Godismysteriet

Vi måste prata om det här med barn och socker. Idag är det lördag och massor med barn får sitt lördagsgodis efter vad jag förstår i många fall evigt tjat om godis varenda gång man besöker en mataffär. Och butikerna vet ju det här, det är precis därför de har långa rader med godis lättåtkomligt precis vid kassorna och längs med köerna.

När vi fick barn så valde vi att inte truga på honom socker utan gav honom riktigt mat, frukt och helt enkelt ätbara saker med näring i. Till stor det för att vi inte äter särskilt mycket godis själva och alltså inte köper hem det.  Ju äldre han blev, desto mer ifrågasattes det att vi inte gav eller ville att andra skulle truga på honom godis eller kakor. Jag vet också att en del gav honom när vi inte så och det är för mig helt obegripligt, för det här är en unge som inte bett om vare sig kakor, tårta eller godis som liten. Barn som inte är vana vid den mängden socker gör ju inte det, lika lite som de ber om sprit och cigaretter. Det finns ingen egentlig baktanke med det, mer än att det känns onödigt att lära sig dåliga vanor som man ju ändå får på köpet med åren.

På samma sätt som vi valde bort napp till barnen eftersom det verkade jobbigt att vänja av med den sen (och då fick vi istället höra att de skulle börja suga på tummen och få utstående tänder. Ingen av dem har sugit på tummen mer än något annat finger eller fått felställda tänder, men tjatet! Tjatet gott folk)

I takt med att han blivit äldre har förstås sockerkonsumtionen ökat, för han har kompisar som har kalas med glass och tårta och kakor och en godispåse med sig hem. Den där godispåsen brukar dock vara kul tills vi kommer hem, då lägger han ifrån sig den och där blir den bortglömd ett par veckor tills jag slänger den. Jo, på riktigt.

Med andra barnet går det ju inte att vara lika konsekvent, utan nivån sätts med första barnet och man kan inte servera den ena tårta och inte den andra, men man kan låta bli att truga.

Det jag vill säga är att våra barn är inga godisgrisar. Det är aldrig tjat i affären om godis, det händer ibland att den stora säger att han vill fika, men då kan det lika gärna röra sig om bullar som om torra tex (saltade kex var det en gång t ex när jag hoppades på kanellängd) eller färska hallon.

Jag förstår att det här att vi förvägrar våra barn lördagsgodis är provocerande, även om ingen längre ifrågasätter det. Eller så här; brukar ni och era barn få ett par kilo godis i present? Yngste sonen fyllde två år nyligen och fick bland annat ett kilo fruktkolor. Han är två år! Han är inte den som är den och när han ser andra äta godis så vill han förstås också gärna ha, och jo, han får faktiskt även om just fruktkolor är lite svårt för honom att äta.

Vi vill inte vara otacksamma, men för mig är det helt obegripligt att gång på gång köpa mängder med godis till till en familj som inte äter godis. Jag talar knappast om för de som äter godis eller ger sina barn godis att de ska låta bli, det är snarare så att det godis vi får skickar vi vidare för det mesta istället för att det ligger här och samlar damm.

Kan någon förklara problemet med att vi inte ger våra barn godis? Det blir ju mer kvar till era. Jag förstår att vi verkar väldigt präktiga här, men det är inte vad det handlar om. Alls. Utan om det faktum att godis är så.. onödigt att äta. Det innehåller alltså färg och socker. Bara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Blogg100, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

3 svar på Godismysteriet

  1. Petra skriver:

    Det är ett mysterium för mig också, det här med att somliga verkar bli så provocerade av att man väljer att inte ge sitt barn kakor, godis m m.

    Vi har haft ungefär samma policy som ni. Inte förbjudit men inte heller trugat på. Och nu, vid fem års ålder, har barnet börjat propsa på lördagsgodis. Då blir det fem godisbitar som räcker minst en halvtimme, och med det är han helt nöjd. Till fika äter han helst Digestivekex eller färska bär. Och vi slipper allt tjat i affären om sötsaker vilket är jätteskönt!

    Jag fattar inte heller varför man vill lära sitt barn moffa i sig E-medel och socker så fort som möjligt??

  2. Auskultanten skriver:

    Är det nu man ska säga ”men barn måste ju få vara baaaarn”?
    En annan tanke om godis och annat sött (som inte är kopplad till just det här inlägget, om det provocerande i att inte ge godis) är att tillgången till billiga sötsaker har ökat väldigt mycket. Förut var sötsaker dyrare och man köpte dem i mindre mängd. Tänk när du själv var liten och man köpte smågodis styckvis i kiosken. (Som de la i den där lilla påsen med färgglada cirklar på). Läsk köptes på 33cl flaska och kakor var småkakor, inte tefatsstora, muffins var en munsbit och en kanelbulle var stor som ett barns handflata. I vår omedvetna tankevärld kanske vi är fast i det här att sötsaker är något exklusivt och sällan ätet, som utgör bra presenter.

    • Drottningen skriver:

      Ja, vi har definitivt fått ett minst sagt osunt förhållande till sötsaker. Nu har jag ju inte ens gått in på allt annat barnrelaterat som innehåller socker. Eller allt i matväg med (onödigt) socker. Kolla smaksatt yoghurt t ex, jämför gärna den som riktar sig till barn och den som inte gör det. Det blir nog lite dyrare att köpa naturell yoghurt och frysta bär förstås, men man kanske tycker att konsistensmedel och socker inte ska behövas i hallonyoghurt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.