Inte i min affär

Alex Schulman skriver idag om kärleken på Ica kontra hatet på internet. Något åt det hållet i alla fall. Eller kanske olika sorters möten? Dels ett där bara ord möter en, ett annat möte där man möts ansikte mot ansikte. Ni som har köpt dagens Aftonbladet kan antagligen hitta texten som krönika där, jag tittade lite snabbt på deras hemsida och hittade den inte, så det är väl en krönika för människor i det där verkliga livet ni vet.

När Schulman går och handlar så hjälps man åt i affären, man ställer kundkorgen rätt, berättar ärligt vad en vara kostade när kassörskan inte hittar den i systemet och ”Där möts vi på ett fysiskt, vettigt sätt och är snälla mot varandra. Om min bil hade stannat utanför affären, så skulle kassörskan stänga ner kassa 2 och ta med sig ett gäng kunder ut på gatan och knuffat bilen till verkstan”.

Man kan säga att jag och Alex Schulman inte handlar i samma affär. I min affär handlar stressade människor som kör rally med kundvagnar som har skeva hjul, alternativt har de myskväll där och liksom flanerar omkring, helst i mitten av gången och i bredd så ingen annan kommer förbi. Råkar man stöta till en annan vagn eller ens nästan göra det (för att man kanske är på väg ut ur en gång och eftersom vagnen är längre än en själv så ser man helt enkelt inte framför den) möts man av ilskna blickar som kunde frysa vilket helvete som helst till is.

Man sliter och drar bland varorna i köttdisken som har sänkt pris just den här veckan, utan att bry sig det minsta om ifall en förpackning går sönder eller hamnar på fel ställe. (vi kom hem med fel blöjor sist av den anledningen till exempel) Väl i kassan, i självutcheckningen som det så fint heter, är det bara ett fåtal som faktiskt checkar ut själva och som därför ändå måste köa till den bemannade kassan. Som förstås är placerad i mitten, så två kundvagnar på led och så kommer ingen annan förbi. Så då suckas det och stönar och puttas på med kundvagnen på den som står framför istället.

På parkeringen så är handikapplatserna alltid upptagna och tydligen är det en parkering precis utanför ingången också. Har man inte förstånd att skynda sig över gatan så tutas det friskt, även om man vid tillfället bär en mycket liten bebis i famnen. Fort ska det gå!

Alex Schulman går vidare i sin text till näthatet. Det där hatet som uppstår mellan människor när vi kan gömma oss bakom en skärm och inte behöver se den vi sårar i ögonen. Jag känner inte riktigt igen det, men så är min blogg lika läst som hans och jag är ingen alls när jag går utanför dörren. Därmed inte sagt att jag inte fått äckliga, vidriga kommentarer någongång eller att jag inte stött på människor som jag på allvar sett på som avarter snarare än människor.

Men det är inte mitt internet. Mitt internet består av hjälpsamma och kärleksfulla människor som tycker, tänker och för det mesta vill hjälpa och stötta när det behövs och som annars bekräftar, roar och löser problem. Otaliga är de kvällar som jag tillbringat tillsammans med människor på internet som både velat och kunnat vara mig ett större stöd än människor i min absoluta närhet och otaliga är kvällarna när jag skrattat mig fördärvad tillsammans med människor som jag aldrig träffat ansikte mot ansikte. För att inte tala om alla tweets som flimrar förbi och alla fantastiska blogginlägg som bara serveras mig, fulla med tanker och ord som får mig att tänka ett varv till.

Internet låter människor mötas oavsett bakgrund, utseende eller yrke och dina ord är lika mycket värda oavsett om du jobbar som undersköterska på ett äldreboende eller om du är riksdagsledamot eller chef för ett stort företag. Mina ord är lika mycket värda som Alex Schulmans, men skulle vi mötas på Ica är jag rätt säker på att det inte skulle vara fallet. Alls.

Och sist, men inte minst så har mitt internet gett mig min man, och i förlängningen också min son och  en av mina allra bästa vänner. Det hittar man inte i min affär kan jag lova.

Läs även andra bloggares åsikter om näthat, bloggar, twitter, alex schulman, nätkärlek, internet