3. Eoner av tid

”Två veckor går fort. Tänk på någonting annat.”

Det gick inte särskilt bra. Jag har konfronterats med andras sjukdom och dödlighet både privat och i mitt arbete, men inte min egen. Google kunde förstås inte lugna mig nämnvärt, för någon måste ju tillhöra den där procenten som åker dit så att säga.

Jag hade inte så många pass på jobbet under oktober, så jag hade all tid i världen nästan till att fundera på om och hur saker ska lösas om utifall att.

Hur skulle jag förklara för mina barn? För resten av min familj? Kollegor? Jag hatar det där sladdret om sjuka människor, hur de liksom bedöms lite på håll. Ser hon sjuk ut? Inte? Hur skulle vi ens ha råd att bo kvar om jag är sjukskriven länge? Mitt hår, mitt långa, tjocka hår, vad gör jag om jag tappar allt?

Som synes så hade jag trots att jag är lagt och katastroftänkhållet för det mesta inte skrivit vare sig testamente eller dödsdom.

En annan sak som jag gör är att hålla tyst när jag mår dåligt. Jag försöker bita ihop och mumlar att saker är bra när någon frågar. Tack och lov är det inte så ofta folk frågar på riktigt, för när någon nu gjorde det så gick det inte så bra att hålla masken.

En kollega kom över på fika en kväll till exempel och frågade lite surt på skoj sådär varför jag tagit ledigt och trodde att jag helt enkelt bara hade tid att ta ut. Så jag grinade förstås och ut med alltihop och hur man än vrider och vänder på det, och hur mycket jag än hatar att hålla på och grina så hjälper det lite.

Lite, inte så mycket.

Jag visste faktiskt inte hur jag skulle hantera det här. Om inte barnen funnits hade jag antagligen bokstavligen bäddat ner mig i sängen och stannat där. Nu letade jag fram ångestdämpande medicin och försökte vila när barnen var på dagis för att inte bli galen och mailade med en bekant som är väldigt krass och saklig vad gäller diagnoser.

”Det är ingenting” hade jag knappast någon nytta av, för om det inte var någonting alls så skulle jag ju inte ha blivit kallad en gång till ens. Ändå försökte jag hålla fast vid att det kunde vara dåliga bilder, att det troliga ändå var att jag inte hade cancer. Troliga.

2 veckor?

Det är eoner av tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till 3. Eoner av tid

  1. Kristina skriver:

    Usch, vad jag känner igen mig. Jag fick vänta två eller tre veckor från röntgen till operation på Akademiska när de hittat min hjärntumör, och det var nog de längsta veckorna i mitt liv.

    • Drottningen skriver:

      Jag tycker faktiskt att de ska erbjuda ångestdämpande per rutin, för det där är vidrigt. Visst, man skulle kunna säga till själv, men uppenbarligen gör iaf inte jag det

  2. illika skriver:

    Två veckor kan gå så fort att du inte hinner blinka, men de kan också vara så långa att du tror tiden stannat. Att vänta på besked är något av det värsta som finns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *