För inte så länge sen läste jag Unni Drougges nya bok, Bluffen. Redan nu kan jag upplysa om att vi fick boken, eller nej, Josh fick boken och jag la beslag på den eftersom jag läser snabbare än han. Jag berättar det därför att vissa människor så ser det som att man är ”köpt” och därför inte kan tycka någonting själv längre. Till skillnad från alla recensenter som naturligtvis köper produkterna och sen skriver om dem i nån blaska. Nu vet ni att boken är en ”gåva” från författaren även om hon inte har bett mig att skriva om den över huvud taget. Hon har inte ens bett mig att läsa den.
Jag har läst en hel del av Unni Drougges böcker förut och gemensamt för dem allihop har varit att de är märkliga och att åtminstone en av huvudpersonerna är ett riktigt praktas som rättfärdigar att en kvinna får sig en hurring eller två när hon inte uppför sig. Ofta mörka och ibland smärtsamma att läsa.
Bluffen är en annan sorts bok. Den handlar om Berit Hård och precis som namnet antyder så är hon ganska hård, även om hon jobbar på en skvallerblaska. Den handlar också om förlagsvärlden, om hur vissa är lite finare än andra och om hur man inte kan lita på någon. Jag ska inte skriva så mycket om själva handlingen utan jag vill istället visa att den här boken är något helt annat än det Unni Drougge skrivit förut.
Som jag nämnde förut så har de tidigare böckerna ibland varit smärtsamma att läsa, men Bluffen är istället kul och det på flera olika sätt. Hennes beskrivningar av bland annat Jan Guillou kan inte annat än sägas vara fantastiska, för när jag läser dialoger som han deltar i så hör jag hans röst, betoningar och de där dramatiska pauserna han gör.l
När jag läser så får jag lite känslan av chick lit goes hard core med skämskudde kombinerad med valfri stenhård hobbydeckare. Dessutom känner jag igen mig lite i Berit, som bara råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt och därigenom blir indragen i en rent ut sagt jävla röra vare sig hon vill eller inte. Ibland är det rentav dråpligt, som en tokig och svartsjuk tjej med en såndär förvuxen råtta som en del påstår är en hund som husdjur kommer farande och gapar och skriker. Hon får lite annat att tänka på, den där bruden kan man säga.
Vissa verkliga personer namnges i boken, Jan Guillou har jag redan nämnt, hans vapenbroder Leif GW Persson är en annan, men de som bara beskrivs utan att namnges är minst lika roliga. Vem menar hon egentligen? För man förstår att hon syftar på någon och att det inte bara är en tillfällighet att just den här bikaraktären beskrivs på det här sättet i det här sammanhanget. Jag tror att jag plockade en del av dem, men absolut inte alls. Nu ska sägas att jag inte låg sömnlös över det, utan mer att det var lite roligt att fundera en stund över det under historiens gång.
Sammantaget så tycker jag som sagt att det är en kul bok och även om det förekommer både trasiga kvinnor, praktas till män och ond bråd död i den så är den inte det minsta smärtsam att läsa. Jag ser fram emot nästa bok där Berit Hård råkar befinna sig någonstans och inte får vara ifred.
Andra bloggar om: unni drougge, Bluffen, jan guillou, leif gw persson, litteratur, böcker, recension, bokmässa 2010
Pingback: Tweets that mention drottningsylt » Blog Archive » Bluffen -- Topsy.com
Mycket trevligt att läsa sin räka… Måste klämma den där boken själv!
Dock stämmer det inte att recensenter på dagstidningarna köper böcker de recenserar… Det skulle nog aldrig falla dem in.
Dagstidningarna får recensionsexemplar som gåva från förlagen, så när det gäller det är ni på samma nivå…
Infallsvinkel: Det är klart att de inte köper böckerna, jag skojade bara. Det har använts som argument att om man tycker till om något man har fått så skriver man inte vad man tycker utan man skriver att det är bra för att man gillar gratis.
Skillnaden mellan mig och recesenten på tidningen är ju att en av oss får betalt. 😉