Vad säger man?

När vi tog bort Dumma katten hösten 2010 var gossen ännu så liten att han antagligen inte ens fattade att hon var borta. Alltså, då var det som att han letade efter henne, konstaterade att hon inte fanns någonstans och sen var det inte mer med det.

Nu är han så stor att han fattar saker. Vi är inte så dumma att vi låter oss luras av att han vägrar prata och därför heller inte ställer frågor. Han fattar och han undrar.

Det är klart man kan säga att katten har flyttat eller vad som helst och så komma lindrigt undan, för det är inte så att han ens har ett vagt begrepp om död, men då skjuter man ändå det svåra framför sig plus att man ju faktiskt ljuger för barnet. Jag tror på att vara ärlig, men enkel.

Så jag förklarade för gossen att katten var gammal och sjuk och skulle åka till doktorn. Ibland när man är sjuk så blir man inte frisk fast man går till doktorn och då dör man. Katten kommer inte bli frisk och hon kommer inte att komma tillbaka, för när man dör så gör man inte det. Om du vill så kan du gå och klappa katten och säga hejdå. Förstår du?

Han svarade att han gjorde det (okej, han sa ”ja”) och jag frågade igen, förstår du att katten inte kommer hem igen? och det gjorde han. Däremot ville han inte säga hejdå till katten först, men sen när de väl skulle åka så vinkade vi båda två.

Och han har inte letat efter henne, så jag tror att han förstod.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, Katter, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *