Jag lyckades förhandla till mig en sovmorgon igår. Lite fräckt kan tänkas med tanke på dagens födelsedagsbarn, men till mitt försvar så har jag inte haft någon sovmorgon den här veckan och är den som är barnansvarig i helgen när den andre jobbar natt så jag ville hemskt gärna ha åtminstone en morgon då jag inte behövde gå upp och göra frukost och lyssna på utbrott över diverse katastrofer som nu en nästanfemåring råkar ut för.
Strax efter fem vaknar jag av att den lille, som vi lagt i egen säng svansar iväg mot trappen ”måste gå upp!”. Han är dessutom olycklig över att ha vaknat i sin egen säng och gissningsvis helt enkelt gått fel, men när jag fick tag på honom så var han redan ledsen och inte sugen på att somna om.
Det tog ett tag kan man säga. Faktiskt ungefär nästan en timmes gnäll och stök. Otroligt nog så vaknade ingen annan. Strax efter klockan 7 går min väckarklocka igång. Barnen vaknar nästan alltid 7 och skulle till dagis 9, men jag brukar ställa klockan för säkerhets skull ändå.
Det är bara jag som vaknar av klockan. Förutom den stora ungen som tydligen vaknat och smugit upp för att spela tvspel. Sparkar på sambon (med en 2åring i mitten finns vare sig tid eller plats för mjuka, smeksamma uppvaknanden) och påtalar att klockan är sen och får endast ett grymtande tillbaka.
När jag väl får upp alla (sovmorgon som sagt) så är de på humör därefter, vilket gör att jag får lyssna på utbrotten som dessutom förvärras av att det inte finns tid att tjata om ett toabesök i tio minuter.
Ja, och sen var det ju dags att gå upp. Jag vill inte verka gnällig eller så, men den här sortens sovmornar är faktiskt bland de värsta, och det brukar vara jag som råkar ut för dem.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, barn, sova, småbarn, sovmorgon