Tydligen händer det något med mig ganska snabbt när jag inte får vara ifred. Missförstå mig rätt, det är inte samma sak som att vara ensam, men jag behöver verkligen en timme eller två där jag är själv. Gärna mer. Varje dag. Det allra viktigaste är på morgonen när jag verkligen behöver vara ifred med min tekopp. Jag kan alltså hålla på med den där tekoppen större delen av dagen (ja, det kan bli en del halva koppar te) för att få till det.
Idag var inte en sån dag, med resultatet att jag blir arg, less, utan tålamod och tappar intresset för allt. Och då har jag ändå haft fikabesök som jag gillar, så det har inte ens att göra med vad jag gör, utan helt enkelt det faktum att jag inte fick dricka mitt te i lugn och ro i morse.
Så nu när barnen sover har jag äntligen lyckats stänga in mig (nej, jag har faktiskt inte stängt dörren, men jag önskar att jag hade det, för en katt var här och krafsade i en kartong flera gånger och till och med den lilla grejen gjorde mig förbannad) och klickar runt på måfå för att hitta något att skriva om.
Det gick inget vidare, för jag bryr mig visst inte. Och nu orkar jag inte bry mig om att leta mer heller utan tänker sura i soffan med en sambo som kanske inte är lika sur.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, vara ifred, lugn och ro