Vad man gör för sina barn

Ni som har barn är ju väl medvetna om hur man vänder ut och in på sig själv för sina barn. Ni andra får helt enkelt tro på mitt ord. Inte när det handlar om en glass eller senaste legot kanske, men i mångt och mycket sväljer man sina fördomar och förutfattade meningar när ens unge, än så länge ganska fri från dem, uttrycker en önskan.

För min del började det med en rosa tröja efter att jag insett att ungen älskar rosa. Han gör verkligen det. ”Det är min bästa färg!” deklarerar han för alla som vill höra, även om han även älskar andra saker också. Som Angry Birds.

Nu har jag ingen uppfattning om att rosa skulle vara en tjejfärg, även om ett besök i valfri leksaksaffär eller klädaffär låter oss förstå det, utan mitt problem med det var, och är, att jag tycker att rosa är den fulaste färgen av alla. Men nu ville ungen ha en rosa tröja så då fick han det. Av samma anledning har han ett par ärvda röda manchesterbyxor med broderade blommor på. Det kostar mig inte mer än att jag får kämpa för att behålla mina åsikter för mig själv och som belöning får jag en glad unge som skruttar runt och är en superhjälte i lite olika färger bara.

Av samma anledning så högg jag direkt när en bekant hade en rosa cykel att ge bort. Jag hade inte valt den själv, men jag ska ju heller inte cykla på den.

Vi råkar ha vänner som har döttrar som är lite äldre än våra ungar och så får våra ärva både kläder och leksaker och ja, det blir lite rosa där då. (och lila, som är en jättebra färg däremot)

För ett tag sen vid nattningen kläcker gossen helt plötsligt ur sug att att han vill ha ett hello kitty nattlinne. Jahadu sa jag och fortsatte med vad jag nu gjorde, och han fortsatte att förklara om det där nattlinnet och avslutade med “ja, men då köper vi det”

Jag fattade ju att det måste vara ett rosa nattlinne. Och. Jag är ju precis som alla andra och tänker att njäääää? Nattlinne? Fast det sa jag inte. Inte ett ljud om vad jag tyckte och tänkte utan jag frågade bara om han verkligen ville ha ett nattlinne.

Ja! Ett hello kitty nattlinne!

Så då lär man ju skaffa ungen ett nattlinne.

Vi hittade faktiskt två på kapp ahl och han valde det med volanger, men utan hjärtan. Eftersom nu storleken var preciiis så ville jag att han skulle prova först och det gick väl bra där i provhytten, men han ville inte, inte, se sig i spegeln. Efter att vi betalat så frågade jag om det var ett fint nattlinne (nickar) och om han var glad (skakar på huvudet), så jag frågade ju om han ville lämna tillbaka det då? (bestämt huvudskak)

På hemvägen ville han absolut inte gå förbi dagis, och när jag frågade varför så svarade han att ingen får se vad det är i påsen. Däremot så skulle han hålla hårt i sin påse. Hemma ville han inte öppna den utan sa att han skulle ha nattlinnet imorgon istället.

Och hjärtat värker av det där. Att han så uppenbart så gärna ville ha det där nattlinnet samtidigt som han tycker att det är jobbigt och uppenbarligen vet att det han vill är helt fel.

Så när besöket gått hem och jag frågade om han skulle prova nattlinnet igen så gick det väl för sig, med en lite dold glädje trots allt. Jag fick till och med ta ett kort och skicka till pappa, men sen var gränsen nådd. Med gråten nära mumlade han “vi kanske inte ska ta fler kort mamma” och då gjorde vi inte det.

Och vet ni, det går jättebra att snurra i nattlinne. Och fantastiskt bra att springa i. För att inte tala om hur bra man kan sova i det.

Men det märks att det är lite svårt för honom.

Och för mig.

Eller så här, jag tycker han är hur jävla söt som helst i sitt nattlinne och han ser ut som en katt som visserligen skäms lite för att han har stulit mattes skinkskiva, men samtidigt löjligt stolt och belåten över precis detta.

Däremot kan jag inte låta bli att tänka på om vi skulle få besök, eller om någon ringer på dörren och han öppnar och möts av ”Nämen, vad har du på dig? Killar har väl inte nattlinne” (i bästa fall) . För jag vill att han ska få ha sitt nattlinne om han vill det och framför allt så vill jag inte att han ska sluta vilja det på grund av vuxna (för småbarn lär sig av oss, glöm aldrig det) som inte bara kan hålla tyst.

Det har inget att göra med något särskilt genustänk eller att vi försöker uppfostra en schlagerpojke eller att vi önskar att han var en flicka.

Faktum är att det inte finns något annat bakom det hela än en fyraåring som berättade för sin mamma att han ville ha ett hello kitty-nattlinne. Och det handlar om nattkläder.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vad man gör för sina barn

  1. Det är därför det fortfarande är viktigt med normkritik…

  2. Petra skriver:

    Jag känner igen det där sååå väl! Och det jag reagerar på mest är att ungarna på dagis redan är så väl medvetna om att rosa är en ”tjejfärg” och pojkar inte ska/får ha tjejiga saker eller leka tjejiga lekar för då bör vi reta dem. Vem lär dem det???? Och varför jobbar inte pedagogerna mer aktivt med att stävja sådana kommentarer? Gaaah!

    Jag tycker också rosa är skitfult, men när min son ville ha en rosa tröja var det självklar att han skulle få det. Det kunde han dock inte ha på dagis deklarerade han för då skulle de andra barnen skratta åt honom. Då köpte hans pappa en illrosa tröja och hade den på sig vid lämning/hämtning flera ggr under sommaren. För som du skriver…..barn lär av oss vuxna…

    • Drottningen skriver:

      Petra:Nu kanske jag är lite fördomsfull vad gäller barnen på ungens dagis, men med tanke på hur många prinsessor och superhjältar i rosa och blått som finns där så är utgångsläget vad gäller genus inte det bästa. Men han har haft på sig sin rosa tröja flera gånger och röda byxor är inga konstigheter. För honom alltså och jag tror inte att någon har sagt något till honom heller. Personalen jobbar mycket med hur man är en bra kompis, och att retas är ju inte det, men vi vet ju att det krävs bara en liten kommentar för att förstöra massor.

  3. Sophia skriver:

    Jag har också en son som periodvis gått i rosa, haft klänning och velat få sina naglar målade. På hans första dagis råkade de flesta killar i gruppen ha äldre syskon. Ärvda rosa tröjor var därför mer regel än undantag och så gott som varje dag hade någon liten pojke ett gulligt hårspänne. Ingen tänkte ens på det. Barnen valde det de tyckte var fint, helt enkelt. Personalen var bra. Hände det något tog de tag i det direkt. Tyvärr blev det byte av dagis när vi sedan flyttade. Plötsligt fick sonen höra att rosa är för tjejer. Att det är löjligt med nagellack på en kille. Att ryggsäcken med blommor på (ärvd av storasyster och den enda som skridskorna gick ned i) var ”tjejig”. Han blev retad av några ”tuffa” killar. Och personalen gjorde i princip ingenting. Det märkliga var att personalen i den första dagisgruppen bestod av två äldre svenska kvinnor och en tjej från ett land med betydligt mer patriarkalt tänkande än i Sverige, medan de nya dagisfröknarna var unga, helsvenska och förmodligen fått massor av normkritik och genustänk i sin utbildning. Vad de däremot saknade – men de första fröknarna hade i överflöd – var empati och sunt förnuft.

  4. Christian Svensson skriver:

    Bra skrivit, som lärare i ett praktiskt estetiskt ämne så måste jag få framföra att vi faktiskt diskuterar färg och färgval ganska mycket. Då även i kombination med genus och sociala signaler. Så en del av oss jobbar med det.

  5. Tomas skriver:

    Minns plötsligt så tydligt den där pojken i butiken igen, som stod och undersökte läppstift men inte fick för sin pappa eftersom ”pojkar ändå inte använder sånt – det är ju tjejgrejer”. Minns också hur en twittrare störde mig en halv kväll för att jag sagt att jag för en kort stund sagt att jag ville slå pappan på käften (och han menade på ett väldigt verklighetsfrånvarande sätt att det minsann var ett hot att skriva så). Jag hade dessutom på skämt kallat pappan för homofob i diskussionen…

  6. Hanna skriver:

    En av mina småbröder vägrade ha något annat än kjol på sig på ett släktkalas en gång när han var typ tre år. En faster, med bebiskusin av tjejkön på armen, påpekade vänligt att, ”men F, killar har väl inte kjol?” varpå brorsan kolugnt pekade på den lilla tjejkusinen och meddelade ”han har kjol”. För alla småbarn var ”han” för honom.
    När han blev lite äldre och skulle ha sin första hjälmhuva (hej uppvuxen i fjällen, vi åker slalom) ville han ha en rosa, som en ett år äldre tjejkusin som var största idolen. Det satte mamma stopp för dock. Så, om man vill de något positivt: Det är inte alla mammor som ens hade köpt nattlinnet. Det är faktiskt förbaskat bra föräldraskap att ha gjort det.

    • Drottningen skriver:

      Åh, jag älskar era historier! Om små saker som betyder så mycket. Det är inte bara elaka och ogenomtänkta kommentarer som sätter sig, utan även snälla och uppmuntrande.

      Innan vi fick barn sa jag (också) att något rosa blir det inte, för det är jag som bestämmer och betalar, men jag har ju tänkt om. Det är trots allt bara en färg och jag vill inte göra den viktigare än den är genom att påstå att den bara är för vissa. Däremot är jag mycket tveksam till om jag skulle låta honom gå på kalas i kjol, för det skulle kännas lite som att tigga om att han ska bli retad. Men jag kanske kommer dit också (och om ett par år är han definitivt stor nog att kalkylera med den risken och ta beslut om det själv, så då får vi kanske köpa en kjoljävel också)

      Hanna: Tack! Det värmer. En gör ju så gott en kan för att barnen ska bli folk man vill umgås med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *