6. Äntligen

Ja, den högre dosen av betablockerare gjorde inte heller susen, mer än marginellt kan jag säga. Istället för vilopuls på 130 hade jag numera en vilopuls på 115 och jag började känna mig ganska sliten.

På torsdagen, eller om det var fredagen, fick jag i alla fall min kallelse till endokrinologen med tid redan på måndagen så jag struntade i att gå tillbaka till vårdcentralen. Dagis hade stängt, men fasterns schema skulle passa in så det borde gå. Fast det visade sig att schemat inte stämde och efter att ha frågat runt lite efter barnvakt utan att lyckas såg jag mig själv falla ihop på vägen till sjukhuset. Jag trodde nog att jag skulle orka ta mig till busshållplatsen (som ligger kanske 50 meter bort?), men att byta färdmedel osv? Skulle inte tro det.

Till sist så hade vi en barnvakt så att sambon kunde köra mig.

Där blev jag (vi) inkallade till en läkare som utan några vidare krusiduller spände ögonen i mig och sa ”ja, vi tror att du har nånting som heter Graves sjukdom då”. Jag vet fortfarande inte vad det är som utmärker just Graves i förhållande till andra sjukdomar som ger överproduktion i sköldkörteln, men det känns inte som att just den biten spelar någon roll eftersom man mår ungefär lika. Personer med Graves sjukdom kan ibland få problem med ögonen som bland annat kan bli utstående (Marty Feldman t ex). (alltså, ni får googla om ni är intresserade)

Okej. Hur kan jag, som haft en underproduktion i flera år plötsligt få en sköldkörtel som istället går bananer och typ producerar allt den skulle ha producerat de här åren? Det är inte en skrivare som står offline med påföljande skrivarkö vi talar om här.

-Det kan bli så.

Alla dessa uttömmande svar. Läkaren frågade hur jag mådde och där sa jag faktiskt (gråtande, förstås) att antingen får hon skriva ut någon mirakelmedicin eller så kan jag inte jobba. Då sa hon bara att hon tyckte inte att jag skulle jobba. Alls.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men att bli sjukskriven var faktiskt inte det även om det där och då kändes skönt. Dels för att jag inte hittade på att jag mådde dåligt, men också för att.. jag vet inte, jag är en usel patient som bara fortsätter och fortsätter.

Så. Sjukskrivning, recept på tre olika mediciner och gå till apoteket på vägen ut. På apoteket fick jag betala 545 kronor för 2 av tre mediciner och jag lyckades faktiskt låta bli att svimma. Man äter alltså Thacapzol för att dämpa sköldkörtelaktiviteten och sen fick jag en annan sorts betablockerare som ”man brukar ge till sköldkörtelpatienterna” (varför kunde inte läkaren på vårdcentralen googla fram det, när jag kunde det sen?) och efter ett tag så kompenserar man med Levaxin.

Hängde ni med? Man stoppar/bromsar hormonproduktionen i sköldkörteln och då måste man sen fylla på med Levaxin för att inte få en underproduktion istället.

De viktiga värdena när man pratar om sköldkörteln är TSH, S-T4 och S-T3. Det är egentligen inte viktigt, men för att ni ska få en hum så kan jag berätta att när jag kom till endokrinologen var mina värden enligt följande med referensvärdet inom parentes

TSH: <0,02 (0,3-4,2)

S-T4: 72 (12-22)

S-T3: 38 (3,1-6,8)

Så ska det ju inte se ut. Alls.

Hur som helst, i bilen så tog jag första dosen av Thacapzol och fyllde på med betablockerare och eftersom den där betablockeraren gjorde sitt jobb så mådde jag faktiskt lite bättre redan samma kväll. Bättre som i att jag inte satt på en stol och omväxlande frös/svettades till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

3 svar på 6. Äntligen

  1. Neurotic Kitten skriver:

    Jag har två släktingar med sköldkörtelsjukdom. Trixiga tillstånd. Bra med mediciner du mår bättre av.

    • Drottningen skriver:

      Det verkar sannerligen vara lite av ett lotteri det där hur man mår av behandling eller om man ens får behandling. Jag har väl ”tur” som svarar på den än så länge. Nu känner jag mig nästan som vanligt ibland

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *