Det är lite intressant det här med patriarkatet och könsmaktsordningen tycker jag. Jag är inte uttalat feminist, men jag vet att kvinnor på grund av orsaker inte har det så jävla kul världen över. Vi i Sverige har det ju ändå ganska bra, om man bortser från att vi inte behöver lika mycket pengar som någon som har en penis och traditionellt har vi ju arbetat för att komma ut från hemmet lite grann. Och för att det är ett ”kall”, inte alls för att kunna försörja oss själva eller så. I vissa länder är kvinnor inte värda någonting alls utan mest en kostnad som ska sopas ut ur hushållet så fort som möjligt, ofta stympad också.
Innan en arg man spräcker ett blodkärl så kan vi väl komma överens om att män överlag tjänar mer pengar, oftare sitter i bolagens styrelser eller för all del svassar runt i maktens korridorer? Utan att gå in på orsaker alltså. Det skulle kunna vara så att kvinnor vill pyssla med hemmet och fostra barn mest hela tiden, att det rentav sitter i generna att gilla rosa och höga klackar och att män liksom är lite bättre människor på grund av bihanget mellan benen. Skulle kunna.
Och det är här jag blir lite förvirrad ibland. Som när jag läste en diskussion på följde på en krönika av Marcus Birro om att föräldrar bryr sig mer om sitt arbete än om sina barn och att man borde lagstifta om att de ska arbeta mindre under barnens tio första år. Jag arbetar för övrigt 65% och gjorde detta innan barnen också, hur mycket Birro anser att det är lämpligt att arbeta förtäljer förstås inte historien. Jag har sett ganska mycket av ovan nämnda herre både i tidningar och på tv, så jag vet inte hur noga han följer sina egna idéer. Man kan ju börja där annars.
Diskussion var spretig och handlade om allt från Birros intelligensnivå till hur föräldraförsäkringen ska och borde delas upp och vips så dyker det upp en man som häver ur sig att han vill att föräldraledigheten minsann ska vara rättvist fördelad, dvs 50% till vardera föräldern så att båda för chans att vara hemma lika mycket. Någon påpekar då att den är det och att pappor har den möjligheten, men ni förstår, anledningen till att många män inte är det är för att de blir tvingade att överlåta sina dagar på sin kvinna. Plus att de motarbetas av arbetsgivaren. Och man behöver lagstifta om hur ledigheten tas ut för att männen behöver hjälp för att freda sig mot sin kvinna och arbetsgivaren.
Va?
Mannen, ni vet, han som är så för jävla bra och stor och stark att han (som kön, inte som individ) styr nästan hela världen och tjänar nästan alla pengar (och för all del kastar sig ut i krig… som startas av.. hoppsan, också män) kan alltså inte freda sig mot en kvinna som säger ”jag vill ha dina föräldradagar” och en chef som suckar när han säger att han ska vara pappaledig? Då kryper han alltså ihop till ett litet knytte och vågar inte säga emot?
För er som inte har barn ska jag förklara. Du har rätt att vara föräldraledig. Din arbetsgivaren kan inte neka dig om du anmäler det minst två månader innan. Du har också rätt att gå ner i arbetstid till och med att barnet fyller 8 år. Det är klart att din chef kan sucka och mumla bäst hen vill, men det gör hen oavsett om du har en penis eller inte. Min chef har knappast jublat över att jag en dag bara ”jo, jag tänker vara hemma i två år. Hejdå”, men det är min rättighet och ptja, för henne (jag har en honchef. Jag jobbar inom vården)är det bara att säga grattis och gilla läget. Faktiskt precis samma sak om om jag hade haft en penis.
Nu tar vi föräldrapenningen. Man kan tycka vad man vill om hur den ser ut idag, men att påstå att den inte är individualiserad är helt enkelt inte sant. Får man ett barn så får båda föräldrarna 240 dagar var. En del del av de här dagarna kan man skriva över på den andra föräldern. Om man vill. Man måste inte. Man kan heller inte skriva över någons dagar på sig själv åt någon (eller ja, teoretiskt kan man med bankID osv) och om man ändrar sig så kan man ta tillbaka dem.
Och jo, jag vet att det finns kvinnor som kräver att få alla dagar och jag vet att det finns chefer som säger att man inte kan/får vara ledig, men titta tillbaka ett par inlägg i min blogg och läs om att begränsa vuxna människor och sådär. Det handlade om svartsjuka, men det går ju att applicera på lite vad som helst egentligen.
Jag tror att det är bekvämt att skylla på kvinnorna (inte sin egen förstås, det är alltid de andra, ibland såna där också) istället för att erkänna att det fortfarande verkar lite omanligt att vara hemma och gulla med barnen, man kanske måste ställa sig vid spisen med ett fjolligt förklä till och med. Och män har ju alltid så oerhört viktiga jobb där de är helt oumbärliga.
Istället för att bara säga att verkar inte så kul att vara hemma och byta blöjor och lyssna till gnäll och torka matrester och snor från både ungar och möbler och eventuellt hinna springa genom duschen eller äta frukost innan partnern kommer hem från jobbet och suckar över hur trött hen är.
Och det kostar att vara hemma. Min senaste utbetalning från försäkringskassan var på 7500 kronor och det var en bra månad. Jag tar ut fem dagar i veckan. Sug på det en stund.
Oavsett vad man tycker om föräldraförsäkringen så är argumentet att männen behöver hjälp ungefär det sämsta jag kan tänka mig vad gäller att lagstifta om att man ska ta ut hälften var. Man kanske behöver jobba på att ändra attityder och för all del släppa in männen redan under graviditeten (ett tips till alla barnmorskor, fråga gärna pappan också hur han mår) eller höja utbetalningsnivån. Förresten, är det inte konstigt att när A-kassa eller föräldrapennningsnivåer ska höjas så höjer man helst taket och inte själva utbetalningsnivåerna. Vem tror ni tjänar mest på att lägstanivån höjs på föräldrapenningen? Eller taket? Mannen eller kvinnan?
Men det är männen det är synd om.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, föräldrapenning, föräldraförsäkring, val, ekonomi, småbarn, pappa, mamma, patriarkatet