han snarare kommer att ha nytta av att veta hur man tröstar en gråtande kvinna när han blir stor. Veta att tårar inte är farliga. Bara ett tecken på att man kan behöva den där extra kramen…