Plötsligt så händer det

Och alla tänker förstås på triss, eller i alla fall på tursamma saker. Ibland har man flyt helt enkelt, det är som att saker bara faller på plats och man kan känna i hela kroppen att det går bra nu. På samma sätt kan man känna precis motsatsen, och tvärt emot vad alla optimistjävlar säger så har det inte ett jävla dugg med inställning att göra. Ibland funkar saker, ibland inte. Möjligen har hanteringen av det med inställning att göra, men är man van vid det ena så blir man väl antagligen cynisk och trött eller inte cynisk (vad är egentligen motsatsen till cynisk?) och pigg.

Man kan säga att vi i den här familjen är ganska cyniska. Och ganska trötta. Och har inte haft något flyt på ett tag. Den här vändan började nog redan i oktober med att vi blev sjuka. Allihop faktiskt. Från oktober till slutet av mars rörde det sig om någon enstaka dag när vi var ”friska” allihop samtidigt. Inte allvarligt sjuka förstås, men tillräckligt för att stanna hemma från jobb/dagis. Ironin i att jag pysslat och grejat sen i somras för att kunna vara ledig från jobbet från mitten av november för att kunna njuta av en normal graviditet.

Jag kan inte ens räkna på hur många inplanerade saker vi fick avboka för att vi var sjuka.

Jag har aldrig varit sjuk så ofta och länge tidigare och även om själva graviditeten förlöpte normalt så gjorde ingenting annat det. Det blev som ett skämt nästan när vi besökte barnmorskan och vi antingen precis hade varit sjuka eller höll på att bli sjuka. Julen var vi.. kräksjuka. Eller ja, inte precis julen utan strax innan och sen fick vi lära oss den hårda vägen att småbarn smittar längre än två dygn efter sista symtom för vi smittade ner släktingar på båda sidor. Det är inget jag är stolt över, men så blev det.

Nu ska jag inte gå igenom varenda sjukdomstillfälle, utan ni får ta mig på mitt ord helt enkelt. Däremot så tänker jag avsluta med att berätta att jag hade en tid bokad för planerat kejsarsnitt. Jag tror det var två dagar innan inskrivningen som jag upptäckte att jag hade feber. Feber och operation brukar inte vara en bra kombination, så jag oroade mig förstås för febern, men alla sa att den hinner ju gå ner och att jag inte skulle måla fan på väggen som jag brukar.

Febern gick förvisso ner. Det gjorde den.

Så istället blev jag kräksjuk natten innan inskrivning. Men det var väl lustigt? Att som sprickfärdig gravid försöka rusa till badrummet var tionde minut eller så och sen vända ut och in på sig själv. Så jag fick avboka min snittid förstås. Hade det varit en svart komedi hade det varit rätt kul. Haha, så typiskt. Extra roligt om kräksjukan hade satt igång förlossningen, men riktigt så roligt fick vi inte, utan kejsarsnittet förlöpte utan komplikationer en fredag istället för en onsdag.

Amningen kom igång utan några svårigheter, så vi hade bråttom hem, men inte bråttom till bcv. Lite naiv är jag alltså fortfarande, för det här ”skovet” glömde jag liksom bort. Detta trots att vi kom hem till en storebror som var förkyld och hade utslag. Självklart smittade han ner oss allihop, även den lille, så när vi kom till bvc så hade han gått ner i vikt och där startade vad jag vill kalla en viktcirkus (som, med lite tur (haha) blir ett eget inlägg) och dessutom ett besök på barnakuten i Huddinge i ett helt annat ärende.

Ja, men det är sådär vi håller på. Hela tiden.

Vi blev tillfrågade på dagis om storebror verkligen behövde gå sista april, för det var många lediga och.. ja. Jag har haft det lite meckigt med lillebror då, och med en storebror som också behöver uppmärksamhet så tyckte jag nog egentligen att han skulle gå, men lite halvt på skoj sa jag att nu har vi ju varit friska i snart två veckor, så han kan väl vara hemma så slipper vi sjukskriva honom på måndag. Haha.

Om vi blev sjuka? Lätt! Storebror, lillebror och jag. På första maj sprack dessutom trumhinnan på storebror, så det var bara för Josh att åka till närakuten och få kåvepenin. På fredagen fick han själv åka till akuten efter konsultation med Vårdguiden och dagen efter med en katt. Nej, men det var väl lustigt?

Den senaste månaden har alltså alla människor i det här hushållet besökt en akutmottagning utom jag. Det är inte utan att jag ser mig för extra mycket när jag går över gatan och sådär. Inte för att jag tror att det hjälper, men det är klart man försöker.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Det här inlägget postades i personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *