Nej, nej, nej

Expressen har idag alltså en artikel som handlar om Shakiras svartsjuka pojkvän, eller snarare att hennes pojkvän är svartsjuk. Hon ”får” inte längre göra musikvideos med män eftersom han ”är väldigt mån om sitt revir”. Det tolkar Shakira som att han ”värdesätter” henne.

Nej. Nej. Nej.

Eller så här, om en kvinna gillar att bli behandlad som en ägodel så står det henne naturligtvis fritt att se till att bli just det, men min erfarenhet är att de förväxlar det med kärlek och tror att svartsjuka är något ”gulligt”.

Det finns ingenting som är gulligt med att en vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk inte anses vara tillförlitlig av sin partner. För oavsett vad de här männen skulle vilja göra med henne, så är det väl ändå hon som tar det slutliga beslutet? Och säger hon nej så får de nöja sig med att tralla för sig själva.

Värdet som sätts genom att begränsa hennes omvärld och tala om för henne vad som är lämpligt och inte är åtminstone alldeles för lågt för att jag skulle uppskatta det. Jag förutsätter att min partner tror på min egen förmåga att tänka själv. Det betyder förstås inte att jag tar beslut enbart med tanke på mig själv. Jag lever trots allt i en relation och vi har barn så rent krasst så kan ett beslut om ett toalettbesöks vara eller icke vara påverka hela dagen för oss allihop.

Det är beklämmande att många kvinnor, för det är oftast kvinnor, tror att ett ägandebeteende och förminskande av deras egna förmågor (förklätt till omsorg om den sköra och väna varelsen) är ett uttryck för kärlek. Det kanske finns kärlek också, men det där beteendet är inte ett tecken på det. Alls.

Det är ett dåligt inlärt beteende där han lärt sig att inte lita på sin egen förmåga heller och låter det gå ut över kvinnan. Där kvinnan är för opålitlig för att kunna ta vettiga beslut om hon omges av testosteron. Där hennes utsmyckningar och klädsel enbart är för att behaga mannen. Bland annat.

Jag minns tydligt för många år sen när vi var ett par stycken som skulle gå ut, och en av tjejerna provade kläder, tog på sig en kavaj över ett urringat linne, suckade, tog av sig kavajen och drog en stickad tröja över huvudet istället med orden ”det här skulle ju X aldrig acceptera”. Samma klädstil som han året innan när han försökte få omkull henne uppskattade, men nu var det ”slampigt”. De är som ni förstår inte ett par längre, men eftersom våra vägar korsas ibland så ser jag att han inte lärt sig ett dugg samtidigt som han inte förstår varför hans relationer inte håller.

Mitt (oombedda) råd till kvinnor som träffar en man som har åsikter om vem hon ska träffa, hur hon ska klä sig eller över huvud taget begränsar, istället för att berika deras tillvaro är att tacka för middagen och sen långsamt backa utom synhåll för den mannen och aldrig mer ägna honom någon tid. Du behöver inte ”bjuda till lite” eller ägna en massa tid till att ”kompromissa”, för det är inte vad det handlar om över huvud taget.

Du klarar dig själv och förtjänar bättre än så.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, shakira, relationer, kärlek, ägande, svartsjuka