En sak som jag funderat en del över är det här med döden, eller snarare hur vi förmedlar saker som har med döden att göra, främst till barn. På mitt jobb möter vi döden ofta, där säger vi att någon ”går”, oklart vart, men går gör de i olika rask takt. Det går inte att värja sig mot en gammal människa som drar sina sista andetag.
Men barnen då. En anledning till att jag funderar över det här är dels att våra barn går på en kristen förskola, den äldsta kommer således hem och berättar för sin pappa om att Jesus är vår bästa vän och att han bor i himlen och sådär.
Och det är ju så folk ofta säger till sina barn, om mor/farföräldrar som dör och om älskade husdjur som dör (utom kaniner, de flyttar som alla vet till en gård på landet) och sen går barnen runt och säger att morfar bor i himlen och tittar ner på oss.
Jag vet inte varför man ens säger så. Och det slår mig att vi inte gjort det. När vi pratar om barnens mormor så har vi aldrig sagt att hon är i himlen, utan jag har sagt att mormor är död, dog innan han (ja, för den lilla är det inte mycket att förklara för än) fanns och ibland är jag ledsen och gråter för att mormor inte finns längre. Jag har tagit med honom till kyrkogården och visat vart mormor är begravd. När vi tagit bort (avlivat!) en katt har jag förklarat varför och att katten dör och inte kommer hem mer.
Naturligtvis så blir det ändå väldigt abstrakt för en nästan femåring, men jag inbillar mig ändå att han förstår att vare sig katt eller mormor finns mer, och att mormor har funnits tror jag att han förstår eftersom vi förlorat ett par katter under hans livstid som han ju fortfarande kommer ihåg. Vi har i och för sig pratat på samma sätt redan från början när han började förstå, för vi fattade ju att han kommer att undra om en katt är här ena dagen och plötsligt inte är det.
Han pratar till exempel fortfarande om jesejsejkatten som inte är här, och säger då som jag sa, att han inte är här för att han dog, för att han blev sjuk och inte kunde kissa. Och för honom är det inget konstigt att förklara att jesejsejkatten eller mormor är död, det är bara så det är, precis som det inte är konstigt för andra barn att de skulle vara i himlen. (åhh..vad jag saknar den katten)
På många sätt så tror jag att barn är bättre på att hantera (eller inte hantera, beroende på hur man ser det) döden. Hos åtminstone vår unge finns det en acceptans av att läget är som det är och det är inget att göra åt det, men det handlar inte om att han inte förstår även om själva dödsbegreppet antagligen är obegripligt. Det är förvisso så för många vuxna också.
Så vad är det egentligen man försöker göra när man berättar för barn att Tusse/mormor bor i himlen? Rent konkret så blir det ingen skillnad, för Tusse/mormor är borta och kommer inte tillbaka. Det är inte konstigt om barnen inte förstår varför man är ledsen om de tror att Tusse/mormor bor någon annanstans bara, eller döljer man sin sorg för dem också? Och i så fall varför? Vad är det man tror sig uppnå?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg100, döden, barn, hur berätta för barnen att mormor är död, sorg
Barn klarar nästan allt bara de har trygga relationer till vuxna.
Hur man sen väljer att förklara döden hör väl ihop med vad man själv tror. Man ska ju inte hyckla inför barn, det avslöjar dom direkt.
Mitt barnbarn har ingen av sina farföräldrar kvar. För henne är det lika självklart med graven som med himlen. Hon är trygg med sin pappas trygghet i detta.
Ja, jag tror också det, men jag tror att väldigt många småbarnsföräldrar idag har liten eller ingen relation till döden. Eller folk överlag för all del, det är något vi vänder oss bort från och vet inte hur vi ska hantera så drar man till med något för enkelhetens skull. Som att Kalle kanin flyttat ut på en gård på landet.
Jag jobbar ganska mycket med människor i sorg. Och du har helt rätt i att många unga har inget att falla tillbaka på när någon dör. Förr hade man sina ritualer och sociala kitt som det var naturligt att följa. Idag finns inget sådant. Och i vården får får du bara höra att du ska göra så som det känns rätt att göra. Men vem har styrka till det när ens älskade ligger död?
Många är ju nästan medelålders innan döden och sorgen möter. De är ofta helt handfallna. Då är det inte heller lätt att möta barnens behov. Det är viktiga frågor du tar fram.
Vi pratar nog för lite om döden, den har blivit lite som sexualiteten förr. Något som obönhörligen finns, men som man gärna inte låtsas om och helt plötsligt står man med den framför sig och måste förhålla sig på något sätt.