Gränser

Något jag tydligen måste lära mig igen är vart mina gränser går. För så här är det, när jag började äta medicin mot min graves så mådde jag bättre ganska snabbt, men när pulsen gick ner med hjälp av betablockerare märkte jag också andra saker som inte hade med pulsen att göra.

Som att min stresstolerans är nära noll. Att när det blir för många intryck så är det som att det inte finns någon spärr på väg in i huvudet utan allt bara rinner ner och tar plats och.. jag vet inte, svämmar över.

Att jag inte kunde läsa en saga för barnen utan att bli andfådd. Vem kan sova när sagoberättaren låter som om hon är ute på en löprunda egentligen?

Eller det här att jag inte fattar. Jag är alltså inte lika dum som innan jag fick medicin, men jag har sett till att delegera bort det som inte får missförstås för säkerhets skull.

Såna saker.

Det blir bättre och vissa saker är till och med ganska bra. Jag orkar ta promenader och lyfta mina barn. Jag vågar dricka kaffe igen och det är tänkbart att ha tvättstugan och städa lite.

I slutet av första veckan med medicin skulle jag försöka städa ett badrum. Vet inte hur jag tänkte där ens, men det var väl smutsigt så till den milda grad att det var äckligt antar jag. Och jag trodde verkligen att jag kunde göra det. Alltså, det är ett litet badrum med dusch och inte så många grejer i och jag hade avsatt hela dagen till det.

Jag orkade inte lyfta ut kattlådan.

Ni fattar. Idag skulle jag nog fixa det där badrummet om jag tog hela dagen på mig, men det är nog allt som skulle bli gjort också.

Det som stör mig mest nu är nog det här med stresstoleransen. Kollega var här och fikade och vi pratade lite om jobbet. Ni vet, det där om inte angår mig så mycket för tillfället. Samtidigt är barnen hemma för sjätte dagen eftersom vi har haft kräksjuka i huset och de är ganska rastlösa.

Så det lekte och tjoade och blev osams och rev i grejer och skulle ha bulle och mamma kan du och kollegan var ju för jävla kul (det är hon iofs) och.. så skulle vi försöka föra ett samtal.

Men det blir jobbigt, för som jag sa, det liksom rinner ner i huvudet alltihop för det är vidöppet och utan spärrar för vad som är av intresse och inte och det liksom klöser inifrån.

Det där måste jag lära mig att hantera på något sätt, för på jobbet kan jag inte bara ”nä, nu måste jag sätta mig nånstans där det är tyst och inget rör sig eller låter” utan där kan det falla sig så att det är ett jävla malande och tjatande i 10 timmar tillsammans med medicinska beslut och springande mellan avdelningar.

Så det oroar mig för att jag inte ska klara av stressen, men så försöker jag ändå påminna mig själv om att jag trots allt mår mycket bättre idag än för en månad sen och att jag har nästan en månad på mig att må ännu bättre innan jag ens behöver fundera på att börja jobba igen.

Min sjukskrivning sträcker sig fram till den sista i månaden och blev godkänd av Försäkringskassan efter en vecka, så det är ju en sak mindre att bekymra sig om.

Men det är lite sådär också med de här symtomen som visade sig först när de mest akuta sjönk utan, att ptja, jag var inte riktigt beredd och det blir något nytt att förhålla sig till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Gränser

  1. Linda skriver:

    Ta hand om dig!

  2. illika skriver:

    Det är lätt så med symptom. Och ibland vet man inte ens att det var ett symptom innan det försvinner med rätt behandling. Typ att mina nysningar (som kom tre eller fyra åt gången sisådär en gång var femte minut) bara försvann när jag började med cellgifter mot cancer kändes lite otippat.

    Det är skit att man ska behöva förhålla sig till och anpassa sig efter att ens kropp plötsligt funkar på ett helt annat sätt, förresten. Själv kan jag tycka att det vore trevligt att orka åka till mer än en butik och prova mer än ett plagg eller motsvarande utan att behöva ta smärtstillande, men man kan vänja sig vid mycket mer än man nånsin trott.

  3. solrosglass skriver:

    Låt det ta den tid som behövs=). Stressa inte för min skull även om jag tycker det är länge sen..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *