Arga katten är inte arg längre

Den här katthistorien tog minst sagt en oanad vändning. För att korta ner en ganska lång och sorglig historia så var den sjuka katten (även känd som lilla katten, som ju inte alls är liten längre) groggy och i underläge samtidigt som det brann lite väl mycket i huvudet på den Arga katten.

Första dygnet gick det bra med den sjuka katten. Han lallade omkring hög på (låg?) smärststillande och stesolid och var galet hångelsugen. Han har aldrig älskat sina människor så intensivt.

Andra dygnet kom Arga katten på att allt ont som någonsin drabbat henne berodde på den sjuka katten som ramlade ner från diskbänken. Hon flög helt sonika på honom och de for vrålandes genom lägenheten och vi efter i våra försökt att sära på dem. När detta väl lyckades så hade en katt kissat på sig och den andra fräste ilsket åt oss och var alldeles svart i synen.

När Arga katten lugnat ner sig lite så stängde vi in henne i gossens rum för att alla skulle få lugn och ro. Det blev snabbt ohållbart eftersom hon då skulle gräva sig ut genom dörren. Hon och Lilla katten fick alltså byta plats.

Tanken var att de båda skulle få lite lugn och ro och sen skulle livet fortsätta som vanligt. Katter kan ju få lite idéer för sig med sjukdom i familjen även om det där var något jag aldrig sett förut. Det lät liksom inte som ett vanligt kattslagsmål som handlade om hierarkin inom gruppen utan det lät verkligen som om hon skulle ha ihjäl honom.

Dagen efter smiter den Lilla katten ut, intet ont anande och han hinner alltså inte en meter innan den Arga katten dykt upp från ingenstans, flyger på honom och samma visa upprepar sig igen. Nu börjar det dels känns obehagligt med en i mina ögon oberäknelig katt och i synnerhet när hon så uppenbart har väntat ut honom.

När jag väl fick in Lilla katten på rummet igen var han ganska skakad och inte särskilt intresserad av att gå ut igen. Arga katten däremot låg och solade sig på loftet och såg ut som världens mest fridfulla katt. Så hon vann då, kan man tänka.

Så här håller vi på och efter att Lilla katten fått sista stesoliden som gjort honom groggy och kisseriet ändå kom igång, om än i sista sekunden så känner jag att vad det än är som pågår mellan dem så måste det lösas, på ett eller annat sätt.

Så jag släpper ut Lilla katten. Han drar motvilligt iväg och rasslar in under soffan. Arga katten reagerar först inte alls utan solar på lofter, stryker sig mot mitt ben och så vidare och någonstans så tänker jag att problemet har löst sig själv nu när hon ser att han inte är konstig. För det ska sägas, Lilla katten har hela tiden gjort sitt bästa för att hålla sig ur vägen nu när han varit sjuk.

Det här pågår under hela eftermiddagen. Jag är själv hemma med lillebror och nattar honom i dubbelsängen på kvällen och går sen ut i köket.

Då hör jag hur det bokstavligen brakar loss. Arga katten har flugit på Lilla katten och när jag rusar ut i vardagsrummet ser jag hur de far runt över möbler, gör startmärken i parketten. Och så vrålandet sen! De fortsätter in i sovrummet, in under sängen, rasslar omkring där för att sen rusa ut i vardagsrummet där de försvinner in under soffan och fortsätter vråla.

I den här kalabaliken hör jag att lillebror också har börjat skrika. Inte så konstigt, för vem kan sova i det här oljudet egentligen?

Till sist lyckas jag mota ut Arga katten på loftet och försöker locka fram Lilla katten igen utan framgång. Han ligger nämligen tryckt in i ett hörn och tänker absolut inte komma fram. Jag får jaga fram honom med dammsugaren till sist och stänger in honom igen för att inte riskera ett nytt slagsmål.

Går in i sovrummet för att titta till Lillebror och ser då att blod har runnit ner på kudden från pannan och att han har klösmärken i ansiktet. Dels några mindre runt ena ögat, sen ett inte så djupt, men bredd under munnen och så det där blodet från pannan. Detta inramas av hans vrålande.

Paniken! Jag är alltså ensam hemma med en bebis utan bilbarnstol och körkort. Nu var det inte så farligt, ska sägas. Blodet i pannan kom från ett klösmärke i pannan, som förvisso inte var så snyggt, men ändå ingen fara med. Allt kommer att läka utan problem och lillebror fattade inte vad som hände och kommer inte att komma ihåg det.

Men.

Jag har haft katt i 30 år och jag har aldrig någonsin varit med om att en katt springer över en av sina människor på det sättet. Jag har heller aldrig varit med om en katt som så systematiskt jagat efter en annan katt och som inte slutar ens när hon vinner och som dessutom fräser åt sina människor i det läget utan att vara trängd.

Man kan säga att hon passerade en gräns där. Jag vet inte vem som orsakade rivsåren. Det kan mycket väl ha varit den Lilla katten, även om han hade klippta, trubbiga klor och hon inte hade det (eftersom vi aldrig fått klippa dem), men det var hon som var den drivande, som inte släppte taget.

Och ärligt talat så har relationen mellan henne och de andra katterna i bästa fall varit tolerant.

En sån katt kan vi inte ha. I fem år har hon bott här och även om det började ganska illa, så blev det bättre. Man får vara konstig, man måste inte gilla varandra och man måste inte leka med varandra. Och saker får ta tid. Det är okej att om man som katt haft ett stökigt liv är skeptisk till det mesta. Det går också jättebra att inte kunna kattiska eller ens vara särskilt bra på att vara just en katt.

De senaste åren har det rentav varit något man kan kalla en något kylslagen fred i hushållet, trots förlusten av Dumma katten som ju med sin kärleksaura (eller vad man nu ska kalla det) fungerade som lugnande medel. Pojkarna har lekt med varandra, Pissnissen har försvisso lite nu och då jagat Arga katten för att han kan, men Lilla katten och hon fann varandra. Jag säger nästan, för kattiskan blev det som inget av med.

Däremot får man inte, ens av misstag i en trängd situation göra så att människor kommer till skada. Särskilt inte människor som är två månader gamla och ligger och sover.

Så igår fick Arga katten åka till veterinären. Jag grät för att det måste bli så här. För att hon uppenbarligen blivit så skadad någon gång att hon inte kunde bli trygg och att det till sist slog över helt, men jag måste, måste kunna lägga ifrån mig mitt barn och veta att han inte blir skadad.

Hon var inte arg när hon åkte iväg. Faktum är att hon inte var arg på hela dagen utan snarare ovanlig kelig och söt och jag sa till Josh att det känns så konstigt att se henne så charmig och samtidigt ha i färskt minne hur hon efter fem år försöker ta kål på en av de andra katterna.

Inte arg som sagt och Josh klappade henne och var med henne hela tiden. Han pratade lite med veterinären om varför det blev så här och han (veterinären) så också att hennes beteende inte var normalt. Att vi aldrig skulle kunna vara säkra på att hon inte gav sig på någon annan. Och fast jag vet att det var rätt beslut, så gör det så ont.

Arga katten är inte arg längre.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här inlägget postades i Katter. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Arga katten är inte arg längre

  1. Hanna skriver:

    Aj aj. Helt rätt beslut förstås. Men, aj. 🙁

  2. Daniela skriver:

    Beklagar 🙁

  3. Jessika skriver:

    Så tråkigt! Enda lösningen naturligtvis men ändå ledsamt och sorgligt.

  4. illika skriver:

    Håller med ovanstående och er såklart, och tycker synd om henne som var så lik katten jag hade som liten, totalt omöjlig men fruktansvärt charmig. Man undrar så om man kunde ha hjälpt dem på något sätt, om man kunde gjort mer, men sanningen är att det kunde man inte. Med kännedom om er, är jag övertygad om att ni gjort långt mer för henne än de flesta andra ens skulle funderat på. Kramar till er alla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *