4. Sent ska syndaren vakna

På måndagen åkte jag till jobbet som vanligt. Om man med som vanligt menar att jag i princip var sängliggande hela dagen och inte orkade någonting. Plus att jag darrade. Hela tiden. Konstigt det där, för jag kunde på allvar tro att jag slappnade av i hela kroppen samtidigt som jag kände hur hårbotten liksom vibrerade.

Men nu skulle det bli bra, för nu hade man skickat en remiss och läkaren sa att han överdrivit mina symtom lite för att det skulle gå snabbare, så han gissade att det skulle ta en vecka eller två. Han hade inte sagt någonting om sjukskrivning och inte jag heller.

Alltså åkte jag till jobbet.

I ärlighetens namn så kände jag att det var en dålig idé redan innan jag ens kom dit. Jag fick dessutom en ganska tung avdelning där man springer fram till efter midnatt på sin egen avdelningen och samtidigt är behjälplig på grannavdelningen där man kan få springa till två innan man får kaffe. Kaffe ja, vågade jag dricka en kopp per pass ungefär. Hade jag skippat kaffet helt så hade folk börjat undra, så jag drack mitt kaffe och pep iväg typ.

Jag rationaliserade bort all städning och ägnade alla mina krafter åt att svara på larmen. Vilopulsen, som jag nu kunde mäta ordentligt eftersom vi har en sån maskin på jobbet som gör det automatiskt, visade mellan 118 och 127. Innan hade jag ju kunnat inbilla mig att jag var dålig eftersom jag hade fått medicin och således faktiskt borde må lite bättre.

Så. Jag skippade all städning och när jag kom hem funderade jag en stund, insåg att jag nästa natt skulle ha två avdelningar och behöva både lyfta och städa en hel del och ringde då min chef och sjukskrev mig. Jag drog en vals (varför?) om att jag hade känt mig risig (sant) och nu när jag kom hem hade tagit tempen som var skyhög så det var väl inte så konstigt. Att det var en annan chef än den jag ringt till som svarade i telefon var för övrigt tillräckligt för att jag skulle börja gråta, så jag fattade ju att min historia om feber inte gick hem, men där och då kunde jag inte bry mig mindre.

Det här var tisdagen den 13 januari och jag hade känt mig dålig i ganska precis en månad och orkade inte längre vare sig ta mig till jobbet själv eller utföra det. På torsdagen gick (nej, det är klart att jag inte gjorde, sambon fick skjutsa mig både dit och hem) jag till vårdcentralen igen och satt och grinade hos en annan läkare och visade upp mina skakande händer varpå hon skickade mig på ett nytt EKG utan att passera GÅ. Tillbaka till henne efteråt som höjde dosen betablockerare, så från att ha blivit tillsagd att 25 mg skulle räcka gott och väl (jag är ju så ung host host. Men han sa så, den första läkaren) fick jag en dos på 75 som kunde höjas till 100. Hon hade också pratat med endokrinologen som.. inte vet jag, men jag skulle få komma snart i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *