5. Resultatet

Jag tror jag stängde av sen. Eller blev lite bättre på det, för jag kunde ändå se ett slut. Nästa besök måste ju ge mig ett svar och en vecka till måste jag väl kunna hålla ihop?

Lappen jag fick med mig hem sa bland annat att

”Ett sammantaget resultat av samtliga utförda undersökningar kommer du att få vid ett besök på Bröstcentrum, Karolinska sjukhuset”

Att jag inte började röka under den här tiden är faktiskt jättemärkligt, men jag tänkte inte ens tanken utan försökte bara att vänta och härda ut. Och behålla förståndet.

Det var nog här någonstans som Josh också började bli rädd, eller som jag märkte av det i alla fall. Först var han ju lite sådär ”äh, boka om tiden om den inte passar, det är ju inget fattar du väl”, men de kommentarerna tog liksom slut efter besöket på S:t Görans.

Men det är ju sådär, man hinner tänka massor. Allt från att tappa håret till att glömma allt vad fler barn heter om man skulle vilja för jag har inte tid att vara sjuk. Eller råd. Och jävla karma är skyldig mig en del, faktiskt.

Vi kom fram till sjukhuset i tid. Vi fick sitta ner och vänta en stund innan vi blev inropade av en läkare som var i min egen ålder. När kunde man bli läkare utan att ha gått i skolan i en halv evighet ens?

Hon var bra, för hon hälsade och sen sa hon direkt att det inte fanns någonting som tydde på cancer. Ingenting, men att man fortfarande inte tittat igenom allting utan man har ett möte där flera läkare tittar och pekar och hummar och sen kommer överens.

Jag trodde att hon drev med mig först och kunde inte låta bli att fråga om hon på allvar menade att jag alltså inte får något resultat idag heller?

Hon menade då att den här konferensen mer var en formalitet, men att hon inte kunde ge ett definitivt besked varpå hon frågade om hon skulle ringa angående resultatet eller skicka brev. Jag valde brev eftersom jag hatar att vänta på telefonsamtal och jag skulle ju jobba och inte kunna sova om jag inte visste att besked kommer med posten.

Sen ville hon undersöka brösten, varpå sambon frågade om jag ville att han skulle gå ut. Hade folk blivit galna? Jag blir kallad till Solna från Södertälje för att i princip få ett ickebesked och sen frågar sambon om han får se mina bröst?

Jag svarade att han kunde stanna, för han hade ju sett dem förr och det var tydligen hysteriskt roligt.

”jaaa.. du är lite svullen här.. som efter ett sår”

Ja. Som efter en biopsi rentav. Sa jag inte exakt, men någonting ditåt.

Det kändes bättre även om jag inte skulle få definitivt besked ännu på en vecka.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 5. Resultatet

  1. Auskultanten skriver:

    Otrevlig historia. Aldrig kul att gå och vänta och bygga uppsöker i sitt huvud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *