Lilla katten åker till doktorn

Jag har inte skrivit om katterna på ett tag, men nu har jag faktiskt en historia. Vi har ju en russian blue som jag fick i julklapp för ett par år sen. Eller ja, halva om man ska vara petig, men hade jag inte haft lite skam i kroppen så hade jag fått hela.

Nu vet ju den här katten, som tidigare gick under namnet Lilla katten, att han är lite finare än andra katter och agerar därefter. Universum är skapat för att han ska ha någonstans att vara och alla vi runt omkring honom finns bara för hans höga nöjes skull. Jo, jag vet, det låter som vilken katt som helst, men jag har haft katt i trettio (gah!) år och det här är den värsta jag har träffat vad gäller egobiten.

Han är inte så liten längre, varken på längden eller bredden och vi skäms när vi åker och ska vaccinera honom för att veterinären skrockar och säger såna där saker som ”jaaa..det är ju inte bara muskler det här”. Nu går de på diet i alla fall, fast jag inte upplever Lilla katten som någon storätare. Tidigare har jag inte velat eftersom vi hade dumma katten och gamla katter ska ha så mycket mat de vill.

Tillbaka till min historia nu då. Lilla katten har en såndär pinne med ett snöre där det sitter fjädrar i ena änden som man kan vifta med och så slår katten lite lojt efter fjädrarna och… ja, ni fattar. Bara det att Lilla katten verkligen gillar den där, han gillar den så mycket att han visar våra gäster var den finns (de fattar inte, för de pratar oftast inte rysk kattiska). I takt med han har växt har däremot den fysiska viljan falnat lite och han är lite trögstartad sådär, och ärligt talat så tycker ingen av oss att det är sådär jätteful att vifta med den där i tio minuter för att han ska komma igång.

Av någon anledning kom Josh på i förra veckan att han skulle leka med katten. Och som de lekte! Lilla katten flög omkring som en gigantisk och jättetung fjäder och dunsade ner i golvet och upp igen och #jeflaunge tjöt av förtjusning och allt var bara skitroligt. Tanken fanns då att man kunde ju lära #jeflaunge att springa fram och tillbaka med den där pinnen så kunde både katt och unge ha kul.

När så leken stannar av ett ögonblick så ser vi att katten haltar. Alltså, inte bara lite utan han haltar ganska ordentligt och när jag lyfter upp honom och kommer åt benet så skriker han rätt ut. I det läget ser man som proffsig katastroftänkare med verklighetsförankring tusenlapparna fladdra iväg och man tänker att det var väl en jävla tur att jag ska börja jobba snart och..

Dagen efter blir det alltså till att åka till veterinären med katten. Vi tyckte inte att vi var tvungna att åka akut samma dag eftersom han faktiskt kunde ta sig fram och dessutom hoppa både upp och ner från diskbänken, även om han haltade betänkligt. Samtidigt så ville vi ändå visa upp katten om utifall att.  Josh åkte iväg med katten och senare på kvällen så berättade han om besöket.

De kom dit och katten vägrade gå ut ur buren. Han vägrade så mycket att han blev ungefär fem centimeter lång och en meter bred. Fråga mig inte hur katter det, men de gör så. När katten väl plockats ur buren så ligger han som limmad mot britsen när veterinären försöker känna på benen. Säger inte ett knyst. Förstås. Veterinären drar och bänder, ganska hårt efter vad jag förstår, men kattfan säger ingenting. Rycker inte ens till utan har bara den där hopkurade uppsynen hela tiden.

Samma katt som kvällen innan skrek rätt ut när jag nuddade armbågen alltså. Bara så att ni är med.

Veterinären säger då att eftersom han inte kan känna något och katten inte riktigt samarbetar så måste han se honom gå, kan man möjligen släppa honom på golvet? Och det kan man ju, förutom att katten inte går till husse utan ålar sig fram längs golvet.

Alltså gick det inte så bra att visa upp den där hältan eftersom den strykrädda tjockisen plötsligt inte hade ont i benet, för han hade visst inga ben att ha ont i ens. Det var väl lustigt? Det man kunde konstatera var att det inte var brutet och att det var ju inte så mycket man kunde göra åt det där nu annat än att vänta.

Det var bara att åka hem med katten igen.

Självklart haltade han.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Katter. Bokmärk permalänken.

3 svar på Lilla katten åker till doktorn

  1. Pingback: Tweets that mention drottningsylt » Blog Archive » Lilla katten åker till doktorn -- Topsy.com

  2. Älvan skriver:

    *fnissar* Vilket skrälle! Men det var ju tur att ingenting var brutet i alla fall. Jag har vänner som kom hem till en katt med bruten tass och den fick veterinären steloperera.

  3. Jenny skriver:

    *fniss* Kan se det framför mig. Hade ett liknande scenario härom året när storklumpen fastnade med ena tassen i elementet (jajamensan) och slet av halva tassen – som det såg ut. Veterinären kom fram till att han dock troligen stukat tårna, för han hoppade runt på mottagningen och sniffade som om han inte gjort annat… (inte låg och blängde och gnällde en hel kväll alltså). Hoppas lilla katten kurerar sig snabbt från vad det nu är som orsakat hältan.

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.