På en pytteliten bostadsyta

Vi håller på att växa ur vår lägenhet. En trea på 72 kvadrat med stor inglasad balkong som vi flyttade in i när stora sonen var nyfödd. Jag tror att jag kan tala för hela familjen när jag säger att vi älskar den här lägenheten, vi älskar att bo här, med utsikt över stan och ekparkett på golven (som katterna repat).

Men det är trångt nu, det är det verkligen och det har fått mig att fundera.

Jag växte upp i en trea i Ronna med min bror och min mamma. Den var säkert ett par kvadrat större än den här, men inte många. Vi delade på det stora sovrummet, jag och min bror och min mamma hade det lilla sovrummet och det var inget konstigt med det. I vårt rum stod också mammas symaskin och högar med mönster och tyger som hon för tillfället höll på med och vi visste mer än väl att den delen av rummet inte var för oss. Det funkde alltså, och även om många av mina klasskompisar hade eget rum så var det också många som delade.

När vi stora barn flyttat hemifrån och min mamma och min syster var kvar skulle man kunna tänka sig att hon och mamma fick ett var sitt rum, men nej, då verkade det rimligt att flytta till en tvåa istället. Även den här gången med symaskinen och tygerna i ”barnrummet”, men nu hade mammas säng flyttat in i ett hörn i vardagsrummet och så var det med det.

Ändå sitter jag här och tycker att en trea inte räcker och undrar varför. Förvisso så räknas man mer eller mindre som en dålig förälder om man inte inrett ett rum per barn som står färdigt redan vid hemkomsten från bb, men även om man bortser från detta så kvarstår faktum, vi får inte plats. Barnen delar (nåja, den lilla kräver i ärlighetens namn inte mycket plats) rum och vi har sovrummet där alla trängs i samma säng på nätterna, men skillnaden nu mot då är att vi som föräldrar kräver mer plats.

Vi har båda intressen som kräver både plats och tid, framför allt platsen även när tiden går till annat, så i nuläget har vi två rejäla skrivbord med tillbehör i vardagsrummet där också den lilla soffan står och skäms i ett hörn.

På sätt och vis är det ju ett tecken på välstånd, att vi ens har möjlighet att låta saker vi gör bara för att det är kul ta plats fast vi är vuxna, men det är ändå en intressant utveckling, för jag är ändå inte uråldrig än. Så vi letar nytt boende, tittar på allvar och tresiffriga kvadrat och jag skäms nästan över att jag tycker att vi inte riktigt får plats här. Samtidigt tänker jag på en av granntanterna som bor ensam på 130 kvadrat och tycker det är fullständigt rimligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 svar på På en pytteliten bostadsyta

  1. Älvan skriver:

    Det är väldigt lätt, och går väldigt fort, att bli bortskämd med utrymme. Men jag njuter varenda dag av lyxen att ha ett alldeles eget rum (trots att jag är vuxen och rimligtvis borde lärt mig att dela vid det här laget). Men jag tröstar mig med att jag åtminstone förstår hur otroligt bra jag har det.

  2. Neurotic Kitten skriver:

    Jag delade rum till jag var 10 år och ett äldre syskon flyttade hemifrån. Jag vande mig snabbt vid att ha ett eget rum. Samma sak när jag flyttade från en etta till en tvåa för några år sen. Nu har jag svårt att tänka mig att bo mindre men hade kunnat leva med ett rum till. 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.