Var inte alltför optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg

(i rättvisans namn så ska titeln vara ett citat av Franz Kafka. Jag vet inte om det är sant eller inte, men det är den information jag har)

I onsdags hade jag då återbesök på endokrinologen. Jag tänkte innan att jag mådde nog ganska bra. Lite bra i alla fall, men i tisdags fick jag för mig att jag skulle ta en promenad och fick ge upp efter ett par hundra meter. Så mycket för att må bra.

Återbesöket då. Ja, jag vet inte. En ny läkare som frågade hur jag mådde. Så jag grinade över hur trött och dum jag är, att jag glömmer och inte fattar, inte orkar och att jag på allvar trodde att jag skulle kunna gå till jobbet snart, men nu inte vet. Han förlängde min sjukskrivning direkt till 19 april och då trodde han att jag faktiskt skulle kunna jobba, även om han sa att det tar lång tid att må bra igen även om proverna är bra.

Vi pratade förstås om fortsatt behandling och vi kom överens om att han skulle skriva en remiss till kirurgen och att jag kunde nog förvänta mig en kallelse om en månad ungefär. Jag hade förväntat mig att de skulle föreslå tablettbehandling och att jag skulle få tjata, men nej.

Däremot så tycker jag att det är lite konstigt, för information jag har fått angående behandlingar är att antingen fortsätter man med tabletter, dricker en radiojodlösning eller opererar och att radiojod inte är ett alternativ för mig med småbarn då man inte får vistas bland småbarn och.. vad det nu var ett tag efteråt. Och sen frågar de vad jag tycker.

Jag fick själv läsa på och tala om att med tanke på återfallsrisken med tabletter så kändes det inte så kul. 40% blir sjuka igen nämligen och så dåligt som jag mådde när jag kom dit vill jag aldrig må igen. Jag mådde dåligt som hypo (underfunktion i sköldkörteln), men som hyper (överfunktion).. alltså, nej. Inte igen om jag kan slippa.

Och det de känner sig nödgade att berätta då är att jo, återfallsrisken är förvisso ganska hög, men efter en operation så måste jag antagligen äta levaxin resten av livet.

Min poäng är att det egentligen är ganska märkligt att jag förväntas tycka och ta beslut utan att egentligen få någon information. En broschyr borde väl finnas någonstans? Särskilt om man tänker på att en del i mina symtom (inte bara mina, jag är ju inte så unik i sammanhanget) är att helt enkelt inte fatta saker och inte kunna fokusera på saker.

Två dagar senare, igår alltså, ramlade kallelsen till kirurgen ner i brevlådan med inbokat besök i mitten av april. Och då är jag tacksam för vad jag får för skattepengarna. Jo, jag vet att det inte funkar så här för alla och att folk ramlar mellan stolarna och får tjata och gråta och vara sjuka länge, men det är också så att vi pratar faktiskt nästan aldrig om de får det de ska och när de ska och det måste vi också göra.

Kanske får jag mer information då om vad en operation egentligen innebär förutom trolig levaxinbehandling efteråt. Kanske får jag inte alls någon operation utan blir tillbakaskickad lika snabbt som jag kom?

Jag vet ingenting om hur det funkar. Läkaren skulle skriva en remiss till kirurgen för bedömning. Vad innebär den bedömningen? Ska han klämma på min sköldkörtel och bara ”nä, den här lilla godingen kan du ha kvar” eller handlar det om mitt fysiska skick, typ ”nä, du är så klen så dig vågar vi inte söva”?

Men någonstans i oron, dels för att inte få någon operation (hur nära är det?), men också för att något ska bli fel längs vägen, finns ändå ett svagt hopp om att faktiskt må bra igen. Alltså, inte bra som i ”orka gå till jobbet och inte hata sig själv hela tiden för att man inte har tålamod med barnen” som jag nöjt mig med i flera år nu, utan att faktiskt må bra. I sommar? Till hösten?

Igår hade jag en hälsoundersökning via jobbet. Som nattarbetare ska man tydligen få det med jämna mellanrum och det kostar faktiskt 1500 kronor, så det är väldigt viktigt att vi går på den fick vi höra. Så jag gjorde det, blev okejad och eftersom jag promenerade dit (längre än ett par hundra meter) så hann jag tänka att jag mådde nog lite bättre ändå, men ett par timmar senare hade jag klappat ihop, så…

Nåja. Men det var fint ändå, för jag har trappat ner på betablockerarna och jag orkar mer än för en månad sen även om jag tycker att det är lite och att man borde orka det varje dag. Men då var det ju det där med att lära sig vart gränserna går, idag får vi besök till exempel. Egentligen så skulle jag vilja ta med mig barnen och besöka en klädaffär för att köpa en huvjacka till ena ungen, men jag fattar faktiskt att båda sakerna idag inte blir bra alls, fastän det borde funka i normala fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *