Lika, fast olika

För ett par dagar sen beklagade jag mig över att jag aldrig kommer ut ens på  minsta promenad trots att viljan finns. Det är alltid någon som drar i mig, ska läggas, ammas, eller så är jag ensam med båda pojkarna eller för all del själv alldeles för trött och sen börjar det om igen.

Josh hade varit ute en sväng med den lille och kom tillbaka och sa att han var så nöjd och glad och det var dessutom skönt ute, så skulle jag inte passa på? Egentligen hade jag ingen större lust just då eftersom ögonlocken blivit märkbart tunga, men så var det ju det där med att möjligheten ens uppenbarade sig, så jag skyndade mig att ta på skorna och gå ut på gården där vagnen stod (vi var alltså inte inne i stan utan i stugan och där kan man ställa ifrån sig en vagn).

Med en inte alls nöjd liten gosse, utan en ilsket röd skrikande gosse. Nu när jag ändå var ute och på gång så tänkte jag att han tystnar säkert när vi kommer iväg och vände vagnen och började gå.

Då började duggandet. Efter ett par hundra meter med skrikande unge i vagnen framför mig och duggande regna uppifrån så gav jag upp och vände tillbaka.

Och så börjar det om från början igen. Olika, men likadant ändå.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här inlägget postades i Föräldraskap, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *