Det är något som är ruttet i köttdisken

Jag har i flera år tyckt att det är något märkligt med köttet vi köper i mataffären. Det släpper ifrån sig mycket vätska, luktar märkligt och får inte en riktigt bra stekyta ens. Tidvis har jag tänkt att det är för att jag är vuxen och nostalgisk, men jag minns min mammas kötträtter som något som doftade i köket och katterna sprang runt fötterna på henne för att få en smakbit.

Våra katter är som bäst måttligt intresserade kan man säga. Bortskämda, tänker man förstås.

En gång i tiden så fick jag höra att mina köttfärsbiffar var ”godare än min mammas”, då vet man att man har sitt på det torra vad gäller den biten.

Numera kan jag inte ens få till köttfärsbiffar. De faller sönder och är blöta och är ingen vacker syn på något sätt alls. Jag har trott att jag har tappat det, för jag har provat olika varianter med samma resultat.

Det är helt enkelt inte lika roligt att tillaga kött och inte heller lika gott att äta det. Det är många år sen jag åt en god biff till exempel, jag har tyckt de blir sega och inte värt besväret helt enkelt. Det här gäller även det ekologiska vi har provat, även om det beter sig ”bättre”. Men det kan förstås handla om att jag inte kan laga mat också.

I somras beställde vi en köttlåda från en leverantör som förstås lovar massor vad gäller sitt kött, men som dessutom märker upp sitt kött med ålder på djuret och vilken gård den kommer ifrån. Inte köttfärsen som mals av djur de har inne just då, men allt annat.

Köttet kostade cirka 160 kronor per kilo och då var det blandat färs med olika delar, från kött till grytor till kött att steka och servera på finmiddagen. Vi fick t ex ett kilo ryggbiff och 160 kronor för det är inte så mycket att bråka om.

Och det var ju gott. Jag tänkte att att det säkert smakade lite extra gott för att vi visste att köttet kom från en stut på 29 månader från vart det nu var. Tankens makt och sådär, men nog luktade det lite annorlunda?

Några som däremot inte visste något om köttet var katterna, som helt plötsligt stod ivägen precis hela tiden när man lagade mat. På diskbänken, framför fötterna, mellan fötterna, jamandes ut sin förtvivlan.

Det stora testet blev köttfärsbiffarna. Jag har blivit informerad om att anledningen till att mina biffar faller sönder är fetthalten. Nötfärs har en fetthalt på cirka 10% och biffar kräver mer fett för att hålla ihop så jag borde blanda med fläskfärs eller helt sonika köpa blandfärs. Jag tycker mig ha misslyckats med all möjlig färs, men okej.

Så. Jag skulle göra köttfärsbiffar. Kaxigt stod det på vakumförpackningen att man skulle krydda och steka biffar. Fetthalten på färsen är mellan 13 och 15% enligt paketet.

Jag kastade i ett par ägg, en skvätt grädde och kryddor. Blandade. Formade biffar. Stekte biffar. Som höll formen.

En tid senaste stekte vi ryggbiff. Kryddad med salt och peppar och jag tror på allvar att det är den godaste biff jag har ätit någonsin.

Vi bestämde efter ryggbiffen att det blir fler såna där lådor när ekonomin tillåter.

Idag skulle jag göra köttfärsbiffar. Tydligen har jag köpt ett paket blandfärs så det tog jag fram och tinade. Redan när jag öppnade paketet kände jag lukten. Ja, lukten, för det är ingen doft ur de där paketen. Blandade ihop med ägg, grädde och kryddor igen, gav en bit till katten som förra gången inte hade tid att tugga utan andades in köttfärs, formade biffar, la i stekpannan där de brände fast och inte gick att vända på utan att de föll sönder.

Katten smakade misstänksamt på färsen och gick. Vi talar om en katt som bantar alltså, som äter strikt begränsad mängd mat.

Josh fick ta över, stekte och smakade och konstaterade att någon funky eftersmak är det allt.

Vi slängde dryga kilot med blandfärs i soporna.

Där och då bestämde jag att jag inte tänker betala för den skit som stormarknaderna försöker få oss att betala för. Jag tänker inte gå på deras erbjudanden om vattensjuk kycklingfile som smakar som att den är uppväxt bredvid en kloak, inte köpa köttfärs man inte kan hantera och som inte ens katten vill ha. Jag ska inte behöva dölja köttsmaken i kryddor.

Jag vet inte vad någon av producenterna gör med köttet egentligen, men något är det med köttet som vi vanliga dödliga erbjöds som inte är som det ska och jag tänker inte betala för det längre.

En såndär köttlåda är naturligtvis dyr när man tittar på prislappen. Vi betalade 1600 kronor för vår på tio kilo och vi tänkte att tio kilo räcker inte långt. Döm om vår förvåning när vi båda vuxna var mätta efter EN ryggbiff och det blev köttfärsbiffar kvar av den där halvkilosklumpen jag gjorde av. Vi äter alltså mindre kött, men blir lika mätta.

Jag tycker mig vara värd att laga och äta riktig mat som är god och jag tycker att du också är det. ”Köttproducenterna” som levererar till oss småbarnsfamiljer och vanliga arbetare tycker tydligen inte det.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det är något som är ruttet i köttdisken

  1. Maia skriver:

    Bra skrivet! Jag delade detta på Facebook och hoppas många läser det! /Maia

  2. Webster skriver:

    Ja, vem vet vad det är man köper? http://en.wikipedia.org/wiki/Pink_slime

  3. Mia* skriver:

    Nog för att jag retweetade din tweet om det här inlägget, men jag vill faktiskt också skriva en kommentar här om att det är många tummar upp från mig. Mycket bra! Alltså, inte att konsumentköttet är kasst, utan att fler och fler upptäcker det.

    • Drottningen skriver:

      Mia* Jag har ju haft mina misstankar länge, men skillnaden blev ju enorm när man fått smak på annat (igen). Jag skriver igen, för köttet var inte sådär förut, det är jag helt säker på.

  4. Carina skriver:

    Jag köpte ett paket nötfärs på ICA idag för jag hade inte tid att tina färsen från frysen efter min dag på apoteket. Torr, trist och mycket underlig smak på köttfärsbiffarna idag. Bläch!

  5. Anders Widén skriver:

    Delar denna vi fb, det är en viktig text.
    Kanske borde vi alla tillsammans göra en konsumentblogg/sajt.
    Man blir ju förtvivlad över all skit man köper.
    Jag anser din historia riktig. Nåt gör dom med köttet. Vi har förmånen att ha älgkött, har haft så de senaste 14 åren. Älgfärs otroligt mager, kommer inte upp i många procent fett, men biffarna håller ihop och blir goda.
    Det har hänt att älgköttet sinat för oss framåt hösten innan nästa laddning (Vi fyller frysen med 70-90 kilo älg varje höst) och vi har köpt på affär. Jag har inte tänkt på någon doft men att köttet kokar istället för att steks i pannan eftersom det tycks bestå av mer vatten än gurka.

    Vad gäller konsumentsajt så är jag heligt förbannad på Miele, det är det dyraste kylskåp jag köpt för jag trodde jag skulle få något bra, men det rasade redan efter 1½ år. Vilket hade varit ok om de stått för att laga det enligt den garanti som finns enligt konsumentköplagen. Men ni anar inte vad jag fick bråka. Helt otroligt. Jag fick hota dem med att jag varit och är författare och journalist och tänkte börja sätta efter dem om de inte hjälpte mig.

    Lexmark likadant. Skrivarjäveln var dyrast av alla, men vägrar funka som den ska.

    Och det här med lågenergilampor som påstås hålla i 10000-30000 timmar men fjuttar sönder lika fort som alla andra glödlampor men kostar skjortan.

    NOG NU. Tack för ditt köttinlägg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *