När vi är hemma vid nattning båda två så brukar vi ta en unge var och så byter vi unge kvällen efter. Som ikväll hade jag den stora som kräver saga och pladder tills öronen ramlar av och imorgon har jag den lilla som skriksjunger och brottas till sömns.
Eftersom jag fortfarande är föräldraledig och sambon jobbar skift så har jag större vana av att natta och framför allt tror jag att jag har lite bättre känsla för när det inte går att söva den lilla. För han håller sig vaken av ren envishet ibland och det enda som möjligen skulle kunna funka då är en stekpanna i skallen. Men det vågar man som inte testa om ni förstår.
Det som slog mig ikväll när jag sövt den stora och sambon tittar in med löjligt vaken och glad liten (sambon var inte lika glad) med orden ”han är din nu” är att nattningarna ibland är lite som ett kommunalt bolag, eller kommunalt kontor kanske. Det vill säga att bara för att din enhet går med vinst så betyder det inte att du får njuta av det, för risken är stor att Annas enhet går minus och därför måste din vinst petas in i hennes. Vi måste ju ha en budget i balans som alla vet.
Och ibland blir det så, när den ena lägger sig med sin unge som bara: gonatt, älskar dig. puss puss och den andra ligger och brottas i 1,5 timme. Då kan det bli så att den som förlorat brottningen klampar upp med en glad (igen) unge och säger var så god.
Budgetbalansen ni vet.
Ikväll vägrade jag dock delta utan skickade upp dem istället. Nu hör jag inte den lilla alls längre och den stora snarkar högt, så jag gissar att de sövde varandra till sist. Det är inte bara den lilla som är envis.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, budget i balans, nattning, småbarn, föräldrar