Den här vägen!

Idag tänkte jag ta den där promenaden för att kolla hur man hittar till mitt jobb. Nej, jag hade ingen aning eftersom själva arbetsplatsen flyttat under min föräldraledighet och vare sig de eller jag har tydligen ansett vår relation tillräckligt värdefull för att hålla kontakten.

Google maps påstod att det var 4,5 kilometer. Eniro säger 5,0 och och hitta.se säger 4,8. Jag tyckte att det kändes som att det borde vara längre, men med noll lokalsinne och lika mycket känsla för avstånd så valde jag att lita på dessa uppgifter. Okej att det var lite skillnad, men inte mer än jag stod ut med. Men ändå, det är två stationer med pendeltåget vi talar om plus en bit till. Å andra sidan så går jag ju inte längs spåren så..

Maps finns redan i telefonen och man kunde välja att gå (eller åka bil, men det skulle ju inte jag göra), så det passade ju fint. 4,5 kilometer sa den och det skulle ta en timme att gå. Jag undrade om de menade att man skulle hålla krypfart och vara packad, för jag går allt snabbare än sådär.

Så jag gick då. Hade en gammal mp3spelare med nytt batteri med mig också och fast det var ganska kyligt så var det ganska skönt att höra något annat än ”maaaamma”. För sakens skull så gick jag precis som maps sa åt mig att göra, samtidigt som jag hade endomundo på för att hålla koll på hur långt jag faktiskt gick.

Promenerade på och blev ganska trött i benen, men en titt i maps som visade hur lång tid jag hade kvar gav extra energi, fast på slutet började det kännas lite knepigt. Särskilt när maps påstår att jag har fem minuter kvar och jag går mitt ute i ingenstans.

Och när maps så säger ”Du är framme” så står jag mitt i ett nybyggt villaområde. Åt ena hållet hus i lärkträ och åt andra hållet vita radhus omgivet av skog och inget av det är ens i närheten av att kunna vara min arbetsplats.

Det syntes nog inte, men inombords så skrattade jag hysteriskt. Ganska trött i benen vid det här laget och mitt ute i ingenstans som sagt. Nu har vi åkt förbi mitt jobb med bil nångång så jag visste att vägen så småningom skulle leda dit även om jag inte hade någon uppfattning om hur långt det var kvar och när jag ändå gått så här långt (5,53 km) så kunde jag lika gärna fortsätta en bit till. Efter två kilometer kom jag till en gångbro över en stor väg och när jag gick över den så kunde jag skymta mitt jobb där längst borta.

Då vände jag. Och bestämde mig raskt för att köpa ett busskort när det blir dags. Och sen tog batteriet i mp3spelaren slut. Det blev bra mycket trögare att gå tillbaka, och då inte bara för att benen var trötta.

Eventuellt var det där de längsta 4,5 kilometerna i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i Blogg100. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.