Det kanske var lite fult att skrämma katten

Någon kanske har undrat varför det inte händer så mycket här, eller så har ni hunnit ge upp och dra vidare. Ingen kan klandras för det, men för de stackare som råkar titta förbi så ska jag förklara mig. Med en verbal föräldraspya faktiskt.

Låt mig berätta om min dag. Det är helg och sambon jobbar eftermiddag. Det betyder att jag är själv med barnen från tvåsnåret och fram till 23 ungefär.

Idag ville jag gör något med den stora på förmiddagen så vi drog iväg till en julmarknad i närheten. Inte särskilt kul, men vi träffade några vi kände och sådär. När vi så står där så tittar ungen åt ett håll och jag åt ett annat och så dyker en fröken från dagis upp och vill hälsa. Ungen har ingen aning så hon böjer sig ner, lägger en hand på honom och hälsar. Då vänder han blicken mot henne, gapar stort och vrålar rätt ut och kastar sig sen mot mig. Jahapp.

Väl hemma så skulle vi vila en stund. För en av oss innebar det att ligga och snurra runt i sängen och sparka på den andra och för den andre att bli på ännu sämre humor.

Hemma skulle vi baka pepparkakor medan lillebror sov. ”Åh vad roligt mamma”. Det är sånt där som jag tror att han fattar att jag går på. Hela tiden. Så vi tog fram den där jävla pepparkaksdegen som skulle stå i rumstemperatur och bli hanterbar. ”Kan vi baka nu mamma? Kan vi? Mamma? Mamma? Pappa, får jag låna vita datorn? Pappa? PAPPA??”

Till sist kunde vi börja baka, ganska precis efter att sambon gått till jobbet och just då bestämmer sig lillebror för att vakna och vara hungrig. Jag försöker servera banan och kavla ut deghelvetet samtidigt och sen lossa de där figurerna som lite halvhjärtat tryckts ner i degen. Efter första plåten, ungefär en knapp fjärdedel av degen deklarerar stora ungen att han har bakat färdig och ska äta pepparkakor. Jahapp.

Det tog ju bara 1,5 timme till att kavla ut resten av degen och trycka ut små dinosaurier och stoppa i ugnen och jaga lillebror och hindra den enda från att slå den ena. Bästa var när stora kom storgråtande och till slut klämde ur sig att han gjort illa handen på lillebrors mun när han skulle slå honom.

Och sen var det dags att laga middag. Som ingen ville ha, för det var något grönt i. Grönsaker kallar vi andra det.

Toabesök och plocka av bordet och sen börjar stora hojta om kvällsmat. Lite i tidigaste laget, men eftersom jag tydligen har slutat tänka på vad jag säger mumlar jag något om risgrynsgröt, varpå han utbrister ”Åh vad gott!”. Så jag kokade den där jävla gröten. Som faktiskt är god. Den tar en dryg timme och innehåller en tredjedel vispgrädde och en gnutta vanilj.

I den här röran så försökte laga en overall med små, små hål i. Jag hade fått en lapp att lappa med och instruktioner om att använda textillim, men fyrkantiga lappar är så tråkigt, så jag hade stansat ut en blomma som mall och ritat av och klippt till bitar för att sen limma fast. Bara det att det fäster ju inte, däremot så blir det kladdigt och sen jättefula limmärken som inte går bort. Ja, men det var väl jävligt lyckat. Jag försökte sy fast blommorna, men det blev inte heller bra. (insert MAMMMAAA! MAMMA!)

Barnen ville inte ha någon gröt när den var klar. Den ena spottade ut (eller lät det rinna ut lite charmigt sådär och sköt iväg tallriken över bordet med en smäll) och den andra kladdade runt med den och såg olycklig ut. Sen beställde han yoghurt med russin, för ”gröten var inte så god”. Den lilla ungen hade jag redan torkat av och skickat iväg, men nu brann det liksom i huvudet, så jag samlade ihop båda tallrikarna och kastade dem i diskhon med en smäll. Nu är det ju så att vi har kattmatskålarna bredvid diskhon så att klåfingriga barn ska låta bli dem och det var visst gröt kvar i tallrikarna också. Och det råkade visst stå en katt där också och sköta sina egna affärer.

Ja, en smäll var det ja, och gröt plaskade upp på diskbänken, landade i matskålarna och fastnade under skåpen. Och katten for ju iväg illa kvickt förstås. Möjligen att han klarade sig från grötduschen, men jag är faktiskt tveksam. Stora ungen spärrade upp ögonen och sa med darrande underläpp ”men, du skrämde katten. Det var kanske lite fult att skrämma katten!”

Så de fick min överblivna frukostsmoothie och jag fick skura diskbänken.

Sen kramades vi förvisso länge och väl, för stora skulle ”trösta” och lilla skulle ”masas” (kramas) och sen var det läggdags. Fördelen med större barn är att de någonstans vet när de kommer lite för nära gränsen för vad som är nyttigt, så för ovanlighetens skull tog det inte 45 minuter att gå på toa och ta på pyjamas och det blev inte ett utbrott för att jag var ensam förälder hemma och varken hade tid, ork eller lust att läsa ett kapitel Pippi långstrump utan omstoppning, puss och gonatt så var det med den saken.

Den lilla däremot, som förvisso är söt som socker, men har sömnvanor vi inte är helt nöjda med, bestämde sig för att det är med att sova är inget vi sysslar med. Så vi körde skrikfest istället. Från strax före åtta till kvart över tio. Han ståendes i spjälsängen och jag i dubbelsängen bredvid. På så sätt kan han åtminstone leka sig trött istället för att sparka oss båda svettiga. Varenda gång jag sa åt honom att lägga sig ner för att sova vände han sig mot dörren och vrålade ”MAMMA”, precis som om någon snällare mamma ska komma och rädda honom.

Och då skulle man kunna tänka sig att en unge som tycker att det är rimligt att härja halva nätterna (han har en variant där han sover i typ en sekund och sen orkar vara vaken till 2-3 på natten. Glad och så, så länge man inte inbillar sig att han ska sova, men nu är det ju så att han är lite liten för att uggla för sig själv på nätterna) sen skulle sova länge på mornarna. Men nej! Nu sover han riktigt länge, för han vaknar runt 7-halv 8 och den stora kommer intassande varje morgon klockan 7 och viskar att det är dags att gå upp.

Och därför blir det inte så mycket bloggande och definitivt inte på det sätt jag vill. Jag vill härja om FRA och hur vårt privatliv blir trängre och trängre och om äldreomsorg där personalen inte orkar vara kvar och de gamla inte släpps in, men jag har lite annat för mig. Men jag tänker ofta på saker jag borde formulera och få ur mig och de staplas på hög och blir ett enda virrvarr blandat med ”MAMMMMMA!” och smutstvätt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.