Solidaritet på arbetstid

Jag har funderat på det här med Juholt och hans bostadsbidrag, ännu mer sen Essa skrev så bra igår om det. Däremot så har jag inte läst särskilt mycket om det, så jag undviker detaljerna för enkelhetens skull.

I grund och botten handlar det verkligen inte om han har förstått att han har gjort fel eller om han med uppsåt plockat ut pengar han inte hade rätt till, om det handlar om ett misstag och att han inte har fattat hur man skulle göra.

Det jag stör mig allra, allra mest på, är att en människa som företräder ett parti som så länge jag kan minnas har upprepat ordet solidaritet som ett mantra och som envist hävdar att var och en ska bidra efter sin förmåga, inte kan se att hans egna handlingar rimmar väldigt illa med just detta. För faktum är att det kvittar om han hade rätt till de där pengarna. Rimligen har Juholt en inkomst som faktiskt räcker gott och väl till att betala hans eget boende och då borde han, som en solidaritetshandling avstå från skattepengar som han ändå inte behöver (vilket inte har mycket att göra med vad man vill alla gånger) och som i förlängningen faktiskt kunde gå till de i samhället som inte har råd.

Det här är vad som stör mig med socialdemokratin i stort, för man pratar om att det är häftigt att betala skatt, att de rika ska betala mer än de fattiga och om man behöver så ska man ha rätt till bidrag av olika slag. Att ha rätt till är inte samma sak som att vara tvungen att ta emot. Och rent krasst så tycker jag att man som företrädare för ett parti ska föregå med gott exempel och helt enkelt leva som man lär, precis som jag hela tiden måste försöka föregå med gott exempel inför min son. Han kommer nämligen i mångt och mycket att göra som jag gör istället för som jag säger, och medborgarna ser hur deras politiker gör och gör likadant.

Istället för att faktiskt agera solidariskt och dela med sig när man kan och ibland göra något så enkelt som att inte ta emot bidrag fast man skulle ha rätt, för att man kan vara utan, så lär vi oss nogsamt att ta allt vi kan och hålla hårt i det. Om inte jag kan få det så ska inte heller du ha det. ”ja, men om alla andra gör si/så” hör jag ibland när jag föreslår att man kan göra just det, men man måste ju börja med sig själv. Fundera över om man verkligen är så sjuk att man måste ta upp plats på akuten för någon som är sjukare eller kan det räcka med vårdcentralen, räcker mina pengar även utan bostadsbidraget, behöver man verkligen ta hissen eller kan man ta trappen och låta gamla/barnvagnar ha den? Som synes så handlar solidaritet inte ens om pengar alla gånger, utan om att underlätta för andra, många gånger utan att ens försvåra för sig själv.

Sen kan politikerna prata om solidaritet hur mycket de vill, men om det är något de inte gör, så är det att föregå med gott exempel eller bidra efter förmåga. Det Juholt har gjort under flera år är inget ovanligt och det är vare sig första eller sista gången vi hör talas om liknande saker, men så länge det här beteendet fortgår så får vi också ett hårdare samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på Solidaritet på arbetstid

  1. Carina skriver:

    Du är så väldigt, väldigt klok.

  2. Lars Oestreicher skriver:

    Mycket bra skrivet, och jag håller med i varenda bokstav… skrev på liknande tema för någon dag sedan. Det handlar om att tillämpa den ideologi man går till val på, något som de flesta partier är usla på…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *