Under supervalåret som är nu så talas det förstås om vård, skola och omsorg. Igen. Och arbetslöshet. Så länge man maler på om detta så kan man från politikerhåll låta bli att prata om valet till EU-parlamentet och sen efteråt kan man ju skylla sina beslut på just EU.
Samtidigt så vill man inte prata för mycket om vård, skola och omsorg heller. Just nu pratar man om skolan och om att betygsystemet behöver ändras (igen) och hur när ska man egentligen få betyg? Man pratar inte om att elever går ut skolan utan att kunna läsa. Det finns inget betygsystem i världen som lagar det.
En annan sak man inte heller pratar om egentligen är äldreomsorgen, Eller jo, man pratar om vanvården hos de privata alternativen och om hur det borde vara förbjudet med all form av vinst inom välfärden. Man pratar inte om att personalen går på knäna redan idag därför att de som flyttar in på ett äldreboende idag är i mycket sämre skick än de var för tio år sen. Samtidigt som kraven på dokumentation och mängden uppgifter undersköterskan på ett äldreboende sysslar med så ökar inte antalet händer och fötter.
Fortfarande inte.
Man pratar om att Alliansen gjort livet surt för undersköterskan på olika sätt, men de rödgröna är inte heller intresserade av att faktiskt betala henne mer bara för att hon utför fler uppgifter som förvisso kanske inte kräver högskolekompetens, men ändå kompetens som inte andra jobb kräver.
Och det man definitivt inte talar om är att undersköterskan oftast är runt 50 år eller äldre och harvar på med sin deltidstjänst och räknar dagarna till pension. Om nu kroppen orkar så länge. Och när de går i pension så ska man i samma takt fylla på med yngre förmågor, men undersköterskeutbildningarna gapar tomma.
Snart finns det inga undersköterskor som vänder farmor varannan timme på natten, inte för att någon lagt in ett vändschema utan för att hon vet att det är så man måste göra med en människa som inte vänder sig själv om man inte vill få otäcka liggsår som varar och gör ont. Ingen undersköterska som tar emot Kalle när han mitt i natten rusar ut i korridoren för att han inte hittar sin fru (som varit död i 20 år). Ja, ni fattar säkert.
Men, tänker ni, det är väl inte så jävla noga. Vem som helst kan väl byta blöjor på gamlingar och ge dem mat.
Ja. Det kan nog vem som helst lära sig. Men kan du göra det idag? Och tror du att det är allt vi gör? Faktum är att just den biten är ganska liten egentligen.
Vad ska samhället göra när undersköterskorna tar slut? Hur ska samhället undvika att detta händer? Det här är saker man måste prata om och man måste göra det nu och lösa problemet innan farmor inte kan få någon tillsyn för att det inte finns någon personal på äldreboendena. Då får hon bor kvar i sin lilla lägenhet där hon glömmer bort att äta/stänga av spisen/tar för många/för få tabletter och sen irrar iväg mitt i vintern i tofflor och nattlinne och ingen regagerar för det är bara ännu en crazy lady.
Och när hon får en plats på ett boende så är det unga studenter som drygar ut studiemedlet genom att valla tanter. Inte reagerar de över att farmors ben kanske är lite varmare än det andra, inte förrän efter ett par dagar när benet börjar bli blått för att det visar sig att farmor visst fick en propp. Men hur skulle juriststudenskan kunna veta det?
Och vem ska ta ansvar för det sen då? Ska vi tillsätta ännu en utredning? Kanske måste personalen dokumentera ännu lite mer? Gå en grundkurs i demens?
Eller måste man göra undersköterskeyrket lite mer attraktivt genom att, jag vet inte, sluta pissa på dem till exempel? Ge dem ordentlig lön för att de ser till att din farmor är lugn och trygg dygnet runt. Ge dem möjlighet att stanna upp hos farmor en stund när hon behöver det utan att få dåligt samvete över att de lämnar en kollega (eller en avdelning) i sticket under den tiden. Jag har förstås ingen lösning och varför skulle någon lyssna på mig, jag torkar ju bara bajs på gamla tanter.
Men jag vet att när inge nya undersköterskor utbildas så kommer kompetensen försvinna och då kommer vi verkligen att kunna börja tala om vanvård, oavsett hur mycket vi dokumenterar eller springer.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, undersköterska, äldreomsorg, jobb, utbildning, yrkesval
När jag läste till undersköterska för, um över tjugo år sedan, så var det absolut definitiva budskapet från vården att man inte skulle behöva undersköterskor längre. Sjukhusvård skulle enbart bedrivas av sjuksköterskor. Punkt slut. Jag vet att många av mina klasskamrater som ville arbeta på just sjukhus gav upp och började ägna sig åt något annat. Nu, nu behövs undersköterskor. Det är skriande brist på båda inom sjukhusvård, ja, inom all vård. Det verkar inte finnas någon i beslutande ställning som kan ta sig en titt på demografiska kurvor och förutse att okej, har går x antal människor i pension och de som går i pension kommer förr eller senare att behöva vård. Långtidsplanering finns inte.
Mitt cyniska jag tänker att om det inte finns några uskor så har man ju en jättebra anledning till att dra ner på just såna med motiveringen att de inte finns. Buhuhu. Det blir säkert jättebra.