Det dåliga samvetet och hur det hanteras

Jag tänker ofta på saker som jag borde skriva. Saker jag läst om, tänkt på, tyckt om och sådär, men från tanke till handling är steget periodvis löjligt långt och då sitter jag där med mitt dåliga samvete istället.

 

För faktum är att jag tänker på min försummade blogg dagligen och undrar om det finns någon annan som också gör det, fast som tänker att ”ska hon skriva någonting nån jävla gång? Skriv någonting för helvete!”, men som inte skriver det till mig. Av tusen olika skäl. Törs inte. Vill inte tränga sig på. Öka på det dåliga samvetet. Eller så finns det ingen sån alls.

 

Det finns miljoner saker att ha dåligt samvete för, bloggen är rimligen inte högprioriterad vad gäller den saken och därför måste jag ju hantera det på något vis. Om utifall att det finns någon där som jag skrev om i stycket ovan. ”Min ständige läsare” som Stephen King kallar denne. Åh, vad jag önskar mig en ständig läsare!

 

Men nu är ju bloggen försummad och dammig och istället för att ens försöka förklara mig och sådär så tänker jag att du under tiden som jag inte bloggar kan följa mig på twitter istället. Man måste inte skriva något själv för att följa och om man inte vill behöver man inte ens något konto. Jag är inte ett dugg hemlig utan heter som min blogg och i nuläget så skriver jag mer där än här. Och kanske lite annat och annorlunda.

 

Så tänkte jag hantera det dåliga samvetet vad gäller bloggen och så blir det som det blir. Vad tror ni om det?

 

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 svar på Det dåliga samvetet och hur det hanteras

  1. Daniela skriver:

    Jag tänker på din försummade blogg och blir glad när det dyker upp ett inlägg, Twitter är kul men jag gillar ju långa inlägg så sluta inte helt bara, då blir jag ledsen i ögat 😉

  2. Jessika skriver:

    Inga ständiga läsare?! Pffft, I beg to differ…

  3. MyyZz skriver:

    Jag bryr mig inte så mycket om att du inte bloggar jämt, du har barn och jag antar att man inte riktigt har den tiden då. Jag har själv bloggat dåligt ett tag, så jag vet hur det är.
    MEN jamen alltid ett men:-) Jag älskade när du skrev massor om kissarna, det händer alldeles för sällan tycker jag som älskar kattbloggar av alla slag även såna där det är massor av andra inlägg.

    Tjingeling

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.