Teknik möter människa, eller teknik istället för människa?

Jag har tänkt en del på Ann-Charlotte Marteus ledare i Expressen för ett par dagar sen då hon skrev om det planerade försöket i Limhamns kommun med att äldre som har beviljats tillsyn nattetid av hemtjänst kan få denna via kamera som installeras.

Det heter att kameran ska installeras för att undvika onödiga larm, men främst för att hemtjänstpersonalen inte ska behöva väcka folk mitt i natten bara för att de ska tittas till. Jag vet inte riktigt vilken värld de som beslutat det här lever i, men är det något vårdpersonal är sjukt bra på, och då nattpersonal i synnerhet, så är det att smyga in och smyga ut utan att väcka folk. Nu jobbar jag inte inom hemtjänst utan på ett äldreboende med personal dygnet runt. Ändå är det många av de gamla som vill att vi väcker dem och talar om att vi är där, för att de känner sig tryggare då. Nu är det efter vad jag förstår frivilligt att delta i försöket och självklart är det inte alla som vill ha folk rännande på nätterna heller.

Förutom det rent obehagliga i att faktiskt installera kameror hemma hos människor (men vi ska bara använda dem vid specifika tillfällen och då bara korta stunder. Vi lovar!), så finns det en fara i att förlita sig mer på tekniken på det här sättet än på människan. Det är lite som när man pratar med kundtjänstpersonal på valfri myndighet som nogsamt kan upplysa om att om datorn och människan är av olika åsikt så är det datorn som har rätt.

Som jag inledde med så har jag tänkt en del, inte så mycket på Limhamns kommun utan på Marteus ledare. Det är lätt hänt jag har  jobbat hela helgen.  Hon blandar äpplen och päron och någonstans i den där texten får jag känslan av att hon tror att vi som jobbar inom vården är teknikfientliga och vill göra saker som vi alltid har gjort dem.

Vi använder en hel del teknisk apparatur på mitt jobb, som ju inte är en akutenhet på något sätt utan snarare en palliativ enhet om man ska kalla det något. När jag började i slutet av nittiotalet så var de flesta uppegående och skapligt pratbara, eller åtminstone uppesittande. Nu är väldigt många sängliggande, kan inte äta själva och inte ens uttrycka om de är törstiga själva. Lägg dessutom till de som invandrat hit och som till skillnad från vad många tror, faktiskt har kunnat svenska, men som i sin demens tappat det precis som de tappat vetskapen om vad man använder en sked till.

Vem längtar efter att duschas på ett personligt sätt av en kommunalanställd frågar sig Ann-Charlotte Marteus och jag tror jag kan svara på det. Den människa som inte får annan mänsklig beröring vill nog det, precis som h*n vill bli väckt mitt i natten av en röst som viskar att ”vi tittar bara till dig, fortsätt sov du” och en smekning utanpå täcket.

Men jag har också tänkt på hennes poäng, att vi inte ska vara så rädda för teknik i vården och jag har frågat mig hur många äldreboenden hon har besökt på sistone? Jag är tacksam över de elektriska liftarna när det ska förflyttas från rullstol till/från säng, över de höj och sänkbara sängarna, över de elektiska madrasserna som förhindrar trycksår, över hotellåsningen som gör det möjligt för den gamla att gå ut ur rummet när som helst, samtidigt som man inte kommer in utan nyckel. För att inte tala om dörrlarmen som talar om för mig när Agda har gått ut i korridoren när jag själv måste vara på en annan avdelning och rörelselarmen som talar om när Sture går upp och famlar till toaletten. Eller garderoben.

Samtidigt som jag är tacksam över dessa saker, så svär jag varenda arbetspass över larm som inte når fram, liftar som helt enkelt inte är körbara just där och då, sängar som hakar upp sig och kontakter till madrasser som helt enkelt släpper och andra larm som oväntat tjuter och tjuter utan att man där och då ens kan stänga av det.

Jag tycker att man ska omfamna teknik när den fyller en funktion, men inte bara för att den finns. Och ingen kan lura mig att tro att tanken bakom kameror hemma hos människor handlar i slutändan om att då behövs det inte lika många händer och fötter som tittar till, smeker längs kinden eller märker att just inatt har Kalle inte tagit av sig stödstrumporna som sitter åt så mycket att cirkulationen i benen faktiskt försämras rätt mycket när han ligger ner.

Jag brukar skoja om att jag går till jobbet och vilar mina axlar, som hemma tar väldigt mycket stryk av en liten gosse så oftast behöver vaggas till sömns, men det ligger lite sanning i det också. Ja, jag har ett tungt jobb, men inte så mycket för att vi släpar tjocka tanter utan för att vi måste vara på fler ställen samtidigt, för att när vi sitter hos Svea så vet vi att Gösta verkligen behöver få sin medicin samtidigt som Sune ofta går upp och ramlar och Asta är så rädd, så rädd och vi känner oss som as där vi springer mellan rummen som om vi hade eld i baken och ändå, ändå räcker det inte. Plus att vi måste dokutentera varenda liten sak från när Asta får en alvedon till när vi skurat golven i korridorerna.

Jag springer inte varje natt. Absolut inte, men alldeles för många.

 

Om jag hamnar på ett äldreboende vill jag ha en stark och smart robot som sköter det tunga kroppsarbetet, medan sköterskan kan sitta på en stol och äta praliner, ostressad och utan ryggont, småpratande om i princip vad som helst utom ”Allsång på Skansen”.

 

Så avslutar Marteus sin ledare och det låter väl bra, men med tanke på att många gamla redan idag är livrädda för de elektriska liftarna och oroar sig över dörren de inte kan låsa inifrån (eftersom den bara är att öppna från det hållet) så lär inte duschroboten göra mycket för att vare sig underlätta för Asta eller för mig, för istället för att jag duschar henne på ett personligt sätt eller torkar henne i baken och hjälper henne med byxorna så kommer jag aldrig att ens få in henne i badrummet.

 

Men vi kan ju sitta där ihop och äta praliner isället. Och prata.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Äldreomsorg. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Teknik möter människa, eller teknik istället för människa?

  1. msn00b skriver:

    Fö tycker jag att det låter jefligt illa det där med att man vill minska antalet onödiga larm. Vem skall bedöma att de är onödiga? Jag får intrycket att man vill kunna göra bedömningar via kamera om ett larm är berättigat eller inte och att oro inte kommer kvala in under ”nödvändiga” larm eftersom man vill kunna prioritera bort för att spara pengar.

    Faktum är att jag bor granne med den där sektionschefen VC och med tanke på hur enormt mycket oväsen hon och hela hennes familj för på nätterna (nej de har inte småbarn) så ställer jag mig minst sagt skeptisk till att hennes main concern skulle vara att minska störningarna för de gamla. Då hade hon ju kunnat börja på hemmaplan liksom…

  2. Daniela skriver:

    Det är alltid lika spännande att läsa sådana där ledare och krönikor om vården skrivna av sådana som uppenbarligen inte jobbar inom vården.

    Jag tror inte en sekund på att de gamla skulle föredra att ha kameror i hemmet framför någon som tittar till dem. De flesta som har hemtjänst på natten som jag kommit i kontakt med har sett det som en trygghet. Jag tror inte att folk förstår hur ensamma och isolerade de äldre som bor kvar i hemmet kan vara. Om man delat säng med någon i sisådär 50 år och så går den personen bort så lär det ju vara väldigt ensamt och obehagligt på nätterna. Då tror jag man föredrar att en riktigt människa kommer och tittar till en framför att vara bevakad och inte ens veta vem det är som sitter och tittar på en när man sover.

    Hur kan man dessutom bedöma om någon mår bra eller inte via en kamera? Även om Hulda hinner ta emot sig när hon snavar på tröskeln så kanske orsaken till att hon snavade var en annan. Även om det ser ut som att Sven mår bra och ligger i sängen och pratar för sig själv så kan det ju vara så att han har fått en TIA och ligger och pratar helt osammanhängande. Jag tycker det verkar farligt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *