Om det här att slutföra saker och att ens påbörja dem

Jag har sett att det just nu cirkulerar nån grej om att man ska skriva en bloggpost varje dag i 100 dagar och först tänkte jag att det är precis vad jag behöver efter den här långa torkan.

För ofta vill jag skriva, men har hur många ursäkter som helst. Vissa begripliga och andra bara.. ja, ursäkter.

Barn låter en inte göra saker ifred. De gör faktiskt inte det. När de är små så utforskar de saker och man måste passa så att de inte stoppar olämpiga saker i  munnen eller eluttagen och när de blir större så håller de aldrig någonsin tyst. Aldrig! Så man försöker lindra klösmärkena i hjärnan med förhoppning om att någon gång ta in något mer avancerad information än ”mamma, jag har noss!” utan att ha förlorat förståndet innan.

Barnen är ändå, klyschigt nog, ungefär det bästa, men som sagt, de påverkar ju andra saker. (som nu.. ”då ska vi åka och handla på coop” *bankbankmedduploprecisbredvidmig*)

När man inte orkar ta in information så känns det som att man inte har något att skriva, för av någon anledning så tror jag att jag måste tycka saker hela tiden, analysera, skriva viktiga saker och då kan vi slänga på prestationsångesten när vi ändå håller på. Men samtidigt är det ju inte så att jag sitter och tycker och analyserar och säger viktiga saker när jag fikar.

Det är sannerligen svårt att sätta tankar på pränt när man inte klarar av att sätta ihop fullständiga meningar ens i huvudet.

Plus att de här senaste månaderna varit.. eh.. stökiga. Det blir bra nu. Det löser sig. Vi vet faktiskt det nu och stressen börjar faktiskt rinna av, men det är som att det slog över som det kan göra när längre stressmoment ordnar sig. Jag räknar iskallt med att vi båda kan se fram emot ett par månader av olika sjukor medan vi återhämtar oss.

Hur som helst så ska jag inte skriva varje dag i 100 dagar. Jag bestämde mig för det ganska raskt, för jag hoppade nämligen på en annan utmaning för några dagar sen. Typ fyra faktiskt. Någon plankutmaning som gick ut på att man skulle göra magövningen plankan varje dag i 30 (?) dagar och se hur mycket man kunde förbättra sin tid och med tanke på att min motion består i att lyfta ena ungen upp och ner på toastolen (för det är jobbigt att sparka fram pallen till toan. Ni märker ju hur jag resonerar. Eller inte gör) och att bära runt på den lilla. Och städa! Icke att förglömma det satans städandet. I alla fall, det verkade vara en bra idé.

Två dagar hängde jag med. Förbättrade visserligen mitt resultat lite, men för att det skulle lyckas bli sämre än ursprungsresultatet så tror jag att jag hade varit tvungen att dö först. Tredje dagen kom jag på det när jag hade tippat omkull i sängen och hoppades på att kunna sova och då ville jag inte gå upp igen. Jag kunde inte sova, så jag hade kunnat göra det, men nej. Fjärde dagen så.. ja, då hade jag ju redan tappat en dag så..

Och man kan ju inte hoppa på en utmaning när man väl ramlat av! Det här känner alla som har försökt sluta röka igen. Oavsett hur länge sen det var man rökte så är man helt körd om man ens sniffat på en cigg. Näe, lika bra att börja igen då.

(”vad skriver du på post mamma? vad skriver du på post mamma? MAMMA!” pekandes på ”Add new post”)

Nu kommer det vara lite stökigt igen, men på ett bra sätt hoppas jag, men min förhoppning är ändå att jobba med min prestationsångest och försöka spotta ur mig lite ibland ändå. Jag ska försöka åtminstone, utan att vara med på någon utmaning.

 

Det var bara det jag ville säga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om det här att slutföra saker och att ens påbörja dem

  1. Skönt att höra att det löst sig för er!

    /banktjänstemannen

  2. Fermen skriver:

    Otroligt igenkännande, det är bara en sak jag inte förstår, vad betyder noss?

  3. msn00b skriver:

    We’re still here waiting 🙂

    /Numera Rockpaperscissorlizardspock

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *