Vad är poängen?

Vi måste prata om det här med att springa. Springa som i ut och springa i motionsform, löpa, eller vad man nu vill kalla det.

Jag har sprungit (nåja) två gånger på kanske lika många veckor och då en runda på nästan 3 km. Är det för långt att börja med? För kort? Jag springer ju inte hela den vägen, inte ens i närheten av halva skulle jag tro, men det är en runda som går runt ett berg med gångväg här i närheten. Gångvägen är asfalterad vilket jag förstått inte är optimalt, men jag provade att springa vid sidan om vägen idag och det är inte heller ett alternativ med alla sorkhål och stenar jag kan snubbla på. Så det är asfalt då. Rundan är ganska kuperad så jag tänker att den är ju bra på så vis i alla fall.

Båda gångerna har jag mest längtat efter att det ska ta slut för att sen nästan önska mig en hjärtinfarkt.  För det är väl därför man springer istället för att promenera raskt? För att hjärtat ska få jobba lite mer och ptja, antingen så orkar man det och det är ju bra eller så får man en hjärtinfarkt.

När jag jobbar så orkar jag inte springa. Då sover jag, äter och jobbar typ. När jag orkar promenerar jag hem på morgonen, det är 4 km så jag tycker faktiskt att det räcker bra, men när jag är ledig så vill jag också röra på mig. Därav springandet.

Jag möter ju andra motionärer, mest tjejer i tjusig springmundering (löpartights, ordentliga skor och top med funktionsjacka till) som går två och två och pratar. Själv lufsar jag runt berget i tröja och mysbyxor. Typ. Det går det med. Däremot kan jag ju inte prata med någon, jag har nog med att försöka andas.

Min tanke var att få lite bättre kondition, att orka mer generellt och kanske få en mage som folk slutar fråga om den innehåller en bebis eller inte. Och för att få vara själv för all del. Folk generellt har tydligen väldigt dålig hyfs i kroppen, men det gör mig inte mindre ledsen för det och kroppsmedvetenheten i det läget blir allt annat än positiv.

Vilket är trist, för jag har egentligen inga större problem med den. Kroppen alltså. Alltså, det är klart att jag kan önska si/så, men överlag så funkar den och duger väl lika bra som någon annan. Så länge andra låter den vara alltså. (och nej, det handlar inte om tjockisantydningar. Jag har varit spinkig och tog lika illa vid mig av frågor som huruvida jag åt något alls och av att upptäcka att jag var så liten i storleken att jag blev hänvisad till barnavdelningen pga ”det finns inga så små vuxna”) Det verkar i alla fall enklare att springa lite än att uppfostra människa efter människa. Det finns bra många fler människor att fostra än jag har tid och ork till.

Så, ge mig era bästa tips mot bristande ork, onda fötter, värkande knän och vad det nu kan vara. Hur många gånger innan det känns okej? Innan jag får lite mer ork generellt? Innan jag förstår poängen med att springa över huvud taget?

(nej, jag vet inte om jag kommer att ge mig ut igen. Men om utfall att)

Läs även andra bloggares åsikter om löpa, jogga, motion, träning, tips, kondition, ork