Att se lite längre

Jag läste i en diskussion på ett forum där man diskuterade vad som är okej för skolan att kräva och inte. Kan den ”avgiftsfria” skolan verkligen kräva att barnen har med sig matsäck, skridskor och fan allt och hur gör man med dem som inte kan? För mig är det inte alls konstigt att man inte har råd med ett par skridskor (även om man kan hitta billiga på loppis så ska de ändå slipas och det kan också vara en kostnad man inte kan ta utöver allt annat), men för andra är det jättekonstigt att man inte skulle ha råd att skicka med ett (eko)äpple varenda dag.

Vi kommer från olika världar och ibland kan det vara svårt att förstå den andra.

Det jag reagerade över i diskussionen var på sätt och vis ett sidospår, det var en förälder som berättade att man hade bestämt att alla elever skulle låna grejer istället för att köpa egna. Jag vet inte om det då var skolan som stod för grejerna i slutändan eller hur det nu kan ha varit. Bra på sätt och vis, tänker jag, men helt obegripligt att en unge som har skridskor inte kan ta med och använda när skolan har friluftsdagar. I alla fall, den här föräldern hade inte skickat iväg sin unge på de här friluftsdagarna därför att hen ”inte tar på sig andras använda saker”.

Och nu är vi där, där jag inte fattar någonting.

Alltså, jag känner till människor som inte handlar begagnade kläder för att man inte vill ha andras gamla grejer, men vaddå inte tar på sig andras använda saker? Tar de med sig egna lakan när de sover borta? Bestick till lunchrestauranten?

Och jag vet inte, för mig ger det liksom en lite unken känsla som jag inte riktigt kan placera. Det är ju inte som att det handlar om ett par bättre begagnade trosor här utan om skridskor och slalomutrustning. Vad hände längs vägen, för inte är det väl bara jag som gick i en skola där man hade X antal aktiviteter att välja på vid friluftsdagar som krävde utrustning (slalom, skridskor, ett alternativ för oss fattiga och/eller lata var alltid promenad) och ibland fanns det att låna från skolan och man var faktiskt ingen luffare för att man inte ägde ett par skidor. Eller hade varit utomlands.

Någonstans har vi tappat respekten för pengar och frågan är om de i takt med att vi betalar mer och mer via autogiro och med kort helt enkelt inte känns verkliga. Lite som bekantingen som på allvar pekade ut en bankomat åt mig när jag sa att jag inte hade råd med vad det nu var.

Hur som helst så är det vi föräldrar som sätter ribban, som visar våra barn hur viktigt det är med den där slalomutrustningen. Att vara den som inte har råd är inte så lätt. Dels först förklara för barnet och sen skicka barnet till skolan med det stigmat. Eller ringa skolan och förklara sin situation och jag lovar, man känner sig inte som en värdefull medborgare när man står där i all sin ynklighet.

Det jag tycker att man ska göra, är att föregå med gott exempel. Jag menar inte att vi ska handla alla våra kläder i loppis eller gå i trasiga skor, men kanske lära våra barn att självklart dela med sig när de ser att någon annan inte har? Eller protestera mot dolda avgifter.

Jag ska ta ett exempel. På barnens dagis har det tidigare varit så att barn till föräldralediga och arbetslösa går måndag till torsdag från klockan nio till och klockan tre. Mellanmålet äter man klockan två, så de går alltså hem efter mellanmålet. Förra hösten (eller om det var hösten innan, inte minns jag exakt) bestämdes det plötsligt att man skulle ha samma tider som Södertälje kommun, det vill säga från klockan åtta till klockan två. Lite oklart varför eftersom den pedagogiska verksamheten ändå börjar strax efter klockan nio och efter lite luskande så visade det sig ju att det handlade om en besparing.

Så jag pratade med föreståndaren en eftermiddag och förklarade att jag förvisso inte har en aning om de andra familjernas ekonomiska status, men det skulle kunna drabba dem ganska hårt om de har det knapert. Hen såg lite förvånad ut och menade att de i så fall skulle protestera, men ja, se ovan. Det är inte så att man klampar in och bara ”NI KAN INTE GÖRA SÅ FÖR JAG ÄR FATTIG OCH MINA BARN BEHÖVER VERKLIGEN DET DÄR MELLANMÅLET”.

Antagligen hade hon inte ens tänkt i de banorna, för en vecka senare så bestämdes det att barn till arbetslösa/föräldralediga skulle få välja mellan att barnen började åtta eller nio. Utan behöva motivera varför man valde som man gjorde förstås. Inga konstigheter och förskolan sparade ju ändå in lite pengar även om det inte var lika mycket som man hade tänkt från början. Jag tog upp det därför att situationen ramlade i knät på mig så att säga och jag tänker att andra också hamnar i såna och kanske skulle man kunna påtala det fastän man själv inte blir lidande? Kanske kan man skicka med ett extra äpple om man vet att Stefan aldrig har ett med sig? Skit samma om Stefans föräldrar köper cigg istället för äpplen eller om de faktiskt inte har råd med frukten, inte ska Stefan behöva sitta och glo och känna sig utanför?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att se lite längre

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *